Gränby köpstad: City Gross

Ett affärsprovande inlägg.

---

 

Hur många köpcentrum får det plats i Uppsala? Uppenbarligen många. Frågan är om de alla bär sig… När jag flyttade till Uppsala som 20-åring på stenåldern fanns OBS!, som senare blev Gränby centrum, och B&W, som senare blev… Coop Forum Uppsala Boländerna, tror jag, i alla fall när Coop i Gränby centrum las ner. Nu växer en ny stadsdel fram, Gränbystaden. Den ligger nära New Village, där jag bor. Och den har redan fått en egen köpstad…

Några av snabbmatställena i Gränby köpstad. (Skärmdump från Gränbystadens webbplats.)

 

City Gross i Gränby köpstad. (Skärmdump från Gränbystadens webbplats.)

Det började med en bensinmack och ett hamburgerställe, fortsatte med fler snabbmatställen (till exempel Chop chop) och en blomsteraffär och nu senast apotek, en leksaksaffär och en mataffär med fik. Tyvärr är en tvungen att åka bil dit. Annars hade det blivit en skön promenad för min del när alla måsten var avklarade här hemma och jag var nyduschad. Varken gångbana eller cykelbana finns emellertid, så jag körde ut Clark Kent* ur garaget och åkte några hundra meter. Med mig hade jag ett viktigt brev som jag skulle posta, men huvudsyftet med min lilla utflykt var att kolla in City Gross (ja, affären särskriver sitt namn, vilket ju är fasansfullt!).

City Gross var förvånansvärt välbesökt denna lördag. Vanligaste shopparna var helt klart barnfamiljer. En del barn fick springa omkring fritt. Tur att affären är ganska luftig. Jag hade lite svårt att hitta, men skälet till det är säkert att det ju var mitt premiärbesök. En del fynd gjorde jag på min väg genom affären. Det mesta kostade nånting och 95 öre, vilket irriterade mig ganska snart. Och som sagt, särskrivningar är fasansfulla. Inte ens butikens goda ostar slapp undan…

Dessert ost… Och alla kostar de nånting och 95 öre.

 

City Gross hade i alla fall bokrea.

City Gross är känt för sitt fina kött. Det har ju inte jag så mycket glädje av eftersom jag inte äter annat kött än kyckling och kalkon. Men när Lucille och jag besökte City Gross i en annan stadsdel i Uppsala noterade jag att där fanns en väldigt fin fiskdisk också. Tyvärr imponerade varken kött- eller fiskdisken i City Gross i Gränby köpstad på mig. Där var ett tämligen… magert utbud. Samma rätt magra utbud gäller som du ser även de särskrivna dessertostarna ovan.

Ska jag säga nåt bra om City Gross i Gränby köpstad är det kanske att de hade bokrea. Nu har väl årets bokrea egentligen inte börjat än, men det hade den på City Gross. Samtidigt var det inte många titlar som tilltalade mig och dessutom var det övervägande oriktiga böcker (böcker en lyssnar på) som såldes. Därför kunde jag behärska mig och avstå från att handla.

En kasse med varor följde med hem.

Men handlade jag nåt dårå? Jorå, en kasse med varor för 258 spänn följde med mig hem. Jag köpte en bit vardera av alla de fyra dessert ostarna (<== ironi) som fanns i butiken, ett trepack makrill till extrapris samt ett par saker som stod på handlingslappen. Fotcrèmen ställde jag däremot tillbaka, för en sån tub är mer än sju spänn billigare på Tokerian.

Det kan nog bli så att jag handlar på City Gross i Gränby köpstad igen. Fast det är enklare, billigare och närmare hos/till Tokerian och där tänker jag inte sluta handla. City Gross kan bli nån längre utflykt igen nån gång. Kanske när jag kan gå dit. För jag behöver definitivt inte ta bilen, eftersom jag inte lär storhandla där.

Och brevet, då? Tja, det finns faktiskt en gul brevlåda utanför City Gross. Men Snigel-Posten tömmer den bara på vardagar, så jag åkte till Tokerian och postade mitt brev.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot, förtal, hat och lite ork

Ett funderande inlägg.

---

 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Att uttrycka sin mening borde vara OK. Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Här ska inga troll gödas.

I olika medier, sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två små kickor skulle gå en gång… på mordvandring uti Skoga…

Ett Maria Langskt inlägg. Och rätt Toffliskt, förstås. Och jädrigt långt…

---

 

Kära nån så full av nya, härliga intryck jag är! Igår, torsdag, bar det av till Skoga, jag menar Nora, för att mordvandra i Maria Langs fotspår. (Mer om mordvandringen längre ner i texten!) Fästmön och jag tuffade dit i Clark Kent*, för det finns ingen el i järnvågsspåren i Nora. Ungefär 23 mil enkel resa var en alldeles lagom biltur. Jag skrek och tjöt av spänning i bilen när vi anlände, för det här hade jag sett fram emot. Stort TACK till Sven-Bertil som gjorde det möjligt för oss att åka tack vare en budget på 2 000 kronor!

Tre små gummor blev i vår version av visan Två små kickor.

Två små (nåja…) kickor skulle alltså en gång på mordvandring uti Nora. Jag hade längtat över ett år efter detta och plötsligt blev det möjligt tack vare att det finns snälla människor. Men mer om mordvandringen kommer längre ner. Vi tar saker i tur och ordning…

Vi körde alldeles lagligt fort på nånstans mellan två timmar och två och en halv. Nora centrum är litet och det är bra skyltat ner till järnvägen där vi hade bokat boende. (Mer om boendet längre ner i texten!) Man kan parkera gratis i två timmar med p-skiva. Vi som skulle bo på vandrarhemmet hade särskild, gratis och tidsobegränsad parkering.

När vi hade parkerat såg jag en spännande tågvagn som vi genast besökte. Där håller Maria Langs systerson Ove Hoffner till. Han har en loppisavdelning och en deckaravdelning som vi tittade närmare på.

Hungriga med toalettbehov sökte vi oss till närmaste restaurang, även den intill såväl vandrarhem som Ove Hoffners vagn. Tyvärr. Det var ett stort misstag. Jag betalade två luncher med mitt betalkort, men uppenbarligen krånglade kortapparaten eller kassan. Ägaren (?) var mycket otrevlig och skällde i princip ut mig inför övriga gäster för att jag hade en dålig attityd gentemot honom. Uttrycket att kunden/gästen alltid har rätt köper kanske inte jag heller rakt av, men ägaren gjorde det definitivt inte. (Idag sa han att han efter mig tvingades smöra för en kund i Gant-tröja för att jag hade haft så dålig attityd. Själv hade jag bara en LaCoste på mig igår…) Han ville nämligen att jag skulle prova igen. Sa han först. Senare ändrade han sig och sa att han menade att jag skulle sätta in kortet så att han kunde betala tillbaka mina 150 kronor och så att jag kunde betala på nytt. Eh?

Jag snabbkollade mitt konto och 150 kronor var och är fortfarande reserverade för restaurangen. Ändå stod det att köp ej medgavs på kvittot – som jag aldrig fick. Ärlig som jag är lämnade jag mitt visitkort med telefonnummer och ägaren skulle återkomma. Det gjorde han idag och jag gick genast dit eftersom vi var på väg att åka. Inga pengar från mig hade kommit in idag mitt på dan, det vill säga han visade mig att dagskassan inte stämde. Jag visade från min mobil mitt konton och att de 150 kronorna är reserverade. Det slutade med att han ska ringa mig igen nästa vecka så vi får lösa detta. Jag hade god lust att ge honom 150 kronor kontant idag, för jag orkar inte med sånt här tjafs, men tyvärr hade jag bara en femhundring. I min ilska Twittrade jag ut en varning igår och det var några som hörde av sig att sa att de varit med om liknande på restaurang På Spåret. Det bästa, enligt mig, är att inte gå dit. Eller gå dit och ät för maten var jättegod, men betala för 17 kontant! To be continued…

Aningen stukade gick vi upp till centrum. Där strosade vi i loppisar och second hand-affärer och några vanliga affärer också. Missa inte Nora Diversehandel vid torget eller Blå skåpet längre ner på Kungsgatan, till exempel, om du är i Nora. På Blå skåpet skrämde jag för övrigt en liten tant – det var inte meningen! – så hon höll på att skita (på sig) i det blå skåpet, så att säga… Fika intog vi på Da Capo, som vi hittade i ett hörn. Det var ett mycket trevligt kafé, med fin inredning. Dessutom var personalen vänlig. (Mer om Da Capo längre ner i texten!) En tur in till Sandbergs blev det också. Där blev somliga alldeles betagna i alla fina burkar… Vår lilla rundvandring på egen hand i Nora avslutades med en Noraglass med hasselnötsmak som vi intog på strandpromenaden (Mer om Noraglass längre ner i texten!) Innan vi checkade in på vandrarhemmet checkade vi in Stationshuset där Turistbyrån finns – och en massa roliga gamla saker.

Vi shoppade faktiskt inget mer än ett vykort till mamma och en Maria Lang-bok till mig idag, den ena av de två ungdomsdeckarna som fattades i min samling.

Här kommer några bilder från våra egna rundturer i Nora igår och idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mordvandring i Nora

Huvudsyftet med vår tripp var ju inte att shoppa utan att delta i mordvandringen. Vandringen hölls av Ove Hoffner som berättade om sin moster Maria Lang och showade en aning. Cirka en timme tog promenaden och vi fick bland annat se huset från utsidan där Maria Lang bodde och där hon hade sin skrivarlya samt hennes byst vid strandpromenaden. Den hundralapp promenaden kostade var en väl spenderad peng! Ove Hoffner spelade upp små scener och man kunde nästan se hans moster framför sig. Det här var jätteroligt och detta vill jag göra igen!

Jag vill naturligtvis inte avslöja för mycket, men här är några bilder från mordvandringen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Boende: STF Vandrarhem i Nora

Den här trippen skulle hållas inom en viss budget. Men den skulle också vara trevlig. Och trevligt och annorlunda var det verkligen att bo på STF:s Vandrarhem i Nora – på ett tåg. Vi delade alltså kupé. Kupén var trång och liten och väldigt varm, men hade fin utsikt ut mot Norasjön. Tanken var att en skulle ligga i överslafen, den andra i underslafen. Ingen av oss ville ligga i överslafen, så vi låg skavfötters i underslafen. Inte helt optimalt. Ett sällskapsrum med intilliggande kök för egen lättare matlagning fanns ombord på tåget. I sällskapsrummet kunde man glo på TV, men de flesta som sökte sig dit gjorde det för att ladda sina mobiler och kameror. Lite fler eluttag ombord vore faktiskt inte helt fel! Sällskapsrummet var trevligt arrangerat med gamla tågfåtöljer och bord. Köket var fräscht och rent. Man kunde köpa frukost för en billig penning, men vi avstod. Lakan fanns att hyra, vi hade med oss lakan och handdukar. Dusch fanns i en annan byggnad, men flera toaletter fanns nära vår kupé. Damen som förestår vandrarhemmet i år och nästa var mycket vänlig och bjöd på en kopp kaffe och en pratstund i morse när jag var piggelin (nåja…) och Anna behövde sova lite till. Bland annat fick jag veta att här inte går några tåg, men att Noraborna önskar el i sina spår så man kan tåga mellan Nora och Örebro.

Jag rekommenderar verkligen det här STF-boendet! Det var spännande och annorlunda och passar såväl barnfamilj som tant!

Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket, men här är några bilder kring vårt boende:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äta i Nora

Det finns gott om kaféer och restauranger i Nora, trots att stan är så liten. Man kan till exempel äta frukost på lite olika ställen, men man kan också äta allt från snabbmat och lunch till fina middagar. Vi fikade och åt frukost på Café Da Capo. Det var gott, bra priser, fin inredning och trevlig personal. Kort sagt, ett ställe vi återvände till. Middag intog vi på Maria Langs krog. Där var få gäster, men vi fick fin mat och god service.

Här är några bilder från våra ätliga äventyr i Nora:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Budget

Vi hade en budget på 2 000 kronor. Den hade vi hållit om vi hade ätit billigare middag och enklare frukost samt skippat glass och fika. Men vi ville unna oss lite.

Lunch två personer 150:-

Boende två personer 460:- (Hade kostat 360:- om vi var STF-medlemmar)

Mordvandring två personer 200:-

Tvårättersmiddag två personer 700:-

Frukost två personer 180:- (Hade kostat 100:- om vi ätit på vandrarhemmet)

Bensin Uppsala-Nora-Uppsala 300:-

Totalt: 1 990:-

Vi köpte också gofika och glass igår och för detta tillkom ungefär 250 kronor.

Jag är mycket nöjd med Noratrippen och tackar alla inblandade utom ägaren (?) till På Spåret, som jag lär få fortsätta dras med, tyvärr, och som lade sordin på stämningen. Förutom detta skulle jag gärna åka tillbaka till Nora igen och stanna längre!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Out there, in The Real World…

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

I hörnet där jag sitter händer inte mycket. Om jag inte hade haft möjligheten att spana på omvärlden via nätet hade jag dött av leda för länge sen. Här inne pysslar vi i våra små fyrkanter. Där ute, in The Real World… Det är där saker och ting händer på riktigt. Häng med på min runda – eller sitt kvar.

♦Störningar i tågtrafiken. Ja, ja vi har hört det förr. För att alla ska slippa jobba och skriva så mycket kanske det är enklare om vi skriver när tågtrafiken går som den ska. Och ja, det låter luttrat, men nu får det snart för höge Farao vara nog. Tycker jag. Vad är problemet? Och trots all ny teknik – var det faktiskt bättre förr???

♦Bankomater utslagna. Men vaff… Idag var det andra gången på kort tid som även bankomaterna drabbades av… störningar och inte fungerade. Det skedde naturligtvis också timmarna runt lunch. Har bankomaterna möjligen drabbats av tågsjukan?

♦Kalsongattack i Enköping. Troschocker har vi hört talas om. Nu kontrar männen med kalsongattacker. En polis i Enköping utsattes av en sådan när han skulle avvisitera en man och arrestera honom. Den omhändertagne kastade alltså sina kalsonger på polismannen.

♦Berusad man i lyktstolpe. Egentligen är det tragiskt, men… Kanske är en av lyktstolparna på Stora torget i Uppsala bättre som Speaker’s corner än den officiella platsen för att tala i stan? (Var det officiella Speaker’s corner finns idag är lite oklart. Tidigare var Speaker’s corner beläget på Vaksala torg, utanför Uppsala Konsert & Kongress, men har flyttats eller ska flyttas mer centralt.) Den berusade mannen fick i alla fall uppmärksamhet i lokalblaskan – som också länkades till från Tofflans blogg.

♦Dagens vardagskomplimang. En av gästerna på restaurangen till personalen som tog beställningen och betalt för maten:

 

Du har fina ögon.

Vi var flera som liksom kom av oss i det vi gjorde just då… Men visst var det gulligt?

♦Slutligen… Tack, alla besökare! I skrivande stund har den här bloggen fått så många besök av er att det bara fattas 85 400 till miljonen. När miljonen uppnås blir det fest – och ridå!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sen blev det kväll

Ett inlägg som får avrunda dagen.

Telefonerade med mamma i eftermiddags. Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan berättade om de två möjliga framtidsutsikterna som kan tänkas landa hos mig i veckan. Jag ville så gärna berätta nåt glatt och positivt för henne! I nästa sekund ångrade jag mig, men då var det försent. Mamma målar upp en bild efter sin egen tolkning och när hon får nog av Somliga drämmer hon dem i huvudet med det. Problemet är bara att det är dottern hon använder samtidigt som hon skarvar lite. Sanningen är betydligt enklare och fulare.

Elias och jag packade ihop hans dator och böcker och åkte till Restaurang Maestro sen. Jag hade ju inte tänkt åka dit igen efter att ha sett matleveransmannen klia sig rejält där bak en gång, men nu blev det så. Det kändes lite roligare att ta dit pojken än till en vanlig pizzeria. Kliande mannen jobbar ju liksom inte inne i restaurangen utan kör bara ut beställd mat.

Maestro har en del spännande inredning. Eftersom restaurangen är belägen i en gammal bensinmack har man gjort sitt bästa för att hålla kvar det lite. Väggarna är av korrugerad plåt – ser det ut som! Det är faktiskt en tapet! Accentfärgen sen är en färg som jag bestämt vet att en viss arg tjej estimerar synnerligen!

Vägg som korrugerad plåt, konst i svart och lime. Den senare är restaurangens accentfärg.

Det finns fler annorlunda detaljer på Maestro. Idag tyckte jag till exempel att besticken är väldigt vackra. De ser nästan erotiska ut.

Erotiska bestick?

Men nu var det inte erotik vi skulle ägna oss åt utan mat. Elias tyckte att vi fick vänta länge. Det var väldigt mycket folk där. Till sist fick vi vår mat. Elias åt fish & chips, jag tog en Quatro formaggio-pizza. Jag tycker att stället har blivit aningen sämre efter ägarbytet. Till exempel påpekade jag att bordet var vickigt redan när vi satte oss. Servitören skakade bara på axlarna och sa:

Det är det jämt!

och sen gick han – för att hämta nåt att lägga under ena bordsbenet, trodde jag. Men han kan aldrig tillbaka! Jag rev därför av halva min servett och la under bordsbenet.

När maten sen var färdig kom min pizza först. Elias mat dröjde fem minuter. Det är dåligt, tycker jag. I ett sällskap ska alla få maten samtidigt. Eftersom vårt sällskap inte var så stort – två personer – borde det inte ha varit svårt.

Så snart vi hade svalt sista tuggan messade jag Elias pappa som överenskommet att vi var klara för avfärd, men jag frågade också om han hade nåt kaffe att bjuda på. Det hade han! Jerry gör alltid så starkt och gott kaffe, så det smakade kanongott. Till kaffet fick jag en katt i knäet, Felix, som jag en gång för ett par år sen var med och räddade livet på!

Felix hoppade helt ogenerat upp i mitt knä.

Det kändes konstigt att åka hem till ett tomt hem, men jag tänkte att killarna kanske ville umgås lite innan det blev läggdags. Och jag gissar att vi ses igen på skolavslutningen på tisdag kväll.

När jag svängde in på parkeringen såg jag regnbågen sjunka ner i Tokerian. Det sägs ju att det ska finnas en kruka guld i slutet av regnbågen, men jag är inte riktigt säker på att det stämmer i det här fallet…

En regnbåge över Tokerian.

Jag satte igång med att riva ur sängkläderna för att bädda rent. Nu ska jag göra klart det och inte sitta här och skriva. Måste försöka somna före halv två i natt, ska ju upp tio över sex i morgon bitti för en ny arbetsvecka, med förhoppningsvis minst två, kanske till och med tre erbjudanden om framtiden… (Man kan ju få drömma och hoppas ett tag, i alla fall…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Kassettband kommer igen!

Kassettbanden är på väg tillbaka. Det rapporterar USA Today och hänvisar till en undersökning. Enligt undersökningen ökade försäljningen i USA från 15 000 till 20 000 band.

För ungefär tio år sen jobbade jag med en tidning för synskadade och i början läste jag in den – på kassett – i en studio. Men så kom ny teknik och tog över. Synskadade som ville läsa slapp släpa hem kartonger med kassetter för en bok och fick i stället små digitala Daisy-skivor. Snacka om revolution…

Men nu tycks alltså kassettena vara på frammarsch igen. Skälet sägs vara att indieband använder kassetter. Kassetterna är både billigare och enklare att spela in på än vinylskivor.

Själv var jag en sån där som gjorde blandband på kassett med mina favoritlåtar på och gav bort. Antagligen till folk som jag tyckte hade taskig musiksmak och som jag ville hjälpa på traven.

Min samling kassetter innehåller nog flera blandband.

                                                                                                                                                                 Jag har faktiskt en hel del kassetter kvar i min ägo, men jag lyssnar aldrig på dem. En dag för ungefär en månad sen anföll de mig. Kanske kände sig svikna… Har du kassetter kvar och lyssnar du i såna fall på dem ibland???

Read Full Post »

Safari bland klåda, älgar, svin och sega datorer

Jag har haft en hemsk natt! Du vet en sån där natt när man aldrig kommer till ro. Det började med att jag inte kunde andas när jag hade lagt mig. Det var som att luftrören krympte och jag hade bara ett litet, litet hål i luftstrupen att få ner luft i. Till slut släppte det, men jag kan meddela att det är ganska ångestframkallande att inte kunna andas. Inte vet jag vad det berodde på heller, möjligen att jag hade bäddat rent tidigare på kvällen och att det därför flög omkring en massa dun i sovrummet.

Svårt att komma till ro på denna i natt.

                                                                                                                                                                  Sen, när jag äntligen kunde andas igen, började det klia överallt. Du vet… på höger hålfot, vänster lår, i pannan, på magen, på vänster häl, höger höft, ryggen, nacken, skinkan, ena lilltån… Och så vidare. Jag genomförde en tämligen avancerad dance macabre i bädden – för jag ville ju inte väcka arbeterskan som somnade före mig. Men hon väckte snart sig själv genom sina rastlösa ben, så…

Idag skulle Elias och jag ha hängt, men eftersom det evenemang mormor tänkt ut för gårdagen inte gick att genomföra då skulle de göra det idag i stället. Vad det handlar om? Älgsafari! Jag har inte hört talas om det förut, men roligt lät det och jag var nästan lite sugen på att följa med! När jag åkte ner till Metropolen Byhålan i början av juli såg jag ett anslag för svinsafari. Det verkar betydligt lättare att arrangera med tanke på hur grisligt många svin det finns här i världen:

• fyllesvin
• skitgrisar
• spargrisar
• gullegrisar
• svinpälsar
• marsvin
• svinkoppor

med mera.

Dessa gullegrisar finns i min ägo.

                                                                                                                                                                   I skrivande stund är jag för övrigt svinigt irriterad på stordatorn som är otroligt seg. Innan jag tar en surfrunda får jag nog lov att göra en liten extra genomsökning och kanske en omstart innan jag fortsätter på min surfin’ safari.

För övrigt tänker jag ägna den här dagen, som jag inte hade tänkt ägna åt mig själv, åt att läsa ut boken jag lånat av M och kanske försöka pussla lite. Jag är ju inte ens halvvägs på strandpusslet och efter den 1 september lär jag inte få tid att sitta så ofta.

Men först lite lokalblaska – fast det går ju fort med tanke på dess magra juliinnehåll…

Read Full Post »