Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘doktor Anders’

Uppdaterat inlägg! 
Radio Uppland har ett intressant inslag om detta! Läs också gärna kommentarerna till inslaget!


Nä, särskilt förvånad är jag inte! Datainspektionen har granskat alla de myndigheter/motsvarande som är ansvariga för vård vad gäller patienternas rättigheter att spärra sina journaler.
Samtliga ansvariga bryter mot lagen. Det är tamejfan horribelt!

Dagens Nyheter har tidigare i år skrivit om ett fall med en kvinna som anmälde Sjukstugan i Backen sen det framkommit att 27 personer, bland annat en tandspecialist, hade läst hennes gynjournal. Detta kunde ske tack vare nånting som kallad sammanhållen journalföring. Genom sammanhållen journalföring kan vårdgivare under vissa förutsättningar kunna få tillgång till uppgifter om en patient via olika journaler. Men att som patient spärra sin journal mot detta fungerar alltså inte. Patientlagen säger att man som patient ska kunna spärra sina journaler helt mellan olika kliniker och vårdgivare.

Ytterligare märkligheter i den här kråksången är att vissa erbjuder sina patienter att spärra journalerna – samtidigt som det inte går att göra rent tekniskt i de flesta journalsystem! Snacka om att lura folk!!!

För egen del vill jag inte att gamla X-flickvänner och X-vänner som jobbar inom vården ska kunna läsa mina journaler. Inte heller vill jag att min tandläkare ska kunna göra det. När det gäller min tandläkare pratar vi ändå alltid hälsa rent allmänt och mediciner vid undersökningarna och det räcker. Däremot vill jag att min allmänläkare ska kunna läsa mina sjukhusjournaler eftersom de tu vårdinstanserna torde samarbeta. Men icke! Doktor Anders berättade för mig att det var MYCKET SVÅRT, närapå OMÖJLIGT för honom att få läsa min journal efter den senaste sjukhusvistelsen 2010 – trots att jag hade gett mitt medgivande. Det var den vistelsen när Sjukstugan i Backen inte kom fram till ett skit vad gällde mitt märkliga blod – utan det var doktor Anders som senare samma höst kom på vissa saker.

Nej, nu blir det en rejäl svart och fet bak till ansvariga för detta! Ni får allt lov att vässa era system så att ni kan följa patientlagen. Dessutom bör ni inte låta snokande vårdpersonal, som inte har med en specifik patients vård att göra, jobba kvar. Och, för det tredje: som patient ska jag kunna välja vilka vårdinstanser som får läsa vilka delar av mina journaler. Vad hände med det fina snacket om samarbete mellan den första linjens sjukvård och slutenvården??? Det här är INTE OK! 

Fet bak till Sjukstugan i Backen och andra som inte kan följa den patientlag som har gällt i fyra (4) år nu.


Nu har jag beställt en loggrapport.
Den beräknade handläggningstiden är mellan två och tre veckor. Om loggrapporten är lång kan jag få betala.

Read Full Post »

I morse var det verkligen in i dimman! Det var ännu dimmigare än igår morse. På sina ställen såg knappt ett par meter framåt. Jag skulle ha velat gå ut och fota, men nu har jag ju tider att passa om morgnarna.


Det blir lite dimma på en inomhusbild från jättenäckrosens hem i Tropiska växthuset. En del av den ser du i den här bloggens header.

                                                                                                                                                                                                Fick en morgonpuss per sms av Fästmön. Den bar mig genom alla bilköer – i morse verkade det som om varenda bil skulle åt mitt håll…

I söndags köpte jag en liten egenbehandlingskur som jag inledde samma kväll. Jag vet inte om den gör nån nytta, men ingenting känns i alla fall värre. Däremot blev jag mycket fundersam när jag läste bipacksedeln, som sagt. Om man har eller har haft vissa åkommor som jag, till exempel blodpropp, är behandlingen inte lämplig. Men hur skulle jag veta det när detta inte står på förpackningen utan på en lapp inuti? Och varför sa apotekaren ingenting? Nej, lite skraj är jag nog och funderar på att mejla doktor Anders, trots allt.

Idag fortsätter finputsningen av utbildningssidorna. Några besked om forskarsidorna har jag inte fått av fru Chef mer än att hon stressat leende sa att hon inte har tid med dem just nu. I morgon har de legat hos henne en vecka.

Jag har fortfarande inte fått nåt mer konkret om framtiden än löftesrika ord från två håll. Skulle gärna vilja ha dessa ord på papper före tisdag. När det gäller Tjänsten har jag fått veta att det totalt är 41 sökande på två tjänster – många har sökt båda, men jag vet annars inget om fördelningen. Det är mycket spännande! Min fru Chef #2 tyckte att det var tillräckligt många, undslapp hon sig vid gårdagens morgonmöte. Självklart undrar jag vad det betyder – ligger jag bra till eller finns det nån värstingkonkurrent? Pirrigt!

Idag måste jag handla efter ”jobbet”. Har ingen lust, men jag behöver lite nödtorft. Lite mat, till exempel. Jag måste ju säga att jag både överraskade och överträffade mig själv igår med min matlagning – två kokta ägg.

                                                                                                                                                                                  PS En dimmig bild på ett gult träd fotade jag i förbifarten på väg till morgonmötet. Inte den bästa kvaliteten, men…


Gult träd i morgondimman.

Read Full Post »

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.


Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.


Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???


Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.


Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!


Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

Dagen inleddes med väckning klockan 6.15. Min älskade Clark Kent* skulle ju till doktorn** och få bromsarna bak omsedda. Slutnotan landar på cirka 3 800 kronor och inkluderar även fredagens arbete. Lite lagom med pengar som jag hade behövt till annat. Och mest irriterande är nog att jag trodde på att somliga kunde hjälpa mig. Nu blev alltihop i stället mycket dyrare… Som tur var fick jag i slutet av maj a-kasse-ersättning för sex veckor. Gissar att a-kassan låg efter med två veckors utbetalning. Så bra då att jag slipper göra nåt kul i sommaren för pengarna och i stället kan lägga dem på bilreparation… 👿 I vart fall är jag tacksam att jag HAR pengarna, tro inte annat!


Undras om man kan betala med chokladpengar i guldomslag..?

                                                                                                                                                                   I skrivande stund sitter jag och väntar på att bildoktorn ska ringa och säga att jag kan hämta Clarkan, men tro inte att jag för den skull sitter sysslolös! (Det får man ICKE göra som arbetssökande.) Gissar att Clark inte är färdig för hemfärd förrän i eftermiddag. När jag lämnade in honom i morse var det TRE långa köer. Och naturligtvis fullt av strulputtar som inte kunde sina registreringsnummer, inte hade fyllt i skadeanmälan och käftade om att de minsann visst hade bokat lånebil. Suck…

Hemma igen plockade jag fram material jag behövde för det mig ålagda samtalet till Arbetsförmedlingens kundtjänst. En gång varannan månad ska jag ringa och prata med en vilt främmande människa. Berätta om alla nej jag har fått på sökta jobb, om alla hundratals jobb jag har sökt, om coachning, intervjuer, praktikplastfixande… Idag var det 15 personer före i telefonkön trots att jag ringde prick klockan åtta när kundtjänst öppnar. Dagens samtal blev mest en frustrerande historia. Jag fick i alla fall antecknat att jag INTE vill ha fler sms-påminnelser eftersom jag är vuxen och har koll på såväl kalender som klocka. Avslutningsvis fick jag de sedvanliga orden

Det ordnar sig! Du ska inte oroa dig. Det vänder snart och du får ett jobb.

De klingar mer och mer innehållslösa och intetsägande falskt…

Roligare då var det samtal jag hade med en tågåkande kulturchef. Kanske så roligt att jag i bästa fall får en praktikplats där till hösten. Vi får se. Nu har jag många krokar ute. Och alla som nappar på krokarna tycker att gratis är gott. Särskilt en erfaren informatör, det är yummy yummy! Och inte mig emot – jag vill inget hellre än att jobba – även om jag får göra det gratis. För nån lön får jag ju inte när jag gör praktik. Bara ersättning från Försäkringskassan motsvarande a-kassa.

Två sedvanliga jobbansökningar har jag skickat in idag också. Den ena fick jag autosvar på direkt, den andra har jag inte hört pip från än, vilket gör mig osäker på om den alls kommit fram. Men så är det oftast. Att man inte får nån bekräftelse, alltså. De flesta ansökningar har kommit fram, visar det sig, när jag ringer och kollar. När det är arbetsgivarens marknad kan dessa tydligen vara hur nonchalanta som helst… OBS! Undantag finns, till exempel Relation, Proffice, Polisen, SLU, KungSängen, Västerås Science Park, 55plussare.selokalblaskan för att nämna några trevliga arbetsgivare som faktiskt svarar på ens ansökan!

Ett samtal återstår att ringa och ett mejl att skriva. Sen ska jag ge mig för dan och ägna mig lite åt min älskade Fästmö som är ledig idag. Har en tanke om att vi ska äta räkor i kväll, men nån balle-sittning*** lär det inte bli för här är grått och regnet hänger i luften medan termometern visar 15 rader. Tofflan har strumpor i tofflan för första gången på ett par veckor…


Strumpor kan vara riktigt roliga! Som dessa där rivjärn jagar en stackars ostbit.

                                                                                                                                                               För övrigt börjar livet återvända till mig och flödet är betydligt stillsammare. Men jag är fortfarande trött och lite medtagen. En till sån här omgång och doktor Anders får en signal. Fast sjukskriven kan jag inte vara. Det kan man inte när man får ersättning från a-kassan.

Slutligen: Två födelsedagsbarn idag. Det ena är min före detta svärmor som jag inte har nån kontakt med längre, det andra är ”min” före detta frilansare Inger som jag skickade sms till tidigare! Stort GRATTIS!

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min lille bil-man
**doktorn = bilverkstan
***balle-sittning = sittning å balkong för intagande av måltid

Read Full Post »

När jag var ganska liten trodde mina föräldrar att jag skulle bli städerska! Tänk så rätt fel de hade! Jag brukade gå och rätta till saker, kamma mattfransar som låg i oordning, hitta försvunna saker (särskilt min mammas handväska…) som nån ställt eller lagt på fel ställe med mera. Så snart jag hade fixat det hela sa jag förnumstigt:

Ordning här!

Att hitta saker som har kommit bort för andra är fortfarande en förmåga jag har. Men den har nog inte så mycket med mitt ordningssinne att göra. Det är en, vad ska jag säga, inte så fysisk förmåga.

I skrivande stund sitter jag hemma vid stordatorn. Jag stannar här till torsdag. Skälet är att jag har en del att fixa idag, bland annat förberedelser inför morgondagens möten. Det ena är jag ganska klar med, det andra har jag inte tittat på/funderat på än. Men nog ska det bli ordning här på mötena också! Även Johan har ett viktigt möte i eftermiddag och jag håller tummarna för att det går bra!

På onsdag natt kommer Linn och två kompisar hit för att sova över. Det är ju studentskivornas tid och det blir jobbigt, långt och dyrt att ta sig hem för fattiga studenter som bor i Förorten. Enklare då om man kan sova på madrass på golvet hos mammas fästmö. Eller en får sova i gästsängen och två på golvet. Tänkte därför gå ett varv med dammsugaren idag eftersom det var ett tag sen och jag vill ju INTE att de blivande studentskorna ska få astmaanfall av dammråttearmén.

Gissar att jag behöver en dusch efter detta – dagen är HET igen – och håret är jätteskitigt så det ska tvättas noga. Avslutningsvis blir det en tur till Tokerian eftersom väsentligheter som toapapper, kaffe och pålägg är slut. Synd, för resten, att Tokerian inte hade nåt jobb till Linn när hon ringde för att kolla av igår (hon hade tidigare lämnat in sitt CV och ett personligt brev). Där gick de miste om en toppentjej! Nu får nåt annat företag chansen.

Anna och jag åkte tillsammans med Elias till skolan i morse. Igår kväll satt Anna och försökte göra en sommarplanering, bland annat för att fritids måste få in önskemål om barnens tider. Det var inte det lättaste att få ihop det hela… Inte hjälper det att Anna har ont i magen, heller. Det gör mig lite orolig, vi misstänker att det är gallbesvär. Det kan göra så fruktansvärt ont, jag hade lite problem i ungdomen.

För egen del fick jag tag i doktor Anders igår via mejlen, så nu är ett recept på magsårsmedicinen på väg. Skönt att det går så smidigt!

Följde med Anna hem och åt frukost och så skjutsade jag henne till ICA Solen eftersom också hennes kaffe var slut. Hade jag haft min handlingslapp med i plånboken kunde jag också ha handlat, men så smart var jag inte. Den låg här hemma så fint på bänken.

På Solen sålde de lekar på påse. Det är verkligen en rolig affär!


Kull på påse säljer den roliga affären Solen! (Nej tack, ingen översättning behövs, det är norska och jag ordvitsar och tror att de flesta, liksom jag själv,  förstår.)

                                                                                                                                                                                 Clark Kent* flög hem över nya E4:an och inget konstigt dunkande ljud hördes. Skönt!

Hemma upptäckte jag att smarta brevbäraren ställt ett paket till mig OVANPÅ postboxarna. Paketet var för stort för att gå ner i boxen. Men varför inte ställa det vid min dörr, en trappa upp? Hade jag haft otur så kunde ju nån med långa fingrar norpat paketet! Men läskunnigheten verkar inte så stor här på sina håll, så paketet, som ju var från Bokus, fanns kvar. (Dessutom behandlas jag ju som spetälsk här omkring, så man trodde säkert att paketet var infekterat. Dock inte med vägglöss, som har bott hos vissa andra. USCH!)

Paketet var födelsedagspresenten från snälla Rippe som nu hade landat! Tusen tack, Rippe! Och kolla vilka spännande norska författare jag fick:


Unni Lindell, Stig Sæterbakken och Anne B Ragde – bara norskt i paketet!

                                                                                                                                                              Men nu ska jag inleda med en snabbläsning av lokalblaskan innan jag fluffar runt med dammvippan och släpar fram snabeldraken. Under tiden tänker jag ut nåt smart till mötena, det är jag säker på. Städning är en alldeles utmärkt syssla som går att kombinera med tankearbete! En maskin tvätt måste jag nog sparka igång sen också.

Till aftonen blir det förstås en titt på den första semifinalen till Eurovision Song Contest! Desperate Housewives får vänta till i morgon, för musiktävlingar är viktiga saker!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bilman som hade en skruv lös igår!!!

Read Full Post »

Visst är det väl sant som texten går i den gamla frikyrkolåten

Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstå
Herrens vägar när han önskar att vi himlen skola nå

Ibland känns det som om vi prövas i det oändliga – och till bristningsgränsen. Ändå har jag det inte värst.

Sitter och förbereder mig inför två viktiga möten på onsdag. Det ena mötet kan i bästa fall leda till att jag köper mig lite tid. Det andra mötet har jag inga förhoppningar kring. Jag står nära ruinens brant just nu. Jag tror inte att nån av er som läser här har förstått det. Men det är ett faktum. Jag klarar mig över sommaren. Kanske. Sen… Ändå har jag det inte värst.


Ibland känns livet som en otroligt lång trappa och jag känner mig lika liten som Elias på bilden…

                                                                                                                                                                  I fredags hände omvälvande saker i familjen. Lite kort om det finns i ett låst inlägg från den dagen. Jag vill inte skriva mer och jag vill inte skriva öppet om det. Naturligtvis innebär det en oro – förutom att alla inblandade måste tänja på sina gränser för ork. Värst är nog emellertid oron. Oron för nån man tycker mycket om. Ändå har jag det inte värst.

I helgen började bilen låta konstigt. Det låter inte alls bra efter bytet av bromsbeläggen. Det låter liksom VÄRRE nu, en och en halv vecka efter att Mekar-Bruden mekat. Jag ska besiktiga bilen den 26 maj och är självfallet urnervös. För utan bilen kollapsar min tillvaro – nåt jag inte heller vill gå in på närmare i ett öppet inlägg. Ändå har jag det inte värst.

Just nu sitter jag och väntar. Jag har försökt fixa en del småsaker här hemma och ärenden. Bland annat har jag granskat siffror så det snurrar i skallen och försökt ringa Mekar-Bruden. Återstår att mejla doktor Anders, för min medicin börjar ta slut. Jag mår illa. Jag har sovit för lite i natt. Jag har ont i mitt vänsterben igen, denna gång i vaden. Ändå har jag det inte värst.


Siffror gör att det snurrar i min skalle.

                                                                                                                                                            I morse glömde jag att mata fiskarna, men jag kom ihåg att prata med fritids och lämna in en lapp (Fästmön messade i morse!). Elias hade en knäpp keps på sig idag till skolan, pinsamt. Jag försöker, men det blir inte hundra procent. Ändå har jag det inte värst.

Trots det undrar jag när eller rent av OM dessa prövningar vi möta få ska ta en liten, liten paus. Det vore inte helt fel…

Read Full Post »

I natt vaknade jag vid två-tiden av en fruktansvärd magvärk.  Naturligtvis hade jag så ont att jag trodde att jag skulle dö. Jag var uppe och trampade i lägenheten några gånger innan jag tog mitt täcke och försökte komma till ro i gästsängen för att inte störa Fästmön. Tog min morgonmedicin mot magsåren redan på natten, men tyckte inte att den hjälpte. En gång för länge sen hade jag så här ont och då sa doktor Anders att det nog var magsåren. Såna kan vara extra illasinnade vissa dagar/nätter. Kanske det.


Mådde inte så bra i natt och är väl inte så pigg idag…

                                                                                                                                               Naturligtvis spekulerade jag i om det var nåt fel på pizzan, men Anna hade ju ätit en likadan och mådde fint. Nästa nedslag blev på den mexikanska chokladen från Siv. Jag tog två rutor av chokladen igår kväll. Men nej, det var ju liksom inga excesser. Framåt sextiden började värken släppa och jag sov av och till fram till klockan åtta när mobillarmet dansade igång. Anna och jag ska nämligen ut till Morgonen i Förorten och vara med Elias ett par timmar på förmiddagen.

Dessutom var det uppenbarligen sista dagen med Dagens Nyheter igår, för i morse kom bara lokalblaskan. Snyft! Jag saknar den redan!

Men tyvärr, alla belackare, jag dog inte den här gången heller! Jag överlevde och tog en extra tablett nu på morgonen. HA!

Read Full Post »

Older Posts »