”…det finns ett ljus…”

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.

---

 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

”…det finns ett ljus…”

 

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.

Lite hungrig är jag allt i kväll. Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Gott…

Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt spännande liv: Ilska och frustration, matkasse och choklad

Ett spännande inlägg.

---

 

Den tar visst aldrig slut. Min ilska, alltså. Jag blir fortfarande så arg så arg. Och frustrerad, framför allt. Igår förmiddag satt jag i min solheta bil (nej, den är tio år gammal och inget lyxåk ifall du undrade) och administrerade. Det vill säga mobiltelefonerade. Det vill säga väntade i en telefonkö. Mina gratis minuter att ringa för på mobilen tickar sakta med säkert ner. Det känns svettigt, det är i alla fall två veckor kvar till nästa period.

Men telefonköer och mobilabonnemang är inte det jag är mest arg på för tillfället. Det är det faktum att somliga inte gör sitt jobb utan jag får göra det åt dem. Det tar mycket tid och energi. För betänk att jag fortfarande har ont i ryggen OCH vaknade med en ilsket ond vänsterfot igår dessutom. Hela foten känns ond, nästan som lite stukad. Nya skorna? Snedbelastning på grund av ryggen? Vad vet jag, vad vet jag, nån doktor är jag inte.

Matvaror, glödlampor och en diskborste.

Efter att ha gjort andras jobb åkte jag hem till Tokerian för att handla veckans matkasse. Råkade köpa två kilo kycklingfilé 50 spänn dyrare tack vare att nån idiot kund hade dumpat en massa tvåkilospåsar i fel frysbox. Dessutom glömde jag utnyttja min rabattkupong om 25 kronor. Men hur som, jag fick med mig rätt bra varor hem för runt 400 spänn – mat, glödlampor (fasen så dyra de har blivit!) och en diskborste.

Förmiddagssolen gick över i mulen eftermiddag och till kvällen kom regnet. Jag kände mig både övertrött och rastlös och tyvärr kunde jag inte gå ut och promenera på grund av foten. Satt en halvtimme och försökte läsa, men jag har skitsvårt att komma in i Gone girl. Ångrar lite smått att jag gick på dess upphaussning och köpte den för nån femtiolapp på bokrean. Men kanske handlar det mest om att jag har svårt med berättarperspektivet som växlar mellan bokens två huvudpersoner. Jag är cirka 160 sidor in i bokens 550. Kanske blir den bättre. Sen.

Svårt att komma in i boken…

 

 

Jag vattnade alla min 50nånting krukväxter.

Nej, jag vattnade mina krukväxter i stället. Två av mina fyra pelargoner blommar och det gör mig lite glad för en av dem har jag själv drivit upp, den andra kommer från Lucille.

 

 

Till middag grillade jag kycklingchorizo i ugnen och åt potatissallad. Den senare hade överlevt en vecka, var bara lite vattning. Godast var mjölken till. Mjölk har varit slut här hemma ett tag.

Bokkassarna från stoppar damm.

 

 

Jag borde gå ett varv med dammsugaren, men tänk, inte ens städning ger mig energi. De två bokkassarna från vännen A står dessutom placerade i ett av lägenhetens mest dammtilldragande hörn. Smart drag av mig, måste jag säga, att ställa dem där! Böckerna i kassarna har jag sorterat i läsordning sen länge, så inte ens det finns att göra.

Marabou mjölkchoklad – för att få upp blodsocker och humör.

 

 

Dagarna går. Igår pratade jag med två personer IRL och två personer i telefonen. Det är mycket för mig! Försäljare som ringer på min ytterdörr öppnar jag inte för, men jag fördriver tiden med att svara bort i tok på ändlösa undersökningar via nätet – kanske i hopp om att vinna nåt pris eller nåt presentkort. Och så spelar jag Wordfeud med vännen A. För att få upp blodsockret och humöret äter jag choklad. Batteriet i datormusen tog tvärslut och jag bytte. Mitt spännande liv…

Dessutom surar jag för att jag missade Sarah Waters på Stadsbibblan här igår kväll. Jag hade gärna lyssnat på hennes walesiska accent och bokprat, förstås.

Men vännen som ville ge mig en kavaj i förtida födelsedagspresent fick mig att fälla en tår. TACK!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Haveri, lax och annat grejs

Det var verkligen ingen bra natt i natt – se morgonens inlägg! Så gissningsvis slocknar jag tidigt i afton. Morgonen blev seg. Jag satt i köket och huset var alldeles tyst. Tror inte att jag nånsin har hört köksklockan ticka så högt nån gång! Sen tog jag mig samman och åkte.

På jobbet hade jag fått ett mejl med en uppgift som fick mig att undra om jag hade fått totalt hjärnsläpp eller bara ett mindre. Men så visade det sig att det var behörighet som saknade. Haveri, haveri. Och eftersom jag ska sluta är det ju ingen idé att… och så vidare, och så vidare.

Haveri.

                                                                                                                                                               Framåt tiotiden dog sen nätverket. Datorskärmen blev helt svart och jag trodde att min dator hade pajat. Haveri igen, alltså. Jag försökte starta om ett par gånger och till slut vaknade datorn till liv och hittade kontakten med nätverket igen. Eftersom det pågår grävarbeten på området är det inte svårt att föreställa sig att det grävs av kablar då och då…

Bad fortune cookies i nätverket? Eller en avgrävd kabel?

                                                                                                                                                                      Jag  väntade och väntade och väntade på att min uppdragsgivare skulle göra entré på jobbet. Till sist blev det så och det visade sig att jag hade ändrat min tandläkartid i onödan. Hur som helst, jag har tid i morgon klockan 16.30 och det känns ju lite… Pirrigt. Det var liksom ett tag sen. Så det är väl bara att räkna med… haveri… Fick i alla fall en intressant pratstund med gullige S, en person som stärker mitt självförtroende nästan varje dag! TACK!

I eftermiddags agerade jag bläckfisk. Jag var reporter, fotograf, sladdfixare, nålletare, receptionist, cateringkonsult och vik. kommunikatör. Det gick bra, men jag var slut efteråt. Skönt att komma hem och att goa Fästmön lagade lax till middag. Jag hade ätit en skål yoghurt i morse, ett par bitar kaka på förmiddagen och en liten bit morotskaka på eftermiddagen. Det var liiite liiite.

Mina linser kom idag och Anna har varit på stan med sin mamma och kollat synen. Det blir intressant att se vilka bågar hon väljer, hon har det inte lätt med beslutsångesten, Anna…

Vidare hann jag fixa en tid hos frissan åt mamma mellan jul och nyår och så hoppas jag att jag har fått tag i den perfekta presenten till vännen FEM!!! Men jag är inte riktigt säker. Only time will tell…

Read Full Post »

Vissa dagar…

Vissa dagar känns det som om man har gått flera mil. Eller snarare att man har tagit gigantiska kliv i rätt riktning. Idag har det varit en mycket bra dag. Jag känner att jag lever, jag känner… kanske inte riktig livsglädje än, men jag känner mig nöjd. Och mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på så fint, så fint.

Mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på fint.

                                                                                                                                                                   Jag har haft två goda samtal som har stärkt mig. Att var sak har sin tid – och där tillhörande personer – har jag också fått flera instämmanden i. Så jag kan inte vara ute och cykla helt… Det är fortfarande så att jag önskar att jag kunde hjälpa människor, men för att göra det måste jag själv vara hel. Och det är jag inte.

Däremot vill jag så gärna tro att de flesta människor är goda. Att de flesta människor inte vill mig ont. Men övertygad är jag ännu inte. Det sitter alltför många taggar i hjärtat och det är dessa som har fått det att slå så långsamt, att vilja ge upp.

Tacksam känner jag Fästmöns närvaro och den kärlek som lyser om henne och som har värmt mig så många gånger när jag har varit på väg att kallna för alltid. Jag är lyckligt lottad i kärlek. Mycket!

Tacksam för kärleken.

                                                                                                                                                              Det är som om jag leds av en osynlig hand. En hand som vill ta bort mina rädslor och få mig att våga lita på människor igen. Jag tar inte initiativen själv, jag är för rädd, men jag backar inte. Och det i sig är ett kilometerlångt steg i rätt riktning… Tack, Handen! 😉

Read Full Post »