Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ont krut förgås inte så lätt’

Nej då! Tyvärr, tycker somliga, men ändå. Jag tänker inte ”gå bort” som i ”dö” idag heller. Det står ju

lite bort

Inte bara bort. Däremot ska vi ut på övning. Vi åker klockan elva till ett ställe utanför stan (inte en viss folkhögskola, tack och lov!!!) där vi ska ha institutionsdag med kommunikation på agendan. Jag ska försöka lotsa mina arbetskamrater och kollegor genom kommunikationens snåriga(?) djungel. Resultatet av dagen ska bli att jag får med mig en hög papper som ska komplettera min kommunikationsplan. Eller i vart fall underlag som ska utgöra en del av aktiviteterna i höstens plan och början av nästa års. Detta innebär att vi till 2013 är ännu bättre förberedda vad gäller kommunikation.

Mot högt satta mål!


Jag har ett högt satta mål
med dagens övning. Min plan är att den här institutionen ska bli den skarpaste på att kommunicera sin forskning, framför allt. Vi har redan många besökare till vår externa webb, men webb är ju ganska mycket ”envägskommunikation”, det vill säga information. Idag finns det andra möjligheter och kanaler än det fanns igår. Det finns också gamla kanaler som alltid fungerar och som överlever alla tider. Vi ska helt enkelt bli bäst.

Tyvärr får vi inte med oss hela institutionen, men väl 36 av oss. (Cirka tio kan inte delta.) Vi bilar ut till en lätt lunch. Efter prefektens inledning tar jag över nån kvart och sen ska folk få jobba, med avbrott för eftermiddagskaffe, förstås. Efter redovisning på seneftermiddagen blir det en utomhusövning så att vi ska få lite frisk luft – hoppas det har slutat vräka ner då. Dagen avslutas med middag på kvällen. Gissa vem som lär somna ovaggad i kväll… Men jag ser fram emot fredag när jag ska ha semester. Visserligen går den ut på att göra färdigt hemma, men ändå. Jag slipper ge mig iväg och har tre lediga dagar (lördag och söndag också, ju!) när jag kan göra fint efter fönsterbytet.

Och så, avslutningsvis, uttrycket i rubriken… Det kommer egentligen från min pappa, prästsonen, uppvuxen under världskriget i Helsingfors, med en mamma som var så snäll att hon gav bort hans få leksaker till mer behövande barn (!) och en pappa som var minst sagt respektingivande i sin svarta prästkappa. I en sån familj kunde barnet inte mopsa, minsann, men visst hände det att pappa nån gång ibland blev irriterad på sin pappa. Idag skulle kanske värstingsonen säga:

Dra åt h-e, gubbjävel!

Men pappa, som var försynt i vissa lägen, explosiv i andra, har jag fått höra, sa på sin mjuka finlandssvenska, den han sen tränade bort till 98 procent:

Pappa, gå lite bort!

Nu är jag inte sur på nån alls, men jag drar mig undan lite idag, för att ge jobbet 200 procent och allt annat noll och intet. Tro inte att jag glömmer en enda av er som stöttar mig för det! Såna som jag kommer alltid igen, för ont krut förgås inte så lätt. Ha en bra dag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jisses Amalia! Jag hade liksom en tid att passa i morse. Klockan åtta skulle jag infinna mig på en plats i Norduppland, som vi Uppsaliensare lite nonchalant kallar länets norra delar (vi i mellersta länsdelen drar hela norra delen över en kam, liksom. Inte helt populärt bland lokalbefolkningen…) Restiden var beräknad till cirka en timma och en kvart. Bara det att när jag kommit en och en halv mil norr om Uppsala beslutade sig vädret för att bli vinter. Tjolahopp bara sisådär! Jag körde helt enkelt in i snöyra i mörkret. Det var hemskt. Fruktansvärt. Det kändes som om jag körde rakt in i ett fyrverkeri, för snöflingorna föll inte lodrätt mot bilen utan bombarderade den vågrätt.

Dum som jag var hade jag dessutom valt Eniros förslag till färdväg. Det innebar att jag åkte på slingriga kostigar, i princip. Stundtals var jag mitt ute i skogen och hade bara granar och furor till sällskap. Men efter ungefär halva resvägen hade jag ett pärlband av billyktor efter mig.

Säkert galna hillbillysar!

tänkte jag. För vägen var kuslig att köra. Riktigt kuslig.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Ont krut förgås inte så lätt!

Och till mångas förtret kom jag fram helskinnad – och till och med i tid! Jag blev intervjuad av två kvinnor, en något äldre än jag, den andra yngre. Vi tillbringade en timma med att berätta vad vi skulle kunna erbjuda varandra ifall det blir nåt samarbete. En anställningsintervju, alltså. Mycket intressant sådan för ett mycket intressant jobb. Men det är det här med pendlingen som gör mig tveksam…


Platsen där jag var idag är säkerhetsklassad och där råder fotoförbud. Därför får du titta på mammakusinen B:a amaryllis vars klockor nu har slagit ut så här fint! Notera också en Kitty Lindsten i svart ram, en underbar tavla om… kommunikation…


I skrivande stund har jag landat på jobbet.
Jag har ringt ett par samtal och försökt landa. Jag mellanlandade hemma en stund för att kasta i mig kaffe och mackor och få ett par styrkepussar av Den Mest Älskade.

En krydda i tillvaron är att ett av de samtal jag ringde när jag kom till jobbet kanske innebär en fortsättning här. Inte inom fakulteten, men väl inom universitetet. Jag har förstått att det finns stora behov av kommunikatörsinsatser lite varstans i organisationen. Och plötsligt har jag fått signaler om att två ställen är intresserade av mig. Inte kanske för något fast, men för översyn och vissa därav kommande insatser.


Närbild på en av klockorna. 


Det är som om min tillvaro slår volter med mig igen.
Och inte är jag sen att hänga på. Vissa dar är livet bara så spännande. Så spännande…


PS
Sa jag för resten att jag tycker att turkosa fönsterlampor är skitfult?! Nehej, det har jag visst inte sagt. Då säger jag det nu:

Turkosa fönsterlampor är skitfult! Blä!

Read Full Post »

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.


Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.


Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???


Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.


Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!


Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »