Böcker, deras författare och en och annan ilsken typ

Ett litterärt och lite ilsket inlägg.

---

 

Öh du… Först och främst: Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

Feltryck i Den fallande detektiven.

För ett tag sen fick jag två böcker av vännen I som hon hade köpt på Pocketshop. Igår satte jag tänderna i en av dem – bara för att upptäcka att en väsentlig sida i boken hade ett feltryck. Det var som om man hade tryckt på en smutsig skosula eller nåt. Först tänkte jag att det kanske var ett författartekniskt grepp, men så var inte fallet, insåg jag snart. Det var på just den sidan Liket hittas.

Jag satt i bilen och utanför Fästmöns jobb och väntade på att hon skulle avsluta sin arbetsdag. Då brukar jag hinna läsa en stund och ha en lugn och skön stund. Nu blev jag emellertid ilsk. Jag fotade sidan och klagade min nöd på såväl Instagram (@tofflisen) som Twitter (@tofflisen). Och taggade naturligtvis författaren, trots att han ju var oskyldig.

Det kunde ha stannat därvid. Christoffer Carlsson kunde ha låtsat att han inte sett det. Han kunde också ha struntat i att läsa. Framför allt – han hade kunnat skita totalt i det. Men vad gör en smart författare? (Han måste ju vara smart eftersom han är disputerad.) Jo, han fotar av de delar av texten i boken som jag inte kan läsa i min bok och så skickar han dem till mig via Twitter! Toppen, Christoffer! Så gör en författare som är mån om sina läsare! (Och jag som skrev ner hans första deckare så… Jaa, nu skäms jag lite!..)

Jag fick en lite annan uppfattning om både Christoffer Carlsson och hans skrivande när jag såg honom i SvT:s Deckarna. Själv skrattade han på Twitter åt mig och mitt första omdöme om honom i TV-serien – att han mest var där för att sänka medelåldern och att han inte tillförde nåt annat än det, just…

Så jag tänkte om lite. Man ska inte döma hunden efter håren, boken efter sitt omslag, eller hur man nu säger. Jag satte upp bok nummer två i hans deckarserie på min önskelista och fick den alltså av en snäll vän för ett tag sen. Och trots att jag började läsa först igår eftermiddag samt hade annat för mig större delen av kvällen blev det över 50 sidor lästa. Kanske är det så att ett välvilligt öga läser snabbare, men den här gången kom jag in i handlingen direkt. Inte vet jag om det berodde på att boken nästan började med en spya…

Christoffer Carlsson i TV-serien Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ja, nu tänker inte jag berätta mer om Den fallande detektiven utan den som vill får läsa den. Jag ville med det här inlägget mest lyfta fram en klok författare som gör underverk för sin egen marknadsföring bara genom att vara vänlig och hjälpsam på enklaste och snabbaste sätt. Långt ifrån de divor som jag vet också existerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för årets Mediokra pest

Ett inlägg om en medioker pest.

I kväll är det dags. Och hur jag än värjer mig lär jag inte komma undan Medioker Pest 2014. Förra året skrev jag minimalt om pesten, i år blir det ingenting. Förutom detta inlägg, skrivet före start och utan vare sig tjuvtitt eller dito lyssning.

Sånt här skräp läggs det ner både sjukt massa pengar och tid på. Det känns inte särskilt rimligt när vi både vi soffar oss och glor på spektaklet och sen har åsikter om tiggare och hemlösa. Du vet såna utan tak över huvudet. Du har säkert både sett och hört talas om såna människor – om ditt eget huvud inte har varit nedstucket i sanden i år och dag. Eller i soffan, där du med flottiga fingrar letar efter chipset du nyss tappade.

Flottigt.

I Sverige kör vi samma koncept som förra året. Och året före det och före det och före det och före stenåldern. Det ska vara programledare av sorter som är lagom comme il faut-varierade – det vill säga inte för kontroversiella. Och skulle det råka vara så att de fäller en och annan nedsättande kommentar om nån eller nåt ska man kunna skylla på deras ungdom även om de är myndiga, typ. Hur som helst. Programledarna ska vara roliga. Ska vara, alltså. Är det sällan, oftare plumpa i stället. Jag är väl trög, men jag fattar inte vad komik har med musik och tävling att göra. Skilda saker, liksom.

Typiska träskallar.

Farbror Träskalle är som förra året – och året före det och före det och före det och före stenåldern – ansvarig på ett eller annat sätt. Kanske är det därför urvalet deltagare ser ut som det gör. I varje deltävling ska det nämligen finnas en del pajastävlande, en del som inte kan varken sjunga eller prata svenska, två delar från nåt finnigt barnprogram som Idiot eller liknande (denna broilerfarm för små pojkar och flickor som beter sig som divor under några månader), en del musikstil som sticker ut på ett eller annat sätt och slutligen ett par, tre seriösa tävlande. Ovanpå allt detta ligger det faktum att nästan ingen av deltagarna verkligen kan sjunga.

Pesten där ingen kan sjunga.

För övrigt ser man till att ändra reglerna så ofta att ingen orkar hänga med eller fatta. Det är säkert därför fel låt vinner – varje år.

Så nej. Varför ska man utsätta sig för detta i kväll? Men ja. Jag erkänner. Jag sitter där i kväll, troligen, och svär och kräks och har synpunkter och åsikter som jag inte vågar vädra offentligt för då är jag elak/rasist/svennehatare/omusikalisk/tråkig/surtant/skittaskig mot alla som har lagt ner ett sånt långt och hårt arbete på denna livsviktiga… pest. För jag är ju, trots att jag är myndig, ingen ungdom. Därför håller jag käften om eländet. Med början från och med… nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

Påringningar och förfrågningar

Nej snäll är jag inte när jag skrattar elakt åt de två företag som ringer min gamla mobil minst en gång om dan på vardagar för att sälja privata pensionsförsäkringar. (Så himla ironiskt…) Mobilen ligger ljudlöst på köksbänken, så jag slipper höra ringandet. Det måste vara ett jäkla frustrerande jobb att ringa och ringa och ringa och ingen svarar. För mig känns det lite som att ge igen för alla de gånger säljare har använt automatuppringning och det har varit tyst i luren när jag har svarat. HA! Där fick ni! (Ett uttryck jag finner alltmer användbart…)

HA! Där fick ni!

En rolig och omväxlande dag på jobbet har tagit slut. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, men bra ändå. Och jag är tacksam för varje dag som jag har jobb och varje månad jag får lön. För då tvingas jag inte delta i nån ostimulerande kurs som vännen Klara eller sitta av tid på en trafikskola som råkar ha avtal med Arbetsförmedlingen… (Lokalblaskan skrev om detta, men artikeln ligger tyvärr inte på nätet.)

Skrivuppdragen haglar inte precis över mig just nu. Det vill säga jag får förfrågningar där jag kan anmäla mitt intresse, men sen blir det inget mer. Synnerligen märkligt när det gäller vissa saker som jag definitivt har åsikter om och erfarenheter av. Men jag får väl se det som att det är företagens förlust. Själv får jag ju tid över för annat. Tyvärr har jag inte så mycket ork kvar för annat…

Det spännande bokprojektet väntar jag fortfarande på ska köra igång. Jag återkommer till detta så snart jag vet mer! Igår tackade jag nej till en förfrågan som rörde ett ämnesområde som definitivt inte är mitt: mode och smink. Då kan ju den som frågar inte ha läst det jag skriver alls…

Mot slutet av arbetsdagen kom en förfrågan från en vän om hjälp med att starta ett litet projekt. Tyvärr känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och ork för det, inte ens om jag skulle få betalt. Då skulle jag kanske orka liiite. Men man tar inte betalt av vänner, dem hjälper man!

Nu ska jag emellertid göra en påringning själv, till lilla mamma, som har namnsdag idag. Namnsdagar har alltid firats i min familj. Trevligt ibland, jobbigt andra gånger (främst när man bor på annan ort).

I övrigt bänkar jag mig förstås framför TV:n klockan 21 när SvT1 ger sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Det är det starkaste jag har sett på länge på TV. Synd bara att det är en sån diva som har skrivit det. Men det är en synnerligen duktig skribent, det får man lov att tillskriva honom.

Dags att sluta vara elak och sätta på sig sitt soligaste leende och ringa mamma. Måtte orken räcka till. Jag brukar passa på att lägga mig ovanpå gästsängen när vi ringer, för jag kan inte gå omkring som jag brukar på grund av hälen. Och jag behöver lära mig att komma till ro när jag telefonerar med min mamma…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Melodifestivalen 2012: Finalen i Globen

Lördag och äntligen dags för den svenska finalen i Globen i Melodifestivalen 2012. Vem får representera Sverige i Arzle… Ajze… Arslebaj… Baku??? Programmet börjar klockan 20 och håller på i två timmar. Tyvärr är programledartrion komplett denna gång. Jag tycker att Sarah Dawn Finer kunde ha fått fortsätta sköta ledningen utan de två andra tramsmajorna damerna som jag mest sitter och irriterar mig på. Varför ska de alltid försöka vara roliga? Ingen skrattar åt Helenas patttar, typ! 

Tio bidrag tävlar i finalen. Hälften av poängen delas ut av elva jurygrupper, medan telefonröster från svenska folket står för andra hälften.

Live-bloggen startar strax före klockan 20 här!!!

Grabbarna O laddar! Notera att det är FRUKT i skålen!!!

Trion programledare inledde med en sång. Det var en av de tre som kunde sjunga, de båda andra borde ha hållit tyst. Därpå vidtog en omständig förklaring av reglerna. Helena Bergström var forcerad som vanligt. Kan ingen plocka ur hennes batterier???

Sen kom Eric Saade och sjöng och flög runt som värsta Peter Pan. Men såå snygg är han inte!

Så här ser startfältet ut:

1. David Lindgren – Shout it Out
   Kostymnisse i jympaskor. Jorå, låten är rätt OK, men killen är tråkig. Och han skriker och blir andfådd. Nja, knappt godkänt.
2. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern – Jag reser mig igen
   Thorsten ser inte helt nykter ut, men man kan ju bli yr av all uppståndelse. Skådespeleri på scenen. Nej, det här är inte schlager, men fan, jag gillar Thorsten!!!
3. Dead By April – Mystery
   Hårdrock är OK, men inte i Melodifestivalen. Fetbort!
4. Lisa Miskovsky – Why Start a Fire?
   Ja hon rör ju lite på sig idag i alla fall. Men annars är låten ganska… intetsägande.
5. Top Cats – Baby Doll
   Nej, hillbillies, gå hem. Det här är byhålerock, inte schlager.
6. Loreen – Euphoria
   Vad säger man om denna donna då? Ja det först som kommer in i mitt huvud är ””Klipp luggen så du ser nåt när du fladdrar omkring!” Men annars… Jorå, en danslåt. Men lite enformig är den allt. Och den haltar.
7. Ulrik Munther – Soldiers
   Han sjunger bra, pojken. Men han ser ju ut som en pojke. Det är väl inget större fel på pojkar, fast i schlagersammanhang vill man ju se… typ divor.
8. Björn Ranelid feat. Sara Li – Mirakel
   Underbar, han har skägg! Det är väl en av de positiva sakerna med den här… vad ska man nu säga??? Vi tror att han har målat sig med orange färg i ansiktet, men han har glömt hakan, skriker Linn. Nej, det här är inget att skicka till Baku. Ta bort.
9. Molly Sandén – Why Am I Crying?
   Nu ska vi gråta. Sången är andfådd och hon tar i så hon skiter på sig, är jag rädd för. Nja, en fin ballad, men den är överbelastad.
10. Danny – Amazing
    Och så blir det Danny. Sammanbiten. Snygga moves och betydligt bättre sång, men han får ju ridbyxlår i kläderna! Den här låten tycker jag ska vinna!

Min nya favorit var jurygubben som hette typ Klittos Klittou Klitos Klito eller hur han nu stavar sitt namn… Ha ha haaaa! 😆

Efter juryröstningen ligger de två förhandstippade favoriterna i topp, Loreen och Danny… Den förra borde klippa luggen, man ser ju inte ens om hon ser glad ut eller inte.

Danny blev jätteledsen och den konstiga kvinnan med luggen, Loreen vann.      Ja ja, man hör ju inte vad hon sjunger och hon ser väl inte texten på promptern, så…

Min favorit var ju Youngblood, som tyvärr slogs ut i Andra chansen. Så jag får väl hålla på Danny nu i finalen – under förutsättning att sången blir bättre. Rösten höll inte i de låga partierna som jag minns. Men framträdandet var både läckert och fartfyllt!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen 2012

Read Full Post »

Lördagstankar

Varning för elakheter och skitsnack!

                                                                                                                                                                 Igår var det som om nån hade slagit mig i huvudet med en hammare. Fast så var det ju inte. Det räckte med ett mejl där jag fick veta att jag inte dög.

Nej, igår var ingen bra dag, förutom att Bitten tillstod att hon är ett webbtroll. Man ska stå för det man är. Då har man åtminstone självinsikt och är modig.

Fästmön klev in genom dörren nån gång mellan klockan 17 och 17.30. Vi softade en stund över var sin öl och avhandlade vad som hänt – och inte hänt – de senaste dagarna. Jag träffar ju så sällan barnen numera, så jag får mina rapporter i andra hand. Men jag blir glad och varm i hjärtat när jag får höra hur Elias trampar på i uppförsbackar, Frida kämpar på och kommer framåt med sin utbildning, Linn jobbar och tar stort ansvar hemma och hjälper både mamma och pappa mycket och Slaktar-Pojken kanske har en praktikplats på gång. Nu är det bara mammisen nej, uff! Tofflan som ska fixa till sitt liv…

Vi åt ett kilo räkor och drack ett torrt vitt vin från Portugal till. Det framkom inte vilken druvsort det var på flaskans etikett, men vinet smakade citrus och passade perfekt till skaldjuren. Med lite sökning hittade jag mer information här! Jag kan verkligen rekommendera Cardo, som vinet heter, till räkor.

Räkor, vitt vin, tända ljus och min älskling – det är fredagsmys för mig!

                                                                                                                                                             Det mörknade snabbt, så vi fick tända ljus på bordet. En riktigt mysig fredagskväll med gott att äta och dricka och min älskling som pricken över i:et.

Vi kollade lite på slutet av Idol, ett program jag brukar dissa av följande skäl:

• juryn är skitelak
• en del tävlande har ingen insikt om sina tillkortakommanden
• en del tävlande beter sig som megastjärnor när de i själva verket är broilers

Till min förvåning noterade jag att alla tolv som tävlade igår

• kunde sjunga bra
• inte var några divor
• Alexander Bard pratade nästan ingen östgötska alls

Så kanske, kanske att jag tittar nån mer gång.

Kvällen avrundades med Tyst vittne, sista timmen vid sovrums-TV:n. Två kickor snarkade  strax och missade de avslutande 40 minuterna. Tur att jag äger en inspelningsbar DVD! 😀 Där finns hela programmet! Serien är inte densamma sen Sam Ryan (Amanda Burton) lämnade den, men igår var det ett riktigt sorgligt avsnitt med fokus på Leo.

Lördag idag… Jag sitter vid datorn och skriver och surfar runt hos mina bloggvänner. Igår orkade jag nämligen inte titta in till er, och det, mina vänner, är första gången i världshistorien som jag inte gör! Jag brukar ta minst en titt om dan – RSS-feeds är fusk, för övrigt.

Anna jobbar 7 – 14 både idag och i morgon. Jag var uppe och skjutsade henne i morse och försökte sen traska tillbaka till bädden. Det gick väl bra, men somna om gick inte, så jag gav upp.

Mina planer för förmiddagen är att dammsuga, duscha och ringa mamma. I eftermdiddag när Anna har slutat jobba ska vi ut på några ärenden. Bland annat ska jag försöka hitta ett par Levi’s 501:or, jag fick ju en peng till jeans av mamma. Men jag börjar nog med att läsa lokalblaskan (det går ju rätt fort numera eftersom jag tycker att den har blivit så dålig) och ett toabesök. Jag har varit skitnödig i en timma nu. Vilken prestation, va?!

Read Full Post »

Paraddagen, lördag: Det började så bra eller Hur vi blev fotbollsflator

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.

Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.

Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???

Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.

Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!

Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

RuPauls Drag race

Så här sent på söndagskvällen brukar det mest vara tack och god natt. Men efter söndagskrimin zappade jag och råkade hamna på TV11 klockan 22.30 och RuPauls Dragrace. Serien är från 2009, så den är inte helt ny, men jisses så upplyftande den var för sinnet!

I totalt nio delar ska ett gäng tävla om vem som blir bästa dragshowartisten. Det handlar om att ha karisma och talang, men också självförtroende och det där lilla, lilla extra. Enväldig domare är RuPaul, själv dragshowartist och diva.

Domaren RuPaul själv. Bilden är lånad från TV 11:s hemsida.

                                                                                                                                                            I kväll fick vi se bland annat en bejublad fotosession med en tävlande tillsammans med två hunkar som skulle tvätta hennes bil. Jisses, det var hot! Ett annat tävlingselement var att tillverka en utstyrsel av material från en billighetsaffär och en second hand-affär. Mycket varierande slutresultat…

Tyvärr åkte ”tjockisen” ut redan i detta första avsnitt. Det var synd, för han var en bra kontrast till övriga bengetter. Men hur som helst, det HÄR ska jag se på igen, för det var riktigt roligt! Och lättsamt!

Read Full Post »

Guldbaggade!

Igår kväll satt Fästmön och jag och slöglodde lite på Guldbaggegalan på SvT. Inga stora överraskningar – som vanligt var det knappt några filmer jag sett, bara ett par jag hört talas om och en programledare som hela tiden skulle vara rolig. Nej, jag gillar inte Petra Mede som programledare eller som stå-upp-komiker, men det handlar inte om att jag inte gillar Petra Mede SOM PERSON. Jag känner henne inte för att kunna uttala mig om henne. Jag gillar inte det hon GÖR. Jag gillar inte stå-upp-komedi över huvud taget. Jag slutade skratta och gilla stå-upp-komedi när Jonas Gardell bar sig åt som en diva i en gammal säsong av en favorit-TV-serie. 

Inte så vacker, men åtråvärd.

                                                                                                                                                              Åter till Guldbaggarna. De prisade filmer jag kände igen var Svinalängorna (jag har läst boken) och Ångrarna (jag har sett dokumentären). Och så har jag förstått inte missat att höra/blogga om Änglagård – tredje gången gillt. Nu sist läste jag om Helena Bergströms utspel om att hennes make Colin Nutley är mobbad av filmsverige. Men så bra då att biopubliken inte mobbar maken, för Änlgagård – tredje gången gillt fick biopublikens pris! Tur att hotet om att bojkotta galan bara var ett hot, annars hade nog biopubliken tagit tämligen illa vid sig.

Snopet blev det för duktiga Pernilla August vars film Svinalängorna var nominerad i ett antal klasser, men knep tyvärr bara tre baggar – för regi, för särskilda insatser (klipparen Åsa Mossberg) och för bästa kvinnliga biroll Outi Mäenpää). Jag gillar Pernilla August som skådespelare och jag tror att hon är minst lika duktig som regissör!

Här är hela listan med vinnare!

Vad tycker du? Gick baggarna till rätt personer/filmer???

Read Full Post »

Nej jag är ingen rolig typ

Verkligen inte. Skittrist är jag. Konservativ och tråkig i mina vanor. Skiter i mitt utseende – förutom håååret dårå, som jag skulle kunna lägga ut miljoner pengar på om jag hade.

Gillar att sitta i fåtöljen och läsa, helst nån snaskig deckare. Och irritera mig på korrekturfelen i bokhelv***t och tycka att den och den författaren är en diva som inte svarar på kommentarer på sin blogg. Sån är jag. För jag är ju så inte rolig och mest plikttrogen och svarar på ALLA kommentarer som publiceras. (Ja, administrationsskorpionen dissar somliga kommentarer.)

Administrationsskorpionen i egen hög – eller snarare låghalt – person.

                                                                                                                                              Förutom att jag inte är rolig utan trist är jag elak också. Jag är så elak att man måste skriva elaka saker om mig och häckla mig och trampa på mig. Bara slå, jag är allmän slagpåse. Det räcker inte med att mitt liv är förstört, det ska liksom tatueras in i min panna också.

Men gör så om du blir lyckligare av det. Själv tänker jag varken hämnas eller gotta mig åt olyckor och elände. Jag vet bara att den som har gjort ont till sist får smaka på det onda själv, så det är väl detta Onda jag går igenom just nu. På väg mot Ingenmansland där jag är papperslös – vad är väl ett papper? En massa ord som jag kanske har skrivit själv åt nån annan. Vad ger ni mig för det?!

En stunds skratt åt Pensionärsjävlarna fick mig att glömma verkligheten. Jag är så trött på att vara trött och ha ont i huvet och vara yr och inte orka – och att bli stampad på, trampad på, uthängd, förnedrad. Jag tror att jag ska göra som en person jag trodde att jag kände: utnyttja mina kontakter med administrationsskorpionen och ta bort möjligheten att kommentera. På så vis kan jag ju sitta i min glasbubbla och låtsasleva och slipper bli utsatt för verkligheten och sanningar och sånt som bara, bara gör mig illa. Bara låta livet rulla på. Men jag är inte sån.

Jag önskar att livet rullade på, bara.

                                                                                                                                                        Jag FRUKTAR verkligen människor, för jag vet hur ont de kan göra. Jag har själv gjort ont, så jag vet vad vår sort är kapabel till. Men till och med jag har gränser. När nån ligger då sparkar jag inte mer. Det finns det så många andra som gör. Sparkar och hånskrattar och njuter. Bland det mest pinsamma var skrattet när jag förklarade hur min verklighet är på väg att forma sig. Det är som att man inte tror att pengar faktiskt tar slut en dag. De har nämligen en tendens att göra det när man inte har nån inkomst. Och då återstår bara..?

OCH DESSUTOM HAR JAG EN J***A SJÄLVSPRICKA I HÖGER TUMME SOM BLÖDER OCH GÖR SKITONT! GAH!

Read Full Post »

Häxan Magsur

Fy faderullan! Jag åt ALLDELES för mycket av min egenkomponerade pizza i kväll. Och det kanske inte var det allra smartaste att äta smulpaj med bär och glass FÖRE maten… Så här såg i alla fall min pizza ut:

Jag kan erkänna att detta INTE ser ut som nån pizza…

                                                                                                                                                          Jag åt så mycket att jag har VÄLDIGT ont i magen nu. Så ont att jag till och med dissar snacks och godis. Fattar inte hur barnen får i sig, men de har ätit chips och druckit läsk efter maten. Jag orkar knappt andas…

Pratade med vännen Jerry en stund i kväll. Han ska ta hand om Clark Kent* en stund i morgon eftermiddag. Linnsan önskade skjuts till tåget i morgon EFTER middagen, men jag tänkte dricka vin till maten och hänvisade henne till sin fader. Fast sen kom jag ju på att han måste promenera från Himlen till Morgonen sen efter att ha återvänt med Clark och DET kanske inte är nån favoritsysselsättning en lördagskväll… Ja ja, jag har sagt nej i alla fall, vi får se vad pappsen säger. Hans dotter har en förmåga att linda honom runt sitt lilla, lilla finger…

La Famiglia minus Slaktar-Pojken sitter och glor på ett TV-program som kallas Idol. Detta är ett program jag INTE kan med. Men det verkar jag vara ensam om i hela världen. Jag tycker att juryn är skitelak, att en del folk som söker till programmet har ingen självinsikt och att en del av dem som deltar beter sig som divor efter en vecka. (Ja, jag har följt programmet en annan säsong.) Nej, det är inget för mig. Så jag sitter här vid min lilla leksakslåda och kollar runt vad som händer i världen i stället. Precis som vanligt, alltså…

                                                                                                                                                          *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »