Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Släpp fram dina mörka sidor – på jobbet

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Överlämningar och andra märkligheter

Ett förundrat inlägg.

---

 

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

• Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
• Tro inte att din chef är chef.
• En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
• En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
• En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
• Ingen vet egentligen nånting.
• Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
• Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lönar sig att vara rak

Idag är jag lite nöjd med mig själv, men också med andra människor! Att det lönar sig att vara rak kan ibland vara svårt att inse. Dessutom gäller det att vara rak utan att vara plump och elak. Jag gillar att vara rak, men inser att jag ofta uppfattas som elak för den skull. Det här är nåt jag jobbar med och som jag antagligen får jobba med hela livet.

Jag är inte bara rak, jag kan vara lite sned också…

Men jag är också lite grann som Lisbeth! Precis som hon vill jag vara lite speciell. Det går inte att uppfostra andra vuxna människor, men jag vill inte ta vilket beteende mot min person som helst. Det räckte med den mobbning som pågick under många, många år. Inte konstigt att man blir kantig och låtsas-kaxig… och elak, enligt några. Det tar emellertid inte bort mitt personliga ansvar för hur jag beter mig.

Först vill jag tacka Fuji! Även om ni inte kunde svara på mina frågor till fullo gjorde ni ert bästa. Dessutom, när droppen med mejlet om 50 procent kom och jag påtalade för er i ett mejl (även här på bloggen!..) att det var riktigt dumt, i princip, då gjorde ni nåt snällt och juste: idag fick jag ett mejl om att jag får den 50-procentiga rabatten på mina fotoböcker trots att erbjudandet om detta kom ett par timmar efter att jag hade skickat in min beställning. Detta var mycket bra gjort av Fuji!  Heder! Därmed inte sagt att jag lär göra några fler fotoböcker hos er. Så blir det troligen inte.

Nästa grej som bekräftade för mig att det är bra att vara rak var det faktum att jag inte sprang omkring och gnällde om dålig återkoppling på jobbet – jag påtalade direkt, först i mejl, sen öga mot öga i eftermiddag med berörd person. Jag gav en rejäl bakläxa, kunde visa på att jag hade gjort det jag skulle göra, men att andra hade underlåtit att göra det de hade till uppgift. Det fanns faktiska ”bevis” för detta, så jag hade belägg för det jag sa. Och faktum är att det gav ett superresultat! Vid 18-tiden i afton trillade det in ett mejl med en del av det material jag behöver för att kunna arbeta vidare på en sak. (Nu har jag inte lusläst mejlet, det gör jag på arbetstid i morgon, men det verkar väldigt lovande!)

Jag är väldigt nöjd med både mitt agerande och utfallet. Nu finns det med all säkerhet somliga som tycker att det här inlägget är larvigt och självcentrerat. Och ja! Det är i alla fall självcentrerat – det är skrivet på min blogg. Min. Jag tvingar ingen att läsa här. Jag skulle själv aldrig återkomma och läsa blogginlägg hos nån annan, än mindre följa nån bloggare, som skrev saker jag tycker är larviga eller som jag inte gillar. Ett rätt enkelt val. Men föredrar man att hata och vara bitter, så kan jag ju inte göra nåt åt det. Jag uppfostrar inte andra vuxna människor, jag talar bara om vad jag känner och tycker och hur jag gör.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör vi mot barnen, egentligen?

I ett inlägg som jag la ut i morse länkade jag till ett angeläget och välskrivet inlägg hos Fatou. Det var det där om att barnen alltid är de som drabbas – oavsett vems fel det är – när det gällde familjen som hotas av vräkning. Och jag kan ju säga att jag inte blev mindre beklämd när jag läste om doktorn som nu är misstänkt för barnpornografi.

Enligt lokalblaskan handlar det om en manlig doktor i vars kamera man har hittat bilder på avklädda barn. Mannen greps också när han smygfotograferade barn på en badplats förra sommaren. Det var föräldrar till de badande barnen som larmade polis. Enligt vittnen slängde mannen något ifrån sig. Det visade sig vara ett cigarrettpaket – som innehöll ett minneskort med bilder på barn. Polisen hittade också foton på över 2 000 barn upp till fem år i läkarens kamera. På ett annat minneskort hittades ungefär 7 000 bilder på nakna barn. Mannen är misstänkt för innehav av grovt barnpornografiskt material, men också för ofredande.

Nu vet jag också att man är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats, men om uppgifterna i lokalblaskan stämmer är det ju fruktansvärt. Inte blir soppan bättre av att

[…] Mannen arbetar som läkare i Uppsala på en hög position. […]

enligt UNT. Bland mannens patienter finns barn.

Från tidningen har man varit på mannens arbetsplats och där kände ingen till anklagelserna. Eftersom det råder sekretess mellan myndigheter har personalchefen på mannens jobb inte fått veta nåt. Polisen är däremot tvingad av lag att anmäla till socialtjänsten om det finns risk att barn far illa. Enligt UNT har polisen också gjort detta, men anmälan gäller enbart läkarens egna barn. Inga andra eventuella barn… Socialtjänsten har nämligen ingen rätt att lämna ut såna här uppgifter till den anmäldes arbetsplats.

Nu vet vi ju som sagt inte om den här läkaren är skyldig eller inte, även om mycket pekar på att han är det. Det enda som kan hända medan utredningen om brott pågår är att han blir tillfälligt avstängd från sitt arbete. Självklart hoppas jag att han blir det eftersom misstankarna är grava och bevisningen ju verkar väldigt stark.

Rejält beklämd blir jag och undrar vad vi gör mot barnen, egentligen. Vad utsätter vi dem för? Skulle du vilja låta ditt barn behandlas av en läkare som är misstänkt för innehav av barnpornografi och ofredande?

Det är alltid barnen som drabbas när det gäller vuxnas märkliga beteenden och ageranden. Ibland har jag undrat varför vissa föräldrar skaffar barn, när de som uppenbart inte är intresserade av dem. Jag hör och ser på nära håll och genom skrikorgierna från barn nummer två kan jag inte låta bli att undra. Barn nummer ett skrek nämligen likadant – tills barn nummer två kom till familjen. Vad är det för fel – på föräldrarna? Funderar jag…

Du tycker säkert att det är lätt för mig att ha åsikter om barn, jag som inga har. Men du ska veta att det är ett medvetet val. Jag träffade aldrig nån i livet som jag verkligen ville skaffa barn med. Och när jag blev äldre och visare insåg jag vilket otroligt och framför allt livslångt ansvar det är att ha barn. Det ansvaret har jag aldrig varit varken mogen eller redo för.  Jag skulle ha varit en förskräcklig förälder! Säkert väldigt sträng och krävande. Inte alls snäll. Däremot skulle jag förstås aldrig slå mitt – eller nån annans – barn. Mer än så kan jag inte säga. Det är ett val jag har gjort och jag är övertygad om att det är ett korrekt val – även om det kan nypa till i hjärtat ibland, det erkänner till och med hårdhudade jag.

Så det är en evinnerlig tur att jag fick fyra bonusbarn på äldre dar, barn som nu är eller är på väg att bli vuxna. Kanske hade det blivit gemensamma barn och Fästmön och jag hade träffats när vi var yngre. Men nu blev det inte så och jag är nöjd ändå. Jag känner mig ändå så där lagom träffad av texten på den här muggen som jag fikar i på jobbet, en mugg jag fick av en av de fyra till en födelsedag härom året…

”Be nice to your kids. They’ll choose your nursing home”…

Livet är kort.

Read Full Post »