Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öga mot öga’

Ett återseende inlägg.


 

rökHon är tillbaka! Kvinnan i rosa morgonrock är hemma igen. Jag vet inte hur många morgnar vi har mötts öga mot öga genom ett fönster! Tidiga morgnar. En äldre kvinna och jag. Jag har varit på väg att göra mig klar för arbete, hon har gjort nåt jag inte gillar särskilt mycket: rökt.

En morgon var hon inte där längre. Det gick många morgnar, många dagar, veckor och månader, faktiskt. Vid nåt tillfälle har jag sett en man stöka omkring lite. Men inte kvinnan.

Som jag har undrat! Är hon på nåt sommarställe? Har hon flyttat? Är hon sjuk? Har hon kanske till och med avlidit?

Idag är hon tillbaka. Jag såg henne plötsligt när jag stod och strök mina oformliga, tjockissvarta linnen. Hon står inte i sin rosa morgonrock och röker, hon sitter ner och röker inte. Lårbensbrott, hjärtinfarkt, stroke??? Jag vet inte. Jag vill inte glo för mycket. Men jag hoppas att hon kände min blick och ögonen som sa

Välkommen hem, jag har saknat dig!

För det har jag. Nu känner jag mig genast mindre ensam. Jag hoppas att hon stannar. Och att våra blickar snart möts igen. Att hon rentav står där i morgon bitti, i sin rosa morgonrock, och gör nåt som jag inte gillar särskilt mycket: röker.


Kvinnan i rosa morgonrock har i verkligheten ett HELT annat plagg i en TOTALT annan färg på sig om morgnarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons svängningar.


Det är sant
 att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Sandhög

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!


Man är kontroversiell
när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En kall starköl

En starköl gör mig inte bakis.


Idag på morgonen
har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om världen utanför.


Jag noterar ständigt
att det finns en värld utanför mitt arbetsrumsfönster. Idag är det en regnig värld – i alla fall där jag sitter och ser ut. Men det händer andra saker än att det bara regnar. Här är en del av det jag har kollat in och som jag dessutom kommenterar (wow! eller hur?!).

 

Bakelittelefon

Farlig?!

Unga är rädda för telefonen. Ja, det är inte själva manicken i sig som de unga räds. Man ser dem ju ständigt och jämt gå med mobiler i näven och gamnacke över den. Nej, det handlar om det som en telefon ursprungligen användes till – att ringa med – som upplevs… olustigt. Det visar i alla fall resultaten av en brittisk enkät bland 2 500 kontorsanställda i åldrarna 18 till 24 år. Hela 94 procent av dessa föredrar att kommunicera via mejl i stället för att ringa! Och… eh… ja… ibland är det skönt att mejla eller messa, det håller jag med om. Jag är ingen telefonmänniska heller. Men öga mot öga är allra bäst, om än inte alltid möjligt, när det gäller kommunikation.


Hängd man hängs igen.
Men fy så jag studsade när jag läste den rubriken! Enligt Dagens Nyheter handlar det om bödlar i Iran som misslyckades med att hänga en man för narkotikasmuggling. Mannen överlevde, helt enkelt, trots att han dödförklarades efter tolv minuter. Men under natten upptäcktes imma på plasten runt mannens ”lik” i bårhuset. Nu vårdas mannen på sjukhus, men så snart han har återhämtat sig ska han avrättas. FY F*N, säger jag bara, så jäkla grymt och vidrigt!!!

 

Kanelbulle

Kanelbulle till mobilen?

Doftande mobiler. Nu har jag läst nåt som jag knappt tror att det är sant! Men, troligen är det det. Ett japanskt företag är först med att lansera väldoft för mobiltelefoner. Det är helt enkelt en liten glob som man sätter på sin mobil. Globen utsöndrar väldofter i form av lavendel, majssoppa (?!), kanelbulle (underbart!), jordgubbar, curry (?!),  yakiniku (japansk maträtt), för att nämna några av doftpatronerna som kan användas. Man kan tidsinställa dofterna så att de sprejas ut och man kan också göra en inställning så att väldoft sprids varje gång man får en like på Fejan… Maj gadd, is this for real??? I såna fall vill jag ha kanelbulle!


Forskare testar wi-fi under vatten.
Dags för nästa sci-fiupplevelse. Den här gången är det amerikanska forskare som försöker utveckla trådlös kommunikation, wi-fi, under vatten. Ett djuphavsinternet, alltså. Frågan är bara varför. Jo, ett skäl är att ljudvågor är bättre under ytan än radiovågor, som vanligt wi-fi använder. Och undervattens-wi-fi kan vara användbart vid till exempel katastrofer som tsunami och för att övervaka fiskar och djur under vattnet. Nu har jag lärt mig nåt nytt!

 

tomater o sparris

Vegetariskt à la Tofflan. Kan du se vad det ska föreställa?

Vegetarianer lever längre. Jepp! Vilken otur för somliga, för jag är ju nästan vegetarian. Och även såna som jag, som äter mycket lite kött, lever längre än folk som äter kött regelbundet. Det visar en amerikansk studie på 100 000 medlemmar av Sjundedagsadventiserna. För den som äter mycket lite kött minskar risken för cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Om man dessutom inte röker och är fysiskt aktiv är det bara plus. Ja se röker gör jag inte längre, det är tio år nästa år, som jag slutade med den olaten. Fysiskt aktiv försöker jag att bli. Fast jag har slarvat med mina promenader nu i två dar, det har jag… 😳 By the way, kanelbullar är vegetariska, va? Och vit choklad och ostbågar, eller hur?

 

Var femte invånare är en häst

En kommunslogan nånstans. Var det härifrån Reinfeldt fick idén?

Reinfeldt är inte det enda djuret. Inte enligt Patrik Lundberg på Aftonbladet, i alla fall. Reinfeldt utnämnde sig själv ju till stridshingst häromdan. Nu har Patrik Lundberg utnämnt The Others. Och Pravda betyder ju Sanningen, eller hur?


”Det kom som en tanke på posten…”
 Prins Carl Philips ord om det där förb. eldskyddet. Men… heter det inte ”det kom som ETT BREV på posten”..? /Vän av Ordning. Hur som helst, Prinsens revansch för Eldskyddsaffären blir… en kollektion sportjackor.


Böter för sms bakom ratten.
 Från och med den 1 december införs en ny regel. Notera regel, inte lag. Enligt… regeln får man inte använda telefon i bilen på ett trafikfarligt sätt. Om man ändå inte kan hålla fingrarna i styr och det leder till en trafikolycka kan man få böta. Ifall man överlever, vill säga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om förtvivlan och lite sånt.


Uppdaterat inlägg:
En avi för det rekommenderade brevet har nu kommit och jag ska strax åka och hämta det, bara för att skriva på och returnera. Sen är mitt liv i limbo igen. Tack så fantastiskt mycket alla inblandade (mest till mig själv)!


Idag gör det bara så ont.
Så jävla ont. Jag har knappt gråtit sen i torsdags förmiddag, men idag har det brustit både en och två gånger. Så ursäkta mig om jag inte orkar roa dig med några putslustiga, bitska inlägg. Du får titta på en liten jävla gaffel en stund i stället.

paprika liten gaffel tomat
En liten jävla gaffel, omgiven av egen paprika till vänster och köpta tomater till höger.


Jag har försökt lägga in nån sorts meddelande
på jobbmejlen samt dirigerat om medierapporter som kommer varje dag. Tyvärr lär jag få dem ändå till min jobbets mobil eftersom jag själv ingår i gruppen jag har styrt om till. Snacka om fail. Men jag skrev också till mottagarna och bad att bli bortplockad från eventuell adresslista.

Nåt rekommenderat brev har ännu inte kommit. Det kan ju komma idag, men jag tänker inte sitta och vänta i morgon på att posten ska komma. Den brukar nämligen inte dimpa ner i postboxen förrän vid 16, 16.30-tiden. Hurra för Posten – NOT! Gissningsvis måste jag dessutom åka och hämta brevhelvetet på utlämningsställe också, vilket tar ännu mer tid. Snacka om att brevskrivaren är feg som inte vågar möta mig öga mot öga!

Nu kan jag rasa och förtvivla hur mycket som helst. Det ändrar ingenting. Men jag tycker att människor kränker mig gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är som jag är – en dålig människa. Jag orkade inte ens ta surfrundan bland mina bloggbekantingar igår. Orkade inte.


Livet är kort. ”Snart går jag bort!” sa lille Per.

Read Full Post »

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det sista arbetsdagen på ett tag för mig på institution 2, i morgon för institution 1. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att avboka, styra om och trixa och fixa inför en sjukskrivning som jag inte vet hur lång den blir. Inte heller är min anställning förlängd formellt sett. Jag låg och grubblade på det fram på småtimmarna, så jag jagade ifatt en personalmänniska som var riktigt bra att prata med. En sån där av den gamla stammen. Östgöte, dessutom, och bara det… Nu kollas allting upp, för det är sagt att jag ska vara kvar till dem 31 mars.

Jag har sjukanmält mig från onsdag i systemet och lämnat slutdatum öppet Det känns lite… läskigt. Tänk om jag inte kommer tillbaka så att jag kan fylla i det… Jaa, det är såna orostankar som far genom huvudet också. Det är så märkligt. För ett år sen ville jag inte leva – och nu vill jag inget hellre! Det var ett par saker som förändrade mitt sätt att tänka. Dels var det några personer som inte bara snackade utan som gjorde nånting konkret: det var vännen K, som inte lät mig vara ifred, det var kollegan L, som pratade med en av mina dåvarande chefer som ordnade en förlängning av mitt vikariat och det var Den Mest Älskade – som jag ju faktiskt inte vill lämna! Inte än, i alla fall! Och sen var det mötet med Annika Östberg och orden hon skrev i min bok:

Livet är en gåva!

Och eftersom livet verkligen är en gåva bör jag förvalta gåvan väl och inte förstöra den. Dessa människor och dessa ord har hjälpt mig vidare. Nu sitter jag här och det är snart jul igen.

Eklöv

Livet finns i lövet även om det inte ser så ut på bilden.


Jag har skrivit ett frånvaromeddelande
som går till alla som mejlar mig och jag har pratat med växeln om att stoppa alla mina telefonsamtal tills vidare. I frånvaromeddelandet till mejlarna var jag tvungen att ange ett slutdatum, men jag skrev också några rader om att det är osäkert när jag kommer tillbaka.

Det är så märkligt att anmäla sig frånvarande för en tid man inte vet när den upphör, bara när den börjar. Jag blir inte så glad åt dessa sysslor, så det är skönt att veta att Anna finns hemma när jag kommer hem. Eller i alla fall i kväll – jag tror att det var julklappsinköp på agendan idag.

Jag har avbokat fakultetsdagen på onsdag. Den börjar efter lunch, men då är jag redan inlagd och har samtal med narkosläkare, kirurg och sköterskor om vad som komma skall. Anna följer med mig upp till sjukhuset och stannar så länge hon kan (hon börjar jobba klockan 16 på onsdag). Jag har avbokat jullunchen med institution 2 och ska avboka den med institution 1. Det känns som om mitt arbetsliv, inte bara mitt liv, stannar upp helt. Hämtar andan, håller den, darrar i osäkerhet och vånda…

Jag avbokade en lunch i fredags och jag har avbokat en lunch idag. Det är som att jag inte orkar träffa människor öga mot öga, inte heller prata med nån i telefon, eller så. Skäms jag? Njae, jag är nog rädd – och jag är rädd att visa min rädsla. Och så har jag ingen aptit, faktiskt! Igår kväll skulle jag göra en förmiddagsmacka till idag, men brödet var mögligt. Jag överlever det. Jag har tagit en mugg cappuccino och tackar dig som har hållit mig sällskap i inlägget ända till punkt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är jag lite nöjd med mig själv, men också med andra människor! Att det lönar sig att vara rak kan ibland vara svårt att inse. Dessutom gäller det att vara rak utan att vara plump och elak. Jag gillar att vara rak, men inser att jag ofta uppfattas som elak för den skull. Det här är nåt jag jobbar med och som jag antagligen får jobba med hela livet.

Jag är inte bara rak, jag kan vara lite sned också…


Men jag är också lite grann
som Lisbeth! Precis som hon vill jag vara lite speciell. Det går inte att uppfostra andra vuxna människor, men jag vill inte ta vilket beteende mot min person som helst. Det räckte med den mobbning som pågick under många, många år. Inte konstigt att man blir kantig och låtsas-kaxig… och elak, enligt några. Det tar emellertid inte bort mitt personliga ansvar för hur jag beter mig.

Först vill jag tacka Fuji! Även om ni inte kunde svara på mina frågor till fullo gjorde ni ert bästa. Dessutom, när droppen med mejlet om 50 procent kom och jag påtalade för er i ett mejl (även här på bloggen!..) att det var riktigt dumt, i princip, då gjorde ni nåt snällt och juste: idag fick jag ett mejl om att jag får den 50-procentiga rabatten på mina fotoböcker trots att erbjudandet om detta kom ett par timmar efter att jag hade skickat in min beställning. Detta var mycket bra gjort av Fuji!  Heder! Därmed inte sagt att jag lär göra några fler fotoböcker hos er. Så blir det troligen inte.

Nästa grej som bekräftade för mig att det är bra att vara rak var det faktum att jag inte sprang omkring och gnällde om dålig återkoppling på jobbet – jag påtalade direkt, först i mejl, sen öga mot öga i eftermiddag med berörd person. Jag gav en rejäl bakläxa, kunde visa på att jag hade gjort det jag skulle göra, men att andra hade underlåtit att göra det de hade till uppgift. Det fanns faktiska ”bevis” för detta, så jag hade belägg för det jag sa. Och faktum är att det gav ett superresultat! Vid 18-tiden i afton trillade det in ett mejl med en del av det material jag behöver för att kunna arbeta vidare på en sak. (Nu har jag inte lusläst mejlet, det gör jag på arbetstid i morgon, men det verkar väldigt lovande!)

Jag är väldigt nöjd med både mitt agerande och utfallet. Nu finns det med all säkerhet somliga som tycker att det här inlägget är larvigt och självcentrerat. Och ja! Det är i alla fall självcentrerat – det är skrivet på min blogg. Min. Jag tvingar ingen att läsa här. Jag skulle själv aldrig återkomma och läsa blogginlägg hos nån annan, än mindre följa nån bloggare, som skrev saker jag tycker är larviga eller som jag inte gillar. Ett rätt enkelt val. Men föredrar man att hata och vara bitter, så kan jag ju inte göra nåt åt det. Jag uppfostrar inte andra vuxna människor, jag talar bara om vad jag känner och tycker och hur jag gör.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »