Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skvallra’

Ett inlägg om såväl fiktiva som verkliga intriger – och intuition. För att inte tala om mat och vin…


 

Bok o kaffe på sängen

Morgonsysslor – läsa och dricka kaffe i sängen.

Och vart tog den här dan vägen??? För min del inleddes den med läsning. Jag hade inte tänkt ligga i sängen och läsa (och spela Wordfeud) så länge, men HEPP! så hade jag slukat de 160 sista sidorna i Flickan framför muren. Fy te rackarns sicken bra deckare! Nu har jag påbörjat min tionde och sista julklappsbok – och det är faktiskt inte nån deckare. I stället har Eva Wiklund (kommunikatör hon också precis som Kristina Appelqvist och yours truly, för övrigt!) skrivit en bok baserad på Anna-Lena Vikströms upplevelser av sina… förmågor. Detta skulle jag vilja skriva mer om här, men nånting inuti mig säger att det är sånt en inte ska prata så högt om.

 

 

Snö på garagetak

Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt.

Att känna och veta, se och höra, saker som de flesta andra inte noterar är ganska jobbigt. Min intuition, som jag väljer att kalla den, har de senaste åren dessutom haft en stor störning – jag har gjort fatala missbedömningar av framför allt människor. Men en del bedömningar har varit helt korrekta. En av dessa människor… påverkade mig negativt idag, tyvärr. H*n skrämmer mig, kort sagt. Det är en person som gillar att skvallra och intrigera bakom ryggar, gärna ställa sig… von oben. I ansiktet är det sen oskyldiga blå ögon och en leende mun. Ibland önskar jag att jag inte kan se bakom ansiktet – alternativt att ”alla” skulle kunna det. Fast tillvaron ska ju som bekant inte vara enkel. Vi är här för att lära och det är genom svårigheter – och svåra människor – vi kommer vidare. (Kanske är det därför jag drar mig undan mer och mer till böckerna..? Med min nya bok på gång är jag i alla fall ytterligare ett myrsteg närmare mitt mål att läsa fler böcker av andra genrer än deckare…)

Det har varit en grå dag. Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt, men tack och lov har det blivit varmare. I morse var det ett par, tre minusgrader, framåt dan har det varit runt nollan. Jag längtar efter barmark igen. Det behöver inte vara sol varje dag, bara jag slipper snön, kylan och halkan…

Vinterträd

En grå dag. (Just dessa träd fotade jag i Himlen igår.)


Men jag har faktiskt inte bara läst och spelat idag. 
Jag har skrivit också. Nog hade jag velat skriva mer, men tyvärr blev det inte så. Jag tog en lång dusch och tvättade håret innan jag ringde mamma. Det var min tur att skrapa veckans Trisslott. Inte en spänn vann vi. Nu väntar en strykhög som jag gärna vill bli av med innan jag steker firren jag ska ha till middag. Igår provade jag förresten att steka kalkon i grillpannan. Det blev suveränt gott det också precis som laxen jag brukar grilla. Till kalkonen drack jag Zensa primitivo. Det gillar jag! Till kvällens middag blir det nog ett glas vitt. Mitt sällskap i afton blir, precis som igår, en bok.

Lördagsmiddag

Lördagsmiddag bestående av kalkonfilé med jumbo frites och ett glas Zensa primitivo. Mitt sällskap var ett tänt ljus och en bok.


Slutligen… det var en hel drös med folk från Uppsala
som syntes i TV-rutan i torsdags kväll. Kan DU se några bekantingar här – förutom Anders och Knut Knutson???

Anders Knut jag och Anna på Antikrundan

Kan du se några bekantingar???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredagligt inlägg.


 

Äppelmunkar med namn

Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen!

Det är fredag kväll. Jag har jobbat min andra vecka på mitt nya jobb. I det här inlägget tänkte jag inte skriva så mycket mer om mitt jobb än att jag fortfarande trivs och tycker att det är roligt. En del saker är svåra, men jag har som mål att lära mig. Och jag är väldigt glad över alla nya, snälla kollegor, framför allt min närmaste kollega. Vi kommer så bra överens och är alldeles lagom personliga och sociala med varandra. Utbytet i yrket är också bra. Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen. Jaa, det kan inte vara bättre. Så… jag blir lite trött på alla som jobbar och som klagar på sina jobb, som gnäller att de har ett jobb att gå till när måndagen kommer och som sen klagar hela veckan ”på skiten”.

Om en inte trivs på jobbet finns det några alternativ. Att gnälla och klaga, som en person jag följer på Twitter gör varenda dag, hjälper inte. Vill en förändra sin situation måste en vara aktiv. Det är alltid lättare att få nytt jobb om en söker jobb när en redan har ett jobb. Det är mycket, mycket svårare att få jobb när en är arbetslös – tro mig, jag vet. Men självklart lyckas inte alla som redan har jobb heller. Då får en försöka göra det bästa av situationen. Prata med chefen eller facket kan vara ett alternativ om trivseln har med arbetsmiljön eller liknande att göra. En utbildning eller några kursdagar kan göra att en piggas upp också. Tar möjligheterna slut att göra nåt åt jobbet jobbet, så att säga, gäller det att se till att en har fritid som är stimulerande nog i stället.

På mitt förra jobb var det hemskt. Jag sov inte på nätterna och hade ont i magen när jag skulle åka och jobba. Jag pyste på bloggen, men bet för det mesta ihop. Sen blev jag väldigt glad när jag stängde dörren efter mig min sista arbetsdag. Löftena jag gav mig då – att aldrig återvända och att aldrig utsätta mig för nåt liknande igen – har jag hållit. Nu när det har gått ett tag ser jag det som en prövning och en lärdom. Jag lärde mig att det finns människor som inte är ett dugg snälla. Men jag lärde mig också att det finns människor som är snälla. De senare håller jag kontakten med.

Äppelmunk

Boendet kunde vara bättre.

För egen del är boendet just nu så att jag önskar att jag kunde säga

TGIF!*

och gå hem. Men jag är ju redan hemma – och jag trivs inte. Det handlar om allt från grannar som inte hälsar, grannar som snokar, grannar som skvallrar, men mest om grannar som inte visar hänsyn. Inget tycks förändra sig och då är det jag som måste förändra min situation. Eftersom jag inte har nåt fast jobb är det då inte bara att flytta. Ändå drömmer jag om det där huset i skogen eller på landet. Huset, som jag också vet att Fästmön drömmer lite om. Tänk om våra drömmar nån gång kunde slå in och bli verklighet… DET jobbar i alla fall jag på!

Vad har DU för mål just nu??? Skriv några rader i en kommentar, det är fortfarande åtta procents utrymme kvar här!


*TGIF! = Thank God it’s Friday!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.


 

Uppdaterat inlägg!


Idag läste jag
om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

Arbetsformedlingen_logo

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jobbigt inlägg.


 

he Upside of Your Dark SideHäromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skriverier, alltså. Och målmedvetenhet.


 

Jorå! Jag har nog uppfattat att det finns en och annan som tycker att jag skriver alldeles för mycket och ofta på min blogg. Men egentligen är ju inte det nåt problem för den som tycker det – ingen är tvingad att läsa allt. Samtidigt kan det finnas en och annan godbit eller intressant sak man missar. Då får man ta det. Det kan inte jag göra nåt åt.

De fyra senaste dagarna har jag naturligtvis fortsatt att söka jobb. Samtidigt har jag tagit krafttag kring min bok, den som var till en tredjedel färdig ”på papper”. Eller fil/moln, dårå, som vi modäääärna människor använder oss av. Mitt mål var att återuppta skrivandet den 1 september om jag inte hade fått nåt jobb till dess. Nu satte mageländet nästan stopp för måluppfyllelsen. Nästan.

Jag är en envis jävel. Fyra dars arbete har tagit mig ungefär halvvägs i boken, den första i en tänkt trilogi.

För jag har tänkt om lite och tänkt så här: 

  1. den första delen är en självbiografisk del där jag beskriver vissa händelser och mina känslor kring dessa
  2. den andra delen är en absurd, rätt sjuk, roman som på sätt och vis är en allegori
  3. den tredje och avslutande delen blir en coachande del. För coacher har jag ju en del erfarenheter av…

Det är första delen jag jobbar intensivt med, men alla tre delar är påbörjade. Vissa dar blir det mycket skrivet, andra dar mindre. Jag har ett digert underlag och många källor att ösa ur. Det tar sin lilla tid, på ren svenska, alltså.

Rönnbär och blå himmel

Bara rönnbären skvallrar om att det är september idag!

Ungefär fyra timmar om dagen ägnar jag åt boken. Sen måste jag söka jobb, sköta mitt hem, sköta min hygien, umgås/upprätthålla kontakter med familjen och vänner också. Idag har jag unnat mig en promenad. Man kan verkligen inte tro att det är september! Det enda som skvallrar om det är rönnbären…

Och så lägger jag förstås fortfarande ner en och annan timma på att blogga, läsa andras bloggar och läsa andras böcker. För det är genom andras erfarenheter man får rätt mycket input…

Vem vet, förresten… Du kanske har en plats i min bok/mina böcker? Där förekommer såväl goda vänner som De Andra, men bara de goda får sina namn i pränt. Undantaget gäller dem som behöver vara anonyma av olika skäl liksom De Döda. De kan ju varken samtycka eller protestera.

Jag hoppas att jag har väckt lite nyfikenhet hos dig nu!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Miss MarpleSöndagen och helgen rundade jag av som vanligt – med en TV-film. I kväll såg jag Miss Marple: The Pale Horse (2010).

Även den här gången är det en präst inblandad. Det är miss Marples vän, den katolske prästen fader Gorman och han råkar förstås illa ut. Prästen blir ihjälslagen efter att ha besökt en döende kvinna. Innan han blev mördad skrev han ett brev till miss Marple. Hon får det samma dag hon läser i tidningen om mordet. Polisen tror att det är ett rånmord, men brevet från prästen skvallrar om nånting annat. Det består av en lista med namn och en Bibelreferens. Miss Marple kan förstås inte låta bli att ”hjälpa” polisen. Hon besöker den döda kvinnans bostad. I en sko hittar hon samma lista som prästen har skickat till henne, nedskriven på ett brevpapper från värdshuset The Pale Horse. Självklart tar miss Marple in på värdshuset och börja nysta i mordet.

Den här filmen är spännande med sina häxerier. Den man tror är mördaren visare sig inte alls vara det. Miss Marple lurar inte bara gänget på värdshuset utan även tittaren.

Det totala Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Older Posts »