Vad gör vi mot barnen, egentligen?

I ett inlägg som jag la ut i morse länkade jag till ett angeläget och välskrivet inlägg hos Fatou. Det var det där om att barnen alltid är de som drabbas – oavsett vems fel det är – när det gällde familjen som hotas av vräkning. Och jag kan ju säga att jag inte blev mindre beklämd när jag läste om doktorn som nu är misstänkt för barnpornografi.

Enligt lokalblaskan handlar det om en manlig doktor i vars kamera man har hittat bilder på avklädda barn. Mannen greps också när han smygfotograferade barn på en badplats förra sommaren. Det var föräldrar till de badande barnen som larmade polis. Enligt vittnen slängde mannen något ifrån sig. Det visade sig vara ett cigarrettpaket – som innehöll ett minneskort med bilder på barn. Polisen hittade också foton på över 2 000 barn upp till fem år i läkarens kamera. På ett annat minneskort hittades ungefär 7 000 bilder på nakna barn. Mannen är misstänkt för innehav av grovt barnpornografiskt material, men också för ofredande.

Nu vet jag också att man är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats, men om uppgifterna i lokalblaskan stämmer är det ju fruktansvärt. Inte blir soppan bättre av att

[…] Mannen arbetar som läkare i Uppsala på en hög position. […]

enligt UNT. Bland mannens patienter finns barn.

Från tidningen har man varit på mannens arbetsplats och där kände ingen till anklagelserna. Eftersom det råder sekretess mellan myndigheter har personalchefen på mannens jobb inte fått veta nåt. Polisen är däremot tvingad av lag att anmäla till socialtjänsten om det finns risk att barn far illa. Enligt UNT har polisen också gjort detta, men anmälan gäller enbart läkarens egna barn. Inga andra eventuella barn… Socialtjänsten har nämligen ingen rätt att lämna ut såna här uppgifter till den anmäldes arbetsplats.

Nu vet vi ju som sagt inte om den här läkaren är skyldig eller inte, även om mycket pekar på att han är det. Det enda som kan hända medan utredningen om brott pågår är att han blir tillfälligt avstängd från sitt arbete. Självklart hoppas jag att han blir det eftersom misstankarna är grava och bevisningen ju verkar väldigt stark.

Rejält beklämd blir jag och undrar vad vi gör mot barnen, egentligen. Vad utsätter vi dem för? Skulle du vilja låta ditt barn behandlas av en läkare som är misstänkt för innehav av barnpornografi och ofredande?

Det är alltid barnen som drabbas när det gäller vuxnas märkliga beteenden och ageranden. Ibland har jag undrat varför vissa föräldrar skaffar barn, när de som uppenbart inte är intresserade av dem. Jag hör och ser på nära håll och genom skrikorgierna från barn nummer två kan jag inte låta bli att undra. Barn nummer ett skrek nämligen likadant – tills barn nummer två kom till familjen. Vad är det för fel – på föräldrarna? Funderar jag…

Du tycker säkert att det är lätt för mig att ha åsikter om barn, jag som inga har. Men du ska veta att det är ett medvetet val. Jag träffade aldrig nån i livet som jag verkligen ville skaffa barn med. Och när jag blev äldre och visare insåg jag vilket otroligt och framför allt livslångt ansvar det är att ha barn. Det ansvaret har jag aldrig varit varken mogen eller redo för.  Jag skulle ha varit en förskräcklig förälder! Säkert väldigt sträng och krävande. Inte alls snäll. Däremot skulle jag förstås aldrig slå mitt – eller nån annans – barn. Mer än så kan jag inte säga. Det är ett val jag har gjort och jag är övertygad om att det är ett korrekt val – även om det kan nypa till i hjärtat ibland, det erkänner till och med hårdhudade jag.

Så det är en evinnerlig tur att jag fick fyra bonusbarn på äldre dar, barn som nu är eller är på väg att bli vuxna. Kanske hade det blivit gemensamma barn och Fästmön och jag hade träffats när vi var yngre. Men nu blev det inte så och jag är nöjd ändå. Jag känner mig ändå så där lagom träffad av texten på den här muggen som jag fikar i på jobbet, en mugg jag fick av en av de fyra till en födelsedag härom året…

”Be nice to your kids. They’ll choose your nursing home”…

Livet är kort.