Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fotbollsflata’

Ett inlägg i vilket Tofflan skojar lite. Vi får hoppas att inga Humorlöse läser det.


Jag tror bestämt
att nån i familjen har blivit fotbollsflata.

Beviset på Fotbollsflatans existens ser du här nedan. Och bilden är tagen i ett duschrum nära mig.

deo
En fotbollsflata i mitt hem?


Ja jisses, hur ska detta sluta?
Flator har jag inget emot, men fotboll…


Livet är kort. Och knäpproligt ibland om man ser med rätt ögon på det.

Read Full Post »

Njae, nu är jag väl där och förvanskar verkligheten med mina putslustiga rubriker igen. Inte har Tofflan gone sporty, inte, trots att hon blev fotbollsflata i lördags! Oroa dig inte, trots att den här bilden talar ett annat språk (men den är gammal, bilden! Tofflan är evigt ung):


Inte många rätt på den t-shirten…

                                                                                                                                                               Saken var den att vi plockade upp Lullan Gardenia i stan tillsammans med två skärmar. I utbyte skulle vi ha Fästmöns cykel med oss tillbaka. Ja utbyte och utbyte, det handlar om att vi försökte göra två flugor på smällen, så att säga. Lämna nåt, hämta nåt. Spara på bensin, liksom. Sagda cykel har två hela däck, men bara ett sitter på. Den andra har både Anna och Lasse (mormors/Annas mammas man) förgäves försökt montera på cykeln efter reparation, men inte lyckats.

Jag har en liten bil. Jag fällde alla säten som gick och med gemensamma krafter knölade vi in Annas cykel – och kunde till och med stänga bagageluckan. Det var praktiskt eftersom det började regna. Det som var mindre praktiskt var att diverse oljiga delar föll av så våra fyra händer var mer svarta än vita – och smetiga… Svarta och smetiga blev för övrigt diverse kollin som förvaras i bagageutrymmet såsom ett paraply, en ICA-väska och två sittunderlag. Men vem vill inte ha våtsvarta fingrar, feta matvaror och en svart bak? Tänk så sånt kan liva upp tillvaron!


En svart bak kan liva upp tillvaron.

                                                                                                                                                                Nåt som definitivt livade upp tillvaron var anblicken av Anna, som liksom fick klämma sig in och ner i framsätet, sitta på snedden och upptryckt mot vindrutan. Hon såg baske mig inte klok ut. Men det funkade! Allting går ju – utom tennsoldater och små barn, som ett visst pucko från ett annat liv brukade säga. Vi var mest glada att vi bara hade en cykel med oss i bagaget…


Tänk om vi hade försökt klämma in alla dessa… Detta häftiga konstverk finns att beskåda i Metropolen Byhålan, neråt Vätterpromenaden i Stadsparkens ena hörn.

                                                                                                                                                                 Som plåster på vår förstörda manikyr köpte jag pizza till middag. Vår nya, sportiga liv börjar… sen. Inte än. Men… rätt snart…

Read Full Post »

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.


Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.


Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???


Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.


Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!


Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »