TACKsamhet och firande!

Ett firande och tacksamt inlägg.

---

 

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!

Idag vill jag tacka alla som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.

KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vägen hem var mycket lång…”

Ett hemvändande inlägg.

---

 

Nja, jag vet inte om rubriken stämmer, men 30 mil är väl överkomligt att köra. Fast… jag lär ju inte vara ensam ute på vägarna idag, så vi får hoppas att vi alla kan köra vettigt och bra och framför allt nyktert. Jag tog tre snapsar till maten igår samt en påsköl. Därför väntar jag en god stund med att köra. På väg ut ur stan tänkte jag hoppa in hos vännen M och säga hej, men det blir bara ett kort besök.

Motalabron åker jag tyvärr inte idag på hemfärden. Men igår nyttjade jag bron två gånger och det var sååå häftigt!

De här dagarna har gått fort. I morgon är jag hemma i vardagen igen och det har jag blandade känslor inför. Jag har sett att det finns ett visst behov av att jag stannar kvar och hjälper till med det ena och det andra, men det är inte lätt att försöka hjälpa nån som inte vill och som nio gånger av tio inte är snäll. Nu är detta inte nåt nytt fenomen, däremot kan jag säga att det har förstärkts. Det blir nog säkert så för den som är ensam en stor del av tiden. Jag behöver bara gå till mig själv. Ursäkter får jag aldrig i form av ord. Däremot fick jag ett mycket generöst bidrag till min skrala kassa igår kväll. Det gör att jag känner mig riktigt rik – jag fick ju en påskpeng av vännen G tidigare också. Tack vare detta tänker jag köpa mig ett par nya gympaskor. Det är lite pinsamt att komma i trasiga skor när man ibland ska göra vissa saker som kräver stil. Sen är gympaskor kanske inte vad gemene man kallar stil. För mig är det vad som funkar ihop med hälsporren. Vidare ska jag använda pengarna till mat och kanske en bakelse till mig och Fästmön på min födelsedag.

Sjön och promenaderna ska jag sakna.

I morse vaknade jag till en kall, men solig sista dag här i Metropolen Byhålan. Jag vet att jag saknar sjön och promenaderna så snart jag har lämnat stan – Fyrisån hemma i Uppsala är inte nåt vatten att skryta om. Jag har administrerat hit och dit nu på morgonen. Gjort det jag ska, helt enkelt. För att inte tappa sugen har jag en del små ljuspunkter att se fram emot nästa vecka. Bland annat ska jag åka till vännen A i morgon kväll och provsitta skrivbordsstolar. Kanske följer nån av stolarna med hem till mig. Min skrivbordsstol hemma är ju numera inte trasig bara i sitsen utan färdig att kollapsa rent allmänt. Jag tror inte att mina grannar skulle estimera om fettberget jag dråsade i golvet. Vidare ska vännen FEM få ett långt telefonsamtal endera kvällen, för det var lite tråkigt att vi inte kunde ses. Och vännen I och jag blev avbrutna mitt i en mening igår. Den meningen vill jag gärna att I avslutar.

I kväll hoppas jag att jag somnar i min egen säng. Jag har emellertid inte haft nåt emot att sova på golvet – ryggen har varit tacksam. Min säng hemma är väldigt mjuk och sängbottnarna har nog gjort sitt. Men det får vänta till bättre tider. Och blir inte tiderna bättre får jag väl göra som hos mamma – sova på golvet. Under förutsättning att jag har nåt golv att sova på. Det vill jag hoppas och tro.

Min säng hos mamma är en madrass på golvet. Det gillar ryggen.

Var sover DU bäst??? Skriv gärna några rader och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor bevisar det: Alla människor har en historia

Ett inlägg om människor och en TV-serie.

 

Anja Kontor intervjuar åtta människor som drabbats av det ofattbara. (Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

I kväll är det säsongspremiär igen för När livet vänder. Den här gången blir det åtta halv-timmeslånga program där Anja Kontor intervjuar människor som har drabbats av det ofattbara, enligt SvT:s webbplats.

Förra gången serien gick blev jag helt fast. Anja Kontor bevisade det jag länge hade hävdat: alla människor har en historia. Men hon visade också att vissa människor som har drabbats av svåra händelser faktiskt klarade att överleva. Anja Kontor säger själv om första säsongen:

Jag var helt oförberedd på all tittarkontakt, trots att jag jobbat med bland annat Go’kväll och Karlavagnen. Jag tog emot starka berättelser som bekräftade det jag redan visste, att tittarna ville höra om andra människor som varit med om det otänkbara och får kontakt med livet igen.

Vad är det som gör att vi vill höra andra människors historier då? Jag kan bara tala för egen del, förstås. För mig handlar det om att möta överlevare, människor som kravlat sig igenom ofattbara svårigheter och överlevt. Många av förra säsongens program gav mig personligen både hopp och kraft att gå vidare.

Jag tror att det är viktigt att den som har varit med om nåt svårt och som klarat sig igenom det berättar sin historia – både för personen själv, men också för andra. För såna små frön kan bli yttepytte ljuspunkter i en för övrigt svart tillvaro. Och de kan gro till att bli projekt. Såsom att skriva en bok eller så…

Anja Kontor var alldeles lysande som intervjuare förra omgången. Hon lyssnade, avbröt inte, men kom med frågor som ledde berättaren vidare. Det är få journalister som är så duktiga. Därför är jag övertygad om att den här säsongens program blir minst lika bra som de förra.

Och om jag själv finge intervjua nån om den personens historia är valet inte alls svårt – och detta trots att jag både har läst böcker och lyssnat på en föreläsning av henne: Annika Östberg.

Läs vad jag tyckte om förra säsongens program:

När livet vänder: Ulrika

När livet vänder: Börge

När livet vänder: Per

När livet vänder: Inger

När livet vänder: Monika

När livet vänder: Tomas

När livet vänder: Jonas

När livet vänder: Anita

Livet är kort.

Read Full Post »

Stukad, men inte bruten

Ett inlägg om hur det känns.

 

Rubriken säger rätt mycket om läget just nu. Rejält stukad, men inte helt bruten. Än tänker jag inte lägga mig ner och dö. Eller sjukskriva mig. Men jag har väldigt ont i magen just nu. Väldigt.

I den här världen finns onda människor och goda. Och några däremellan. För allting är ju inte svart eller vitt. Dessvärre kan vi inte alltid själva välja dem vi omger oss med. Men vi kan försöka tåla varandra, visa varandra respekt och vanlig hyfs. Undvika de spydiga tonfallen, de hårda orden, de insinuanta utbrotten. De himlande ögonen, suckarna, kylan. Blickarna, som säger:

Du är ju bara dum i huvet!

Men om vi inte kan motstå längtan att nedvärdera andra på olika sätt, blir konsekvensen att andra vänder sig bort och hämtar kraft och stöd från annat håll. Från många håll. Från håll som inte har några hemliga förvaringsutrymmen utan som är öppna, tillmötesgående, vänliga, varma, inkännande, lyssnande och vilja-gottgörande. Det är dessa ljuspunkter vi ska fokusera på när de åt andra hållet visar med sina brustna blickar en avsky så stor att man nästan kan ta på dem.

Och jag är lyckligt lottad, för hemma hos mig fanns en älskling som hade lagat middag. Inga mackor i kväll, inte, ingen slaskmat, utan nyttig fisk, med sås och potatis och tomater. Morötterna var ju granna att se på, men inga såna hamnar frivilligt på min tallrik.

Lax fick jag till middag.

Tack till Y och M och älskade Anna för att ni är mina ljuspunkter och för att ni lyssnar på mig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var månen halvfull

Ett inlägg om en fredagskväll i oktober.

Igår kväll var månen mäktig! Jag försökte fota den på väg till garaget när jag skulle hämta hem Fästmön från jobbet. Den gled liksom undan, månen. Ville inte bli… avslöjad? Den var inte ens full, bara halvfull. Men mäktig.

En av ljuspunkterna är månen igår kväll.

Jag korkade upp en flaska hemtrampat rödvin som var nästan på dagen tio år gammalt. Det smakade superbt! Till det några bitar goda ostar och kex, druvor. Vi såg en otäck film. Plötsligt var klockan halv ett.

Sovmorgon idag. Trötta båda två. Äggfrukost. Nu gör vi oss redo för avfärd igen. Anna ska jobba 12 – 21. Jag ska… tvätta och promenera och ringa mamma.

Det är en strålande vacker höstdag. iPhonen är laddad för fotografering.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »