Festivalkval med Jesus eller Familjen..?

Ett festligt inlägg.

---

 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

Nä, när Tofflan väljer festival blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Själv införskaffade jag för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nattens citat, troligen den 5 oktober 2013

Ett rätt tramsigt inlägg.

Det var ganska fnissigt vid läggdags i natt. Det kan ha berott på den pågående festivalen på hotell Malmen, man vet aldrig… När vi krupit ner i sängen för att sussa deklarerade jag:

Det känns lite som att sova över hos en kompis.

Fästmön replikerade snabbt:

Men det är ju det vi gör!

Livet är kort. Ibland säger man saker i Nobelprisklass. Ibland inte.

Read Full Post »

Blottar vi oss för mycket på nätet?

Ett inlägg där Tofflan spånar om blottare, bloggare och andra socialt medieaktiva.

Googles styrelseordförande Eric Schmidt tycker att våra unga (alltså är jag undantagen!) blottar sig för mycket på nätet. På en festival och bokmässa i Wales i lördags deklarerade han att det finns situationer i livet när det är bäst att vi inte finns på nätet. Risken finns ju att man ångrar allt man blottat om sig själv i ungdomen när man blir äldre.

Visserligen var Eric Schmidt på mässan för att marknadsföra sin nya bok, The New Digital Age. Boken granskar den tekniska utvecklingens innebörd för framtiden. Men han hann också kritisera oss för att lägga ut våra ungdomssynder i text och bild. Denna dokumentation av det förflutna går ju inte att glömma. Att lägga ut ultraljudsbilder på foster är ett exempel på att vi har gått för långt.

Det är intressant att fundera över detta, tycker jag. Jag vet en del som menar att man inte behöver blotta allt i sitt liv bara för att man har en blogg. Jag vet andra som tror sig känna bloggare som mig själv bara för att de följer min blogg, för att jag skriver personliga inlägg och för att jag skriver många personliga inlägg. Jag vet till och med en och annan som blev stött när jag backade från personens uppmärksamhet – vilket jag gjorde när personen avslöjade att h*n ville fortsätta (!) tillhöra min familj. H*n har aldrig tillhört min familj och om h*n skrev in sig i min familj börjar man ju undra om personens verklighetsuppfattning…

Nej, jag skriver inte allt i min blogg, men de skäl till att jag en gång startade bloggen finns kvar:

• jag var/är rädd att tappa min ord och vill/e upprätthålla – och helst utveckla – mitt skrivande
• jag vill/e skriva av mig om jobbiga saker i livet
• jag vill/e att presumtiva arbetsgivare/uppdragsgivare skulle/ska fastna för mitt sätt att skriva och engagera mig (ja, jag behöver en inkomst)
• jag vill/e lämna nånting ”efter mig”, ett dokument om och över mitt liv

Det blir fortfarande många personliga inlägg, men de skildrar långt ifrån mitt dygns alla 24 timmar. Igår var det nån, som jag uppskattar väldigt mycket, som sa att jag har förmågan att skriva personligt, men ändå ha en enormt hög integritet.

Hög integritet..?

Förutom har på bloggen finns jag på Twitter. Twitter använder jag främst för att puffa för nypublicerade blogginlägg och för att få nyheter till livs snabbt. Vidare har jag knutit flera värdefulla jobbkontakter där. Bara lite, lite grann chattar jag. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor på det sättet, jag föredrar att ses! Bloggen ser jag egentligen inte som främst en kommunikationskanal utan en kanal för mitt skrivande. Skrivandet är verkligen det viktiga för mig! Samtidigt har jag tack vare bloggen fått både vänner och fiender för livet!..

Facebook finns jag INTE på, just av det skälet att jag inte gillar att umgås genom att chatta. De mina når jag per sms när detta av naturliga skäl är smidigaste kommunikationssättet. Via sms får jag fram mitt budskap, min fråga. Och så får jag svar (förhoppningsvis…) när den jag kontaktar har tid att svara. Mejl är ju lite grann också på det viset. Men mejl i tjänsten är nånting helt annorlunda och ska besvaras så snart det går, anser jag. Det anser många andra inte, så detta är ett av kommunikationsproblemenvi ofta diskuterar på mitt arbete.

I förra veckan började jag testa Foursquare. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta än, jag har inte sett så stor nytta av att tala om – och att få veta – var i världen jag – och mina Foursquare-vänner befinner sig. Jag återkommer i frågan.

Hur mycket och var syns du på nätet??? Vilka sociala medier använder du och hur använder du dem??? Jag frågar för att jag vill veta och du får gärna lämna ditt svar i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Paraddagen, lördag: Det började så bra eller Hur vi blev fotbollsflator

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.

Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.

Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???

Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.

Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!

Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »