Tjolahopp-tisdag

Ett typiskt tisdagsinlägg – och rätt mycket snack om mat och TV… 

---

 

Ödsliga korridorer på jobbet.

Finns det nåt bra med tisdagar? Jag kan då inte komma på nåt… Kan DU??? Mina tisdagar ser för tillfället ganska lika ut. Jag jobbar på dan, handlar efter jobbet, registrerar mina varor i kundpanelen, äter ett par rostade mackor, läser och ser på Veckans brott på SvT1. Idag har det var en liknande tisdag men med en stor skillnad: det har varit väldigt tomt och ödsligt på jobbet. Korridorerna var tomma på folk och det fanns inte en käft att trängas med i soffan på Café Java. Jag har fått mycket gjort tack vare få avbrott. En rapport är slutlayoutad för min del och en beskrivning är påbörjad. Och däremellan hade jag ett litet arbetsmöte. För alla tillhör ju inte samma avdelning på jobbet.

Till lunch hade jag tack och lov sällskap av en människa, F. Det blev lite mysigt och trevligt att bara äta tillsammans och prata vi två. Vi satt där och slafsade i oss var sin Findus-rätt. Jag åt broccoligratäng. Den har jag tack och lov inte tröttnat på än (men Findus har en för jäkligt dålig sökfunktion på sin webb!!!). Annars börjar jag ledsna ur rejält på frysta färdigrätter. Favoriten just nu är sagda gratäng, men också kycklinglasagnen från Dafgård. Förutom dessa två smakar det mesta ganska lika – det vill säga lite. Inte så konstigt att jag är sugen på att dra till Food courten i Gamlis i helgen! I helgen hittade jag en uppdaterad meny i min postbox och där läste jag om allt möjligt gott.

Denna träffande Marie Tillmanbild hittade jag i gårdagens Metro…

Men… i morgon blir det lunch i restaurangen på jobbet. Jag ska träffa en före detta chef. En flukt på menyn säger att det blir rödbetsbiffar för min del. Den här lunchdejten ser jag fram emot rejält, det var alltför länge sen vi sågs. Åren liksom bara går. Jag försöker till exempel få till en träff med en vän som jag inte har sett sen i höstas. Det verkar… svårt. Möjligen att vi får till nåt i påsk – vi jobbar liksom lite olika tider fram till dess.

Det är bara tisdag än, men jag längtar redan till helgen. Skälet är främst att jag hoppas få umgås med min kära då. Anna snappade för ett tag sen upp att en vän till mig ställer ut sina nattliga bilder från Uppsala. På lördag är det den andra vernissagen och den vill jag inte missa! Sen vill jag också hinna se Hela världen brinner! på Upplandsmuseet, en utställning om Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Den hade jag tänkt se för ett tag sen, men tyvärr har det ännu inte blivit av. Den pågår visserligen in till mitten av maj, så det finns ännu tid.

Tills det blir helg och ledigt på riktigt får jag hålla tillgodo med TV. I morgon går andra avsnittet av När livet vänder på SvT 2 klockan 20 och det ska handla om självmord. Det är ett jobbigt, men viktigt ämne att våga prata om! En halvtimme hinner jag smälta programmet innan jag zappar till TV4 klockan 21 för att kolla på Maria Wern. Det ska bli åtta nya avsnitt, uppdelade på fyra fall.

Dags att äta lite middag*, så jag hinner med det jag ska ta mig för i afton innan jag glor på Leffe. Tänk, vilken tjolahopp-tisdag jag har, har DU???

Mitt sällskap till förmiddagskaffet blev ett äpple och gårdagens Metro.

*middag = två rostade mackor med ost

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julpyssel

Ett grejande inlägg.

---

 

Jorå. Jag har hasat runt på Stormarknaden idag tillsammans med pensionärerna. Träffade också en före detta kollega som jag ”norpade” till min avdelning en gång i tiden. Sen gjorde h*n karriär och blev chef borta på Sjukstugan i Backen. Fick ta en hel del skit för andras idiotiska beslut och regler, men var säkerligen en alldeles utmärkt chef. Idag växlade vi bara några korta meningar, jag vill ju liksom inte smitta nån jag gillar.

Genomsvettig var jag när jag kom hem. Men då hade jag släpat in två kassar med julmat, en julklapp till Fästmön och en julklapp till mig själv (Tack, L!). Jag, som är så elak och självisk får nog inga klappar, så jag får köpa till mig själv. Det blev två flaskor (förhoppningsvis) gott vin.

Här hemma flaffar jag omkring – se föregående inlägg! – och dammar, stryker juldukar och pyntar lite. Pynta är vad jag orkar ägna mig åt, det är så där lagom ansträngande.

Därför tar jag tillfället i akt och visar upp min julstolthet – krubban med de sex vise männen! Ja jag VET! Det finns en del som tror att det inte finns så många vise män, men jag lovar dig, det finns det!

Krubba med sex vise män.

Har DU nån julstolthet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Släpp fram dina mörka sidor – på jobbet

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Titillating Tuesday..?

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Himlen är oskyldigt blå…”

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.

Idag är himlen så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.

Min blå Lacoste och jag.

Jag försöker att inte bryta ihop. I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är så tacksam att jag har fått vara med om det här.

Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.

Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den??? Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.

Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!

Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.

Hur är himlen hos dig idag???

[…] Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*

*Text: Kenneth Gärdestad

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildårar, tråkhelg och intranät

Så blev det kallt igen. I morse var det nästan fem minusgrader. Alla små och stora vattenpölar hade frusit till is. Läskigt halt utomhus, alltså. I alla fall här. Så var rädd om lårbenshalsar och handleder när du går ut idag.

Det var en helvetisk bilresa till jobbet idag. Det började redan innan jag skulle ut på gamla E4:an när en bil plötsligt svänger ut framför mig. Bilen kom från vänster och jag körde dessutom på huvudled. Det vill säga jag hade förkörsrätt enligt såväl högerreglen som regeln om huvudled. Nån som fick körkortet på postorder i den andra bilen??? Bilisten körde sen slalom mellan filerna när vi kom ut på stora vägen. Tutade och hade sig. OK om h*n hade varit på väg till sjukhus eller så, men det här var ren vansinneskörning. Jag var nära att ringa 112.

Nästa bildåre mötte jag när jag skulle svänga av från gamla E4:an. Ytterligare en person som inte klarar filkörning och som plötsligt svänger – framför mig, dårå – fast h*n inte körde i nån svängfil.

Dagens tredje bilgalning var egentligen flera bilar. Strax före Dofternas Bro är det trafikljus och tvåfiligt. Strax före bron blir de tu filerna en. Samtidigt höjs hastigheten till 70. Men det där har folk svårt för och gör de mest livsfarliga omkörningar – för att sen inse att filen plötsligt tar slut, varpå de måste svänga höger, direkt framför fronten på bilen i högerfilen, den fil som fortsätter. Att det ska vara så svårt att planera sin bilkörning, att titta liiite längre fram än näsan räcker. Själv har jag ju en gigantisk kran, så för min egen del räcker det näs(t)an att gå efter den…

Gigantisk kran leder mig rätt när jag kör bil?

Skämt åsido, en del är faktiskt livsfarliga i trafiken. Nu är det väl ingen större förlust om jag skulle omkomma. Jag vet till och med en och annan som skulle ha fest då (precis som somliga festade när pappa hade gått bort – en fest vi tvingades se på). Men en olycka kommer ju sällan ensam. Eller snarare, på morgonen är det rätt mycket bilar ute och ganska många bilköer. Faller i, faller alla, liksom. Smäller en så smäller flera, vill säga.

Men om den här dan började farligt borde den fortsätta i lugnare tecken. Igår blev jag emellertid kvar på jobbet lite längre. Plötsligt blev det massor att göra. Förmiddagens möte med prefekt 1 var bra, men gav inte mycket mer än att jag fick veta att man vill att jag fortsätter jobba där även efter påsk. Exakt hur mycket skulle funderas över. Det måste gå att kombinera med annat, helst. Om inte, får jag ta det jag får, stämpla i två och en halv månad och sen leva på mina besparingar. (Ja, som du förstår är de enorma efter långtidsarbetslöshet och sjukskrivning.) Tillvaron gungar igen, men jag har lärt mig att försöka gunga med i dess takt.

Jag hade tänkt höra med mamma om vill komma hit i påsk, men hon är så dålig just nu att det inte är nåt att ta upp. Det verkar som om hon – och de andra tanterna hon var på evenemang med i fredags – alla är däckade av influensan. Mamma, som har en kronisk sjukdom, blir förstås sjukast av alla då. Mina egna nattkramper i ben och fötter (två gånger i natt) känns lite futtiga, jämförelsevis.

Idag ska ben och fötter ut och traska på lunchen. Jag har en lunchdejt med U, vars avdelning jag tidigare hörde till organisatoriskt. U är en riktig pärla, vi har många gemensamma nämnare och det klickade direkt – när vi träffades utan avdelningen! Ibland är det ju så att man inte ser skogen för alla träden.. Jag är glad att vi fick kontakt!

Helgen blir lite av en tråkhelg. Jag måste städa och tvätta – hallen är full av grus och tvättkorgen full av smutstvätt. Igår hittade jag dessutom stora lerklumpar i hallen efter ventilationsmännen. Inte satte de upp ett av donen ordentligt heller. Det sitter uppochner och det sitter inte fast. Om det ramlar ut och har sönder spishällen blir jag… mindre glad. Enligt Fästmön, som var hemma när de kom, pratade en av de två mest i mobilen, medan den andre verkade vara nån typ av senior lärling.

Anna jobbar från och med idag och till och med söndag, så i kväll blir det kanske ost och kex och vin när hon kommer hem. Jag är lite sugen på att gå på Antik-slöjd-hälso-mässan i Fyrishov nån av dagarna, men det vore roligare att göra med sällskap. NÅN INTRESSERAD???

Jag borde också åka och köpa mig en ny tandborste. Sen 1990-talet kör jag med uppladdningsbar tandborste och det har gått åt några såna genom åren. Men det är det värt, för jag får alltid så mycket beröm av såväl tandläkare som tandhygienist. Min nuvarande börjar bli ganska kass och borde ersättas.

Nu börjar dan utanför ljusna. Det kanske är dags att hämta in lite java så jag kan fortsätta hålla ögonen öppna när jag sitter och lägger ut saker på intranät, vilket jag ska ägna mig åt mest idag.

En snigg orange kopp grönt, kanske?

På tal om intranät tycker jag nog att lokalblaskan var rätt jobbig i morse. Både i ledare och i en artikel inne i tidningen skryter man över att man når så många fler läsare än förra året. Hur intressant är det för oss läsare att läsa? Ungefär lika instressant som du tyckte att mitt statistikinlägg igår var(som jag dessvärre måste lägga ut varje månad). Och tillbaka till intranät, för det är där jag tycker den typen av nyheter platsar, inte i varken ledare eller artikel inne i tidningen. Möjligen en notis. Min prenumeration går ut i början av mars och då är det

Tack och hej, leverpastej!

för min del!

Det är fredag idag, min vän! Vad har du för helgplaner??? (Vad min ovän har för planer struntar jag i.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte i systemet än, men jag är!

Det snöade faktiskt lite i morse fortfarande, men nu är det väldigt, väldigt tunn snö som kommer. Jag glömde lill-skotte hemma och var sen iväg till jobbet, så jag hann inte springa in och hämta den. Får verkligen hoppas att det inte tar i och vräker ner igen så att jag behöver min skyffel när jag ska åka hem…

I kväll tänker jag mig ut till Himlen med matkassen och jag får nog Johan med mig i bilen från jobbet. Det är fortfarande ovant men roligt att se hans bekanta nuna här på arbetet! I morse möttes vi till exempel i hissen.

En koll nu på morgonen visar att jag fortfarande inte är inlagd i lönesystemet. Nu börjar jag bli orolig för att jag inte ska få nån lön i slutet av januari. Den kontaktperson på personal som jag sägs ha är en person som jag hade när jag började jobba här i september 2011. Det kan inte stämma, för hon har hand om den avdelningen där jag jobbade då, men inte den här institutionen. Så jag vet inte riktigt vem jag ska kontakta. Får försöka haffa M under dagen, för det här gör mig nervös och orolig. Jag gissar att det är lönekörning nu, nämligen…

Jag vill gärna ha lite lön i januari.

Under förmiddagen har jag fixat en del smått via e-post och jag har också lagt ut en nyhet på institution 2:s externa webbplats – både den svenska och den engelska. Jag får besök runt halv elva för att hjälpa till med bilder till en trycksak i PDF.

Idag är det onsdag och på onsdagar äter Tofflan ALLTID kycklingspett från Thaistället när hon jobbar! Idag får jag dessutom sällskap av vännen Rippe, som jobbar i ett område nära mitt. Trots det ses vi inte alltför ofta, mest här på bloggen eller per sms. Ett mål jag har för våren är att bli mer social och försöka träffa folk lite mer privat, ett socialt umgänge, alltså. Nu har jag ju inte en massa aliens som gör mig både trött och rädd att umgås. Och så ser jag fram emot att Fästmön och jag får en helg i månaden när hon är både ledig och barnfri – då kanske vi kan ha ett umgänge med andra också! Det har hittills vart skralt med det. Anna jobbar ju varannan helg och det ska hon fortsätta med. Men de smärre barnen i familjen kör tvåveckorspass hos föräldrarna, vilket alltså ger oss en fri helg i månaden. Tro nu inte att vi inte älskar ungarna på nåt sätt – för älskar dem gör vi! Men ibland behöver vi få hämta krafter och ladda batterier tillsammans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagssjuk..?

Först nån sorts dementi! Om nån tror att jag inte älskar mitt är det fel. Eller du får tro vad du vill, men jag älskar mitt jobb. Älskar. Men idag åkte jag hem i tid, det vill säga klockan 16. Det känns som om jag står och väger och ska bli förkyld och det känns ju inte kul med tanke på nästa vecka. 😦  Jag blir faktiskt ganska sur på människor som inte kan hålla sig hemma från jobbet när de är inte mår bra på ett smittsamt sätt – de tänker inte på att de kanske gör andra sjuka.

Gasmask på mot eventuell smitta!

Idag har det varit hur trist väder som helst. Det började med regn, övergick i snö, fortsatte i snöblask och sen regn igen. När före detta kollegan från avdelningen, M, och jag gick för att luncha, var det full snöstorm!

Vid 16.30 kom jag hem till New Village. Då regnade det. När jag hasade mig från garaget och hem kände jag lukten av brand. Till och med inne i min lägenhet kände jag lukten. Jag gick runt och kollade, men jag hade inte glömt nån platta eller strykjärnet påslaget. (Det senare är ju för övrigt ett safety iron som slår av automatiskt när det inte används!) Så upptäckte jag vad det var: några puckon tyckte att det var en bra dag att grilla. Grilla!  Till och med jag blev mållös.

Jag strök två högar med tvätt som nästan hade börjat lukta grisgrill och sen ringde mamma. Då kollapsade jag på gästsängen och sen dess har jag kroknat lite till. Fredagsmiddagen bestod av rester från förra fredagen samt ett glas rött. Och det räckte bra! Bajsostarna hade emellertid tappat lite av smak och lukt.

En liten rygga har jag packat, för i morgon styr jag mot Himlen för att tillbringa helgen där. Vi har ingenting planerat, men Elias är inte helt kurant så det kanske blir en lugn helg hemma, helt enkelt.

Vad händer här i kväll då? Ja, inte f*n ska jag se på nåt danstramsprogram, men jag kanske läser Helgonet. Och vilar, utsträckt i min älskade fåtölj…

Read Full Post »

Mormors hosta, mat med inbyggt läppstift och lite vimmel

Alltså jag hade ju glömt bort (för lite kaffe?) att tisdag = institutionsinformation. Stormöte. Jag trodde B enbart var snäll och inte ville att vi skulle fakta av efter allt frossande i påsk och bli alldeles klena när hon ställde fram tre (3) kanelkransar med mormors hosta. Men sen fattade jag ju, jag är inte hur trög som helst.

Vi får ju inte fakta av och bli alldeles klena…

På tal om påsk hade jag precis före påsk och resan ner till mamma besök av en före detta kollega från avdelningen. Det blir alltid andra sorters möten när man bara är två och man får nya bilder och intryck av människor. U och jag hade massor att prata om!

Och idag träffade jag V och G på väg in till lunchen på Syltan! Jag har inte sett nån av dem på jättelänge. Ett skäl till detta är att V har varit på semester på ett spännande ställe. Men G sa att jag måste komma och fika SNART – och det gör jag så gärna eftersom de har gott kaffe som inte är av automatslaget…

Innan nästa möte i vimlet hann jag slänga i mig lite vegetarisk lunch. Idag var det penne med aubergine och halloumi i tomatsås. Man kan säga att rätten hade inbyggt läppstift, så röd var såsen… Tyvärr blev bilden dålig, man ser mest lasset av riven ost jag vräkte över… Och pinsamt nog tog jag en tallrik spaghutti först, för jag trodde pastan var för sig, såserna också. Men den vegetariska rätten var pasta och sås ihop. Som tur var förbarmade sig en ung tjej över min spaghuttitallrik – hon tänkte på matsvinnet och det ska man göra!!!

En rätt med inbyggt läppstift – och massor av riven ost…

På väg ut ur Syltan träffade jag L, hon den där snälla med brödpåsen, med mera. Vi pratade både krämpor och resor och insåg att det blivit en del av båda sorterna på sista tiden…

Sen fick jag springa tillbaka till den sista intervjun innan min plan ställs samman…

Och nu kommer det lite skryt: Jag loggade in på Google Analytics och noterade att ”min” institution är den som har flest besökare på sin externwebb och att våra sidor ligger på sjätte plats totalt för hela universitetet. Jag känner mig stolt och glad! Du kanske förstår hur kul det är att jobba här..?

Varm i hjärtat blev jag också för ett samtal jag fick på mobilen på förmiddagen! Annas äldste är verkligen en riktigt snäll ung man som tänker på gamla tanter som snart fyller år!..

Read Full Post »

”Last dance, last chance…”

Den som kommer på varifrån citatet i rubriken kommer får en Toffelkram! Men idag är det verkligen sista dansen, sista chansen för avdelningen och fakulteten att ta sitt förnuft till fånga och välja mig. Fast så blir det ju inte. Jag sitter här och skriver några rader min allra sista arbetsdag och det känns både ledsamt och spännande. För nånstans hoppas jag ju på en framtid som innebär nya utmaningar. En av dessa utmaningar blir den lilla föredragning jag ska hålla i morgon eftermiddag på Högre Höjder! Tänk dig själv att få prata jobb där jobbet i sig är din favoritsysselsättning! Ja jag pratar förstås om att blogga.

I övrigt är dagens uppfostringsuppgift att lära folk som säger

fakulEteten

att det heter

fakulteten utan nåt extra E i mitten.

Vad gäller hälsotillståndet står förkylningen och stampar. I morse hade jag nysanfall och luftrören känns tajta och som om de innehåller glasskärvor som skaver ONT varje gång jag andas. Vaknade med huvudvärk, så jag tog en Ipren och en C-vitamin brustablett, rörets sista. Äh, det är liksom jobbigast innan en förkylning bryter ut! På vägen hem ska jag stanna vid apoteket i rondellen och inhandla lite diverse – ifall att.

I kväll blir det förberedelser inför dragningen i morgon eftermiddag, men jag tänker också förstås, förstås se på större delen av Antikrundan. Fästmön jobbar till klockan 21, så jag hinner titta till ungefär kvart i innan jag åker och hämtar henne. Och ja, jag har slutat rapportera från Antikrundan, för jag insåg att jag nog tyckte att det var roligast själv. En massa människor runt omkring visade sig vara helt humorlösa och förstod inte att om jag gav tofflor åt några i programmet så gav jag stålskodda kängor åt mig själv. Men nej, det är inte lätt när man inte är lika smart och ironisk som jag att fatta det. Fast å andra sidan förstår jag inte varför man läser här, dårå. Om man retar upp sig, alltså och om man inte förstår hur jag slår på mig själv. Och nej, Sir Väs, jag mår inte bättre om jag slutar vara så elak. Det jag däremot aldrig nånsin lär mig att förstå är varför såna som du, som uppenbarligen avskyr mig, fortsätter att hänga här där du vet att du inte är välkommen. Å andra sidan har jag förstått att det endast är bloggare av klass och rang som har webbtroll. LÅNGNÄSA!

I morse hittade jag en otroligt passande seriestrip i lokalblaskan och jag kunde inte låta bli att fota den och lägga ut den här. Det där spöket, det är som jag, det.

Det misslyckade spöket är jag.

Read Full Post »