Ett jobbigt inlägg.
Häromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.
För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?
Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.
[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]
Författarna råder i stället cheferna att vara
känslomässigt viga.
Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:
[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]
Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 