Hackigt, djurvänligt och perkele

Usch, det börjar bli kallt på riktigt! Jag har inget emot hösten med alla vackra färger och mökret – ja, jag gillar mörkret rätt mycket för då har man liksom rätt att sitta inne och kura vid tända ljus, med en bok i ena handen, en chokladask i den andra. Men jag gillar inte kylan! Ett skäl till det är att jag har svårt att ha andra skor än mina tunna gympadojor just nu på grund av hälen. Och på grund av aliens intåg har jag svårt att få plats i en varmare jacka än nån av mina luvatröjor. Idag grävde jag fram en skitful, tjockis-svart, förstås, gammal fodrad fleecejacka. Jag får plats med en luvatröja under den, till och med. Det funkar hyfsat men är inte snyggt. Och det är ju lite synd, det, eftersom jag är sååå intresserad av snygga kläder. SKOJAR!!!

Här vilar mitt senaste klädinköp, pumatröjan, tillsammans med ormen jag har stickat själv, ovanpå leopardfilten. Var det nån som trodde att jag inte var djurvän???

Igår kväll blev det väldigt kallt. Jag åkte och hämtade Fästmön från jobbet klockan 21 och körde hem henne eftersom hon var så himla hostig. Och kall, fuktig luft gör hostan värre. Vad hände? Jorå, jag började hackhosta själv. Skitirriterande. Vaknade mitt i natten och hostade som 17. Sen nös jag lite också, för säkerhets skull. Förkylningen är väl annars den minsta av mina bekymmer och krämpor, men den verkar vara den envisaste.

Hälen gör också ont idag, gissningsvis för att jag promenerade till Thaistället tur och retur igår för lunch. Det räcker med såna korta sträckor för att den ska börja värka djävulusiskt. Tyvärr har Nål-Janne inte tid att leka voodoo med mig i nästa vecka. Jag får vänta ända till den 23 oktober på lite smärtlindring. Ja, ja, jag får väl göra mina övningar och försöka gå så lite som möjligt. (Inte så lätt…)

Dagens jobbagenda innehåller pyssel med intranätet samt att kolla upp en idé kring postrar som en av våra forskare fick. Roligt när saker inte alltid handlar om webben, tycker jag! Och så ska jag visa en av mina favoriter på institution 2 hur man lägger in kalendarieuppgifter. Det är ju väldigt praktiskt om folk lär sig det, för detta är en sån uppgift som tar lite tid – alla sidor ska ju skapas i två versioner, en svensk och en engelsk.

Den här kalenderflickan behöver man inte lägga in nåt i, man bara drar av en lapp för varje dag. Flickan kommer från farmors hem och visst ser hon lite rysk ut?

I kväll blir det lite städning hemma. Badrummet och duschrummet/toan behöver skuras. Men dammning och dammsugning av resten av mitt hem sparar jag till lördag. Största hushållsproblemet just nu är vad jag ska hitta på till middag i morgon när Anna kommer. Vi har båda jobbat en hel vecka och är aströtta. Anna ska dessutom jobba helg. Så det får bli nånting som går snabbt och lätt, typ… räkor och vitt vin, kanske..?

Jag läser Anna Janssons senaste bok och såg igår ett roligt uttryck som anspelar på ett annat (Rippe vet säkert vilket):

Management by perkele!

Det tyckte jag var lysande!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 37: Voodoo och Vafandååårå?!

Torsdag allaredan! Då är det dags för veckans höjningar (Voodoo) respektive sänkningar (Vafandååårå?!) på den här bloggen! Vassego!

Voodoo

• Akupunktur rules! (Nål-Janne gör underverk, trots att jag känner mig som en Voodoo-Toffla…)
• UL:s förlåtpresent ger jag väl inte så mycket för, men gesten… Okejrå!
• FLAPP-dansen (bara Fästmön vet hur den går till!)
• Maten på Forno Romano (suverän!)
• Min hibiskus har fått en knopp! (Tiden läker vissa sår, alltså!)

Vafandååårå?!

• Ikanobanken (nej, nu får ni skärpa er om ni vill behålla eller få nya kunder!)
• Hen-tjafsandet (varför är det så farligt att prova nåt nytt?)
• Nätverksstrul på jobbet (vad gör man när ens två primära verktyg inte funkar?)
• Omöjligt med sovmorgnar på lördagar – i alla fall där jag bor ( 👿 )
• Arbetsorganisationen på Forno Romano (nej, det funkar inte om all personal gör allting!)

Read Full Post »

Paraddagen, lördag: Det började så bra eller Hur vi blev fotbollsflator

Lördagen började så bra! Vädret var mulet, vilket är perfekt när man ska marschera i en parad runt Stockholm, med början på söder och ändhållplatsen på Sergels torg. Vi laddade som vanligt med en grundlig frukost och gav oss sen iväg med t-bana mot Tanto, där starten skulle gå.

På väg upp ur t-banan mötte jag V som jag inte sett på år och dag! Det blev en sån chock att vi bara kramades och bara kom oss för att fråga hur den andra mådde – ingen svarade sanningsenligt, tror jag. Jag blev så paff att jag helt kom av mig och glömde presentera Fästmön och allt! Skäms på mig!

Däremot blev det presentation och mer kramkalas på väg ner mot Tanto. Där träffade vi nämligen på Uppsalaprofilerna Kitty the Artist och Monica the Starinterpreter.

Kitty och Monica tog en lunchöl. Notera att Kitty har en snygg färg på sin väska.

                                                                                                                                                     Gissningsvis var vi nere nån halvtimma före utsatt starttid. Vi stod fem minuter i toakön, sen gav vi upp. Vi försökte hitta ett gäng vi ville gå med, men det var omöjligt. Vårt första alternativ var QX för där brukar det vara bra musik. Men nån QX-bil såg vi inte. Däremot såg vi Babsan i bil från Patricia. På tal om Babsan bad Pride-ledningen henne om ursäkt med blommor efter incidenten i onsdags kväll och på schlagerkvällen stod hon på scenen och ylade efter sin spanjor som om inget hade hänt. Men är man diva, så är man.

En annan diva som sprang omkring och muttrade och var sur var Jonas Gardell. Han hördes meddela nån att han var jätteförbannad på nån som hade nåt med paraden att göra. Nåt nytt eller..?

Det gäng som vanligen får mest applåder i paraden är Stolta föräldrar. Här en bild på dessa.

Stolta föräldrar till homo-, bi- och transbarn. Under dessa banderoller får man aldrig se de sina.

                                                                                                                                                             Annars var det tunnsått med mera festivalliknande paraddeltagare. Vi såg en bödel som stod framför oss och luktade armsvett och sen två gossar i glittriga shorts och plymer. Kunde vi gå med dem, kanske???

Kunde vi gå med dessa, tro?

                                                                                                                                                           Nej, QX-bilen kom aldrig, bara en massa bilar från våra politiska partier samt facken. Typiskt var väl LO-människorna som åkte i ett riktigt vrålåk… Vi bestämde oss för att gå med Gaypoliserna, tryggt och bra! Fast… vi hade ju inga uniformer… Rådvilla stod vi och såg hur bil efter bil, gäng efter gäng gav sig av.

Till sist var det emellertid ett trevligt gäng som frågade om vi ville gå med dem. Och vi var ju lite svartklädda så det passade ju bra. Var sin flagga fick vi också att vifta med.

Anna viftade med en flagga.

                                                                                                                                                             Men… eh… vänta nu… vad står det egentligen på flaggan??? Ja du ser rätt! Vi blev helt enkelt fotbollsflator bara så där!

Gnaget är laget!

                                                                                                                                                                   Det var onekligen en speciell känsla att tåga genom Bajenland (=söder) med AIK-flaggorna!..

Men nu ska jag berätta att några personer som är mer ointresserad av sport och idrott i alla former är Anna och jag. Jag har aldrig varit på en fotbollsmatchs i hela mitt liv. Däremot, som Anna sa vid frukosten i morse, kändes det bra att gå med ett gäng där det är extra tufft att vara öppen med sin läggning. Jag kände mig också solidarisk med släkten i Fruängen och fick peppande sms från mammakusinen!

Vid 16-tiden anlände vi så till finalplatsen, Sergels torg. Vid det laget hade jag börjat få fruktansvärt ont i magen och Anna hade blåsor på fötterna och problem med sin onda vänsterfot. Vi gick upp till hotellet för att vila. Anna grejade med sina fötter och jag försökte piggna till med en dusch.

Framåt kvällen gick vi till Michelangelo och åt pasta, men min magvärk tilltog så jag kunde inte äta upp. Det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till hotellet och kröp ner i sängen. Ärligt talat trodde jag att jag skulle dö alt. att vi skulle få tillkalla ambulans, för den magvärken jag hade var inte av denna världen. Anna var rädd att jag skulle få en propp eller en bristning av nån väsentlig åder eftersom jag egentligen inte ska äta cyklo-f. Men tro det eller ej, ont krut förgås inte så lätt och här sitter jag idag. Det känns som om nån har kört över min mage med en lastbil, men jag lever. Kanske var det nån AIK-motståndare som gjorde voodoo på mig???

Inget trevligt slut på vår minisemester, men jag ska försöka hitta på nåt som piggar upp min älskade framöver. Eftersom jag ska börja jobba den 1 september har jag inte tid att vara sjuk, så vi får se vad som händer. Men klart är att jag ska ta kontakt med doktor Anders, för så här ont vill jag inte ha igen.

I Uppsala regnar det som 17. Det kändes grått och trist att komma hem igen…

Read Full Post »

Street festival (gatufäscht på svenska)

Annas näst sista lediga dag idag… Veckan har verkligen flugit iväg och vi var ganska sega efter studentandet igår. Men fram på eftermiddagen tog vi bussen in till stan.

På Vaksala torg var det marknad som vanlig. Vi strosade bland stånden, men försäljarna hade redan börjat packa ihop. Vi hittade en del intressant även om inget inhandlades. Siktet var nämligen inställt på Panini – och dess cheesecake som är nåt man kan DRÖMMA om… Tyvärr korsades vår stig av fru Snuskhummer och hennes kutryggiga kumpan, så vi fick seeeega oss dit. Och när vi väl kom fram var cheescaken förstås slut! (Det är därför vi har lekt voodoo på ballen* nu i kväll… Närå, bara skämtar! 😆 )

Så kan det gå om man retar Tofflan. Då kan man bli knivställ, menar jag…

                                                                                                                                                             I stället blev det mjukglass och kaffe utanför S:t Per. Det var nästan lika gott, det! Sköna stolar fanns uppställda, men vi vågade oss inte ner i var sin – tänk om Två Tjocka Tanter inte hade tagit sig upp på egen hand..?

Såg vilsamt ut, men tänk om man inte kommer upp när man har satt sig..?

                                                                                                                                                            Anna berättade nån skräckhistoria om en tant som blivit fastklämd i en vilstol på sin balle I FLERA DAR och eftersom ingen hade hört hennes rop på hjälp hade tanten faktiskt dött. Fy så hemskt! (Based on a true story!)

Anna är ju inte lika tjock som jag, men intog ändå för säkerhets skull en säker sittplats.

                                                                                                                                                         Vi strosade sen längs ån och kikade på väskor. Ja, min fästmö är väsk-fetischist ifall ingen visste det. En gen som hon för övrigt fört vidare till sin äldsta dotter… Ingen väska blev emellertid inhandlad. Däremot hamnade remmar, marknadsnougat och brända mandlar ännu mer marknadsnougat i var sin godispåse.

Vi stannade till vid ett vattenhål och tog en härlig öl i eftermiddagssolen. Båda två somnade vi nästan…

Trött och lite på sniskan…

                                                                                                                                                           Efter ölen vände vi in mot centrum igen och kollade Fyristorg och S:t Eriks torg.  Dômen var ståtlig när man stod på det sistnämnda torget och kikade upp…

När man kikar upp mot tornen känns det nästan som om Domkyrkan är på väg att falla på en…

                                                                                                                                                    Även från Gamla torget tog jag en bild på Domkyrkan, men då i motljus.

Domkyrkan ser nästan läskig ut i motljus… Men vacker…

                                                                                                                                                          Allt vi såg på street festivalen var emellertid inte vackert. Men en sån här tavla ville jag verkligen ha och jag var SÅ NÄRA att inhandla den. Tills jag besinnade mig…

Jag till vänster och Anna till höger? (Jag har ju lite större öron än hon…) Söta ”känningar” (uttalas med hårt k) har vi väl i alla fall? Uppdragna över tuttarna, så chict…

                                                                                                                                              Eftermiddagen avslutades med inköp av diverse tillbehör till middagen och så en Staropramen och en Zlatopramen var på Pitchers. På Pitchers var det supedupernajs med urtrevlig servispersonal som dessutom var mycket kunnig i öl. HIT går vi GÄRNA igen!

Väl hemma igen blev det kalkonpastrami med diverse röror, ciabatta, brie, cambozola och röda druvor. Och senare blir det nog marknadsgodis framför en film…

                                                                                                                                                *ballen = balkongen

Read Full Post »