Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jonas Gardell’

Ett drömmande inlägg.


 

Resväska med böcker

Väskan var inte ens halvfull med böcker… (Resväskan och böckerna tillhör inredningen på Myrorna, Kungsängsgatan i Uppsala.)

Vi drömmer alla om nånting. Många av oss drömmer om natten, några om dan och somliga både och. Igår kväll gick jag och la mig hungrig. Det var väldigt länge sen, men det blev en bra påminnelse om hur det kan bli. På dan hade jag ätit en skål fil med müsli till frukost och räkor och ris till lunch nånstans runt klockan 12. Till kvällen hade jag inte tänkt ut nåt ätbart, det fanns inte ens en macka att breda. I stället glufsade jag i mig en liten choklad (Plopp) som jag hittade ett köksskåp vid kvällsmatstid. Alltså var jag hungrig vid läggdags. Långt ifrån svält, bara hungrig för att jag hade varit klantig och inte tänkt ordentligt.

Kanske var det det som gav mig nattens mardröm – jag hade knappt några böcker i min att läsa-hög. Eller också hade jag i färskt minne den där gamla resväskan jag såg på bokavdelningen i källaren hos Myrorna på Kungsängsgatan. I resväskan låg några böcker, men väskan var inte ens halvfull! Fasa! Tänk att inte ha tillräckligt mycket att läsa! Naturligtvis hörde resväskan och böckerna till inredningen. Men bilden – se ovan till vänster! – etsade sig fast.

Det är tur att jag haaar så snälla kamrater,

som min pappa skrev på finlandssvenska en gång som barn i ett brev till farmor och farfar när han låg (hungrig, troligen) på sjukhus. I skrivande stund finns en hög från A, en hög från FEM, en liten hög med bokreaböcker och en second hand-bok jag själv har köpt samt en bok som Annas snälla mamma har lånat mig. Och alla dessa böcker ingår i min att läsa-hög. Jag är bortskämd! Och tacksam.

Att läsahögar 17 mars 2015

Alla dessa högar bildar min att läsa-hög. Bilden tog jag i morse.


När lusten faller på
springer går jag rätt mycket på loppisar och second hand-affärer. Numera är det väldigt sällan jag köper nåt, ens böcker. Jag brukar fota och skicka upp till Instagram. Det kanske är nån som får nytta av mitt tips. Men det är så roligt att titta på gamla saker. En del är riktigt fina gamla antikviteter, medan annat är mer loppisprylar. Eller vintage. Hur som helst gillar jag att inspireras av retro. Inte så att jag är fixerad vid en viss tidsepok, jag bara gillar gamla prylar – eller prylar som ser ut att ha varit med om ett och annat.

Selfie mars 2015

Typisk selfie, tagen en sen kväll i början av mars. Nä, nån skönhet är jag INTE, som synes.

Nåt jag också gillar är gamla foton och bilder. Förr i tiden var fotograf ett yrke som så många andra. Idag tror vi alla som har smartphones att vi är fotografer. En del människor är duktiga och tar helt fantastiska bilder. Andra tar mest mer eller mindre lyckade bilder av sig själva. Jag brukar för det mesta enbart ta selfies när jag ska håna mig själv – eller skicka en kvällspuss till Fästmön.

På Twitter hittade jag igår ett jätteroligt bildkonto att följa, Aftonbladet retro. Det är nån som sitter och lägger ut guldkorn från Aftonbladets bildarkiv. Jag har bland annat sett utbildningsministern på en bild från 1995, svarvaren Jimi Bah och hans barn Sallo och Alice (1978) och Jonas Gardell i snickarbyxor enbart (ingen tidsangivelse, men jag kan tänka mig tidigt 1980-tal). Vill du se härliga gamla bilder på kändisar från igår och idag rekommenderar jag dig att följa detta konto!

Vad gillar DU att titta på? Gamla saker, nya saker, foton, böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för nyfiken är jag alltid!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


Det enda braiga på TV en lördagskväll
just nu är Stjärnorna på Slottet. Det är dessutom en riktigt bra svensk TV-produktion. För som vanligt blir jag positivt överraskad av de flesta ”stjärnor” och inser att de inte alls är varken märkvärdiga eller knäppa utan precis lika intressanta som människor i allmänhet. Igår kväll bänkade Fästmön och jag oss för att se Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.

Claes Månsson

Claes Månsson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Andreas Hillergren/ SVT.)


Det jag gillar mest
med den här omgången av serien är att det inte är så många ståhejiga äventyr stjärnorna ger sig ut på. (Inte alls typ som när Jonas Gardell tvingade Kjerstin Dellert att ställa upp och roa lokalborna etc. Den gången han själv vägra att ta emot en fiollektion. Den gången jag tappade lusten för honom totalt.)

Claes Månsson ville lära sina medstjärnor att dansa tango, helt enkelt. Och som gubben i lådan dök Ann Wilson upp och hade lektion. Så enkelt och så roligt! Alla deltog och alla njöt.

I övrigt lärde jag mig hur man skalar en hummer. Men det viktigaste var nog att jag fick en bild av Claes Månsson. Jag hade liksom ingen föreställning alls om honom, eftersom han är satt i kategorin komiker. Såna gillar inte jag. Claes Månsson blev nu – förstås! – ett undantag! Ett av skälen till detta är att han berättade så öppet om sin scenskräck, ett annat när han pratade om sin svåra sjukdom. Han kunde liksom lika gärna ha dött eller blivit en grönsak…

Claes Månssons dag får högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Leif Andrée
som är huvudstjärna. Honom har jag inte nån bild av heller, egentligen, mer än det jag har fått se nu i de två avsnitten av säsongens Stjärnorna på Slottet. Jag gillar hans hår och hans skratt och tycker att han ser snäll ut.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med Anna.


Idag firade vi,
nästan två veckor i efterskott, att det var sex år sen vår första dejt. Jag blev kär direkt, vilket aldrig har hänt förut. Och jag är lika kär fortfarande. Kan man vara annat när det gäller denna Fästmö??? Som är så… mångsidig…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör en Toffla en lördagskväll när majoriteten av familjen vill se Melodifestivalen 2013. Deltävling 2 på TV? Jo, hon sitter bredvid med sin dator, förser sig av lördagsgodis, goda ostar, kex och rödvin – samt surfar. Det var lika roligt det. Och så kan man ju lyssna med ett öra och titta med öga. Bara lite sisådär, alltså.

Smiley

Man kan delta lite halvt.


Av det jag hörde och såg
var denna den andra deltävlingen betydligt bättre än den första.  Det bästa var Swedish House Wives MAMMOR, det vill säga Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmqvist. Och så Louise Hoffsten, förstås. Denna otroligt duktiga artist som pallade med att stå på scenen trots att hon som uppenbart inte mådde bra – jävla sjukdom, hatar den! Louise Hoffsten klarade till och med av att gå till final. Och det måste ju bero på att hon är östgöte, eller hur?! Den andra finalisten tänker jag inte säga ett ord om, för då anklagas jag väl för näthat.

Fågelspår

Förra lördagens startfält och delar av gårdagens, i ett försök att konstfullt uttrycka hur djupt dessa satte sina musikaliska spår i mig.


Gårdagens startfält
var bättre än förra lördagens, men som sagt, Louise Hoffsten var den stjärna som lyste klarast. Vill du läsa mer om den andra deltävlingen föreslår jag, som sist, att du tittar in hos den här bloggaren. Han var med oss ett tag live, per mobil, för övrigt. Själv satt jag mest och spred omgivningens kommentarer på Twitter. Det handlade om allt från arslen och blöjor till Bruno Banani och seriefigurer. Högsta betyg till den underhållningen i stället, tack familjen! 

Sen blev det QX-gala 2013 på TV4. I sammandrag. Det är sånt vi icke kända homosar får nöja oss med, för vi, pöbeln, får ju aldrig några inbjudningar att bevista såna här evenemang. Nä, det får vi som sagt göra i sammandrag och från TV-sofforna. Och det var rätt OK, ska jag säga. Att följa galan från soffan. För det var väldigt, väldigt mycket Jonas Gardell. Har man sett honom en gång… så har man liksom sett honom.

Häftigt var förstås kronprinsessans framträdande – när hon visade sig var jublet enormt – trots att hon inte är homo, bi, trans eller queer. BRA gjort att komma till galan och dela ut pris, Victoria Bernadotte, 2014 års hetero???

Men… när Darin kom loss… Då kände till och med vi tanter för att dansa och bli lite wild and crazy!!!

Dansande grisar

Darin gjorde att vi kände för att bli lite wild and crazy.


Lördagskvällens Mr Selfridge
spelades in på DVD-hårddisken och ska tittas på under veckan. I kväll är det premiär för en ny omgång av danska Brottet. Totalt blir det tio delar som kan avnjutas på SvT1 på söndagskvällar. Nåt att se fram emot under våren!


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I dokumentären
får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Utan att avslöja för mycket av handlingen…


Igår gick den tredje och sista delen
av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.


Jag skrev inledningsvis
att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans bästa (Nåd) respektive sämsta (Nål). Det är inte svårare än så här:

Nåd

Nål


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »