Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘aprilbarn’

Ett skämtfritt inlägg.


 

April i fotoalmanackan

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

  • jag slapp vänta i telefonkö
  • jag fick prata med en trevlig Bodil

och

  • min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.
Eld och djupa vatten

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett marsianskt inlägg.


 

Armband

Det unika armbandet.

Först och främst… Innan du läser vidare… Det fina armband du kan vinna levererades i veckan. Armbandet är unikt och finns bara i ett exemplar. På det finns ett akutnummer – till Tofflans mobil!!! Men det är bara en som kan få det. Ta därför en titt på den pågående tävlingen – klicka här! Tävlingen är för en god saks skull, för For Life är nåt jag tror på. Framför allt ger For Life vettig sysselsättning åt dem som annars skulle gå och dra sysslolösa hemma och ha tråkigt, isolera sig, inte få nån inkomst etc. Såna som jag, du vet…

I morse klev jag upp för att skjutsa Fästmön till jobbet. Det har bara blivit en sovmorgon för mig den här veckan. Jag brukar kliva upp runt sjutiden om vardagarna och ägna förmiddagen åt det jag kallar administration. En stor del av det är att söka jobb. Om jag inte håller mig själv i hårda tyglar är jag rädd att jag flippar ur. Ofta passar det emellertid bra att jag kliver upp så tidigt, för jag kan skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, eftersom kollektivtrafiken härifrån till Annas jobb är ganska värdelös. Samtidigt får jag känna mig behövd. Och det behöver en Toffla få känna sig ibland.

Men i morse var huvudet tungt. Jag vaknade med en klumpvärk som var allt annat än skön, så när jag hade skjutsat Anna gick jag och la mig igen. Tog en liten sovmorgon. Huvudvärken hade inte släppt när jag vaknade, men med en Ipren kunde jag genomföra dagens administration: att skriva en aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Jag hade tänkt lämna det till i morgon, men då kan jag i stället för att rapportera skriva ansökningar på förmiddagen och städa på eftermiddagen. Eftersom jag söker så många jobb tar det sin lilla tid. Man ska vara inloggad med e-legitimation också och tekniken brukar nästa alltid krångla och sega sig. Idag var inget undantag. Men när jag väl kom in var rapporten skriven och klar på 45 minuter, ungefär. Privat har jag ett Excelark i vilket jag skriver in sökta jobb etc, så det är egentligen nästan bara att ”copy and paste”, så att säga. Det är synd att min handläggare på AF inte bara kan ta emot Excelarket per mejl. Det skulle spara mig tid. Dessutom innehåller min fil mer information om mina aktiviteter än vad aktivitetsrapporten gör. Ett formulär är ju, som du väl förstår, alltid ett formulär – det har sina begränsningar.

Zinfandel

Gårdagskvällens vin var en zinfandel. Den passar utmärkt till starka ostar!

Inte tror jag att huvudet var tungt på grund av vinet vi drack igår kväll. Det blev var sitt glas fylligt zinfandel, en druva jag har börjat uppskatta mer och mer. Mest för att den passar så bra till starka ostar (även till nöt och lamm för den som gillar det) och det var det vi intog när Anna hade slutat jobba. Jag skulle ha ätit korv till middag tidigare, men jag åt ett berg av mackor när Anna åt sin middag vid 15-tiden, så senare, vid middagstid (17-/18-tiden), var jag inte hungrig.

Mamma fick ett samtal igår. Vi telefonerade i trekvart. Jag har så dåligt samvete för henne hela tiden, men hon var vid gott mod och njuter av skit… skidtävlingarna på TV. Själv svär jag över dem. Så snart det pågår ett sportevenemang ställs alla andra program åt sidan. Skitirriterande för en som inte är intresserad av sport. Igår var det till exempel sport på TV hela, jävla dan. Och tror du inte att SvT klämde in en totalt ointressant prisutdelning efter Melodifestivalens fjärde deltävling! Detta fick till följd att Grantchester knuffades framåt i tiden och vi tvingades genomlida bland annat den norska nationalsången och annan prispallsceremoni. (Kom min huvudvärk av detta, kanske?)

knoppar

Knoppar fotade i Metropolen Byhålan påsken 2011.

Idag har jag vänt blad i min blomalmanacka i köket. Det är mars månad. Solen försöker klämma sig fram. Med våren och solen kommer en massa krav som jag känner att jag har svårt att leva upp till just nu. Jag vill helst fortsätta att isolera mig här hemma, inte visa mig utomhus så länge jag inte har nåt jobb. Vårsolen är så obeveklig, för övrigt. Den visar allt damm jag trodde att jag hade gjort mig av mig, den visar mig smutsiga fönster, till och med med fågelbajs på och den visar en så skitig bil att man inte ser nummerplåten bak. Krav, krav, krav är mars månad för mig.

Jag är en riktig höstmänniska – trots att jag är född på våren! Det är inte bara jag som är född på våren, Anna är det också. Vi är aprilbarn båda två. Men innan vi fyller år är det påsk. Påsken är tidig i år. Mamma tog upp den igår och det blir nog så att jag åker ner till henne om bilen inte krånglar. Påsken i Metropolen Byhålan kan vara ganska fin med knoppar och vårblommor och promenader med mamma på Vätterpromenaden längs med vattnet… Det kanske inte är så tokigt med vår, trots allt…

Nu ska jag ta hand om gårdagens tvätt och sparka igång en ny maskin! Om du har läst ända hit har du uppenbarligen inga lässvårigheter. Men jag är tacksam för att du har orkat läsa om mitt spännande liv. Berätta gärna nåt om vad du har för dig, så jag får lite input från världen utanför! Och så glöm inte tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

sol med solbrillor

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

  • Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
  • Tro inte att din chef är chef.
  • En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
  • En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
  • En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
  • Ingen vet egentligen nånting.
  • Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
  • Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

Monday you bastard

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ironiskt inlägg. IGEN! Fast inte tacket i slutet.


 

Aprilkort

Aprilkort från Lisa.

Ja verkligen! Andra kan också vara rätt snälla! Eller vad sägs om mitt arbete som tänker betala ut en full lön till mig i morgon trots att jag hittills har jobbat fyra dagar i april. Tre till ska det bli den här månaden, det vill säga måndag, tisdag och onsdag. Totalt sju dagar. En vecka. Får jag betalnings-krav på mig sen? Jag menar, min visstidsanställning upphör ju efter onsdag.

Snäll på riktigt är Lisa. Hon skickade mig ett ömkanskort idag. Aprilbarn som jag är passade det jättebra. Jag blev så glad!

Och när jag skulle betala en räkning såg jag att min mamma har varit alldeles för snäll och skickat en mycket för stor födelsedagspeng.

Ärligt TACK till alla snälla!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg.


 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Rosor och bok

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

Böcker

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver dagens happening, ett boksläpp.Vilket ju passar ypperligt eftersom det är Världsbokdagen idag!


Jårosaatte…
Både Fästmön och jag är aprilbarn, men nu är det inte våra födelsedagar jag är mest intresserad av. I fokus är Magnus Alkarps bok Fyra dagar i april. Och nej, den är inte släppt än, men går att förboka om du backar i ditt läsande här och klickar på länken. På tisdag Idag är det emellertid dags – då släpps boken och då blir det en liten happening på Upplandsmuseet.

Boksläpp Fyra dagar i april
Det är ”göbben” till vänster som har skrivit boken till höger i bild.


Förra våren hade Magnus Alkarps pjäs
 med samma namn urpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Mitt liv var lite enklare då än nu, men lika fullt. Just den helgen Magnus med fru ville bjuda mig på teater firade jag min 50-årsdag på annan ort. För min födelsedag infaller naturligtvis – passande eller opassande nog – under ett av de fyra datumen i april som boken handlar om.

Pjäsen missade jag alltså helt. Därför ser jag extra mycket fram emot att höra författaren själv berätta om påskkravallerna i Uppsala 1943. Jag tackade ja till inbjudan till boksläppet för ett tag sen och jag har inga betänkligheter mot att smita tidigare från jobbet den dagen idag. Det här tänker jag nämligen inte missa! Anna hänger med, förstås!

Vill du höra mer om boken kan du lyssna på Vetenskapsradion i morgon klockan 13.35, tror jag. Annars kan du säkert lyssna i efterhand på nätet. Eller på Radio Uppland där Magnus Alkarp pratar om hur han älskar greker och varför han arbetar på Rhodos, bland annat.

Självklart kommer så småningom en recension av boken på en blogg nära dig. Tills vidare kan du läsa vad jag skrev om Magnus avhandling om Gamla Uppsala. Eller varför inte läsa avhandlingen?


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på förmiddagen får jag besök av några fönstermän. Ja, jag TROR att de är män, men det vet jag ju inte förstås. Vår bostadsrättsförening ska byta alla fönster i de cirka 300 lägenheterna. För att det ska bli rätt och riktigt måste nu samtliga fönster och balkongdörrar mätas. Vad jag har förstått kommer de till min lägenhet först, så jag bad att få jobba hemifrån tills de har varit här. Jag började redan igår kväll och satt två timmar med en översättning. Idag la jag sista blicken och handen på den i ungefär en halvtimma och nu är den ivägskickad till forskaren som senast i eftermiddag ska skicka in en ansökan. Frågan är vad jag ska göra nu?

Så här såg det ut utanför mitt kontorsfönster i fredags.


Vädret verkar tack och lov bli bättre.
Solen gör tappra försök att bryta igenom, men lyckas inte helt. Det är i vart fall varmare. I kväll måste jag börja fundera vad jag ska packa ner i min väska på hjul till vår lilla resa. Det är svårt när man inte vet om det ska bli varmt eller kallt, kanske snö, eventuellt regn eller möjligen sol. Vädret är som vi aprilbarn – synnerligen omväxlande. Svårast är nog att veta vilka ytterkläder jag ska ta med. Man kan ju liksom inte ta flera olika jackor utan en. Och nu har jag provat en tjockis-svart vårjacka som är lång, men ganska tunn. Den tar jag – trots att jag ser ut som en korv i den. Nya gympadojorna ska också med, för jag räknar med att gå ganska mycket. Men sen…

Fönstermännen kommer om en timma. Jag har tvättat mig, klätt mig, bäddat och jobbat en stund. Vad ska jag göra nu? Troligen äta frukost och läsa lokalblaska. Men det är konstigt, för jag känner mig redan rastlös. Jag undrar så hur jag fick dagarna att gå för mindre än ett år sen. De ändlösa dagarna när jag försökte hänga upp tiden på små krokar – för att sen då och då bara falla och bryta ihop i ren förtvivlan. Utan Fästmöns dagliga omsorger hade jag inte suttit här idag. Utan snälla mammas extraslantar då och då hade jag inte heller suttit här. Och utan de gamla vänner som stannade kvar och de nya som tillkommit under resans gång och som har stannat kvar (en del bara passerade…) hade jag varit noll och intet. Det här tänker jag på varje dag. Varje dag.

I kväll blir det packning och sen förstås TV – tisdagar är min stora TV-kväll. Näst sista avsnittet av Så levde de lyckliga visas klockan 20 på SvT, tätt följt av Desperate Housewives klockan 21 på Kanal 5.

Vad ska du göra i kväll?

Read Full Post »

Older Posts »