Ta slut och gå vidare

Ett inlägg om drycker, sånt som är på väg att ta slut och annat.

---

 

Hum. Jag tycker allt att de som läste min blogg igår är dåliga på att gissa. Eller svara på min fråga. Hum hum, det blir bakläxa. Vad handlar elva i förra inlägget om???

Nu ska jag inte banna dig som läser. Om nån ens läser. Jorå, jag ser att det finns läsare, men som vanligt verkar det vara svårt att kommentera. (Lättast verkar det vara för den som vill vara oförskämd, men sån kommentarer sorterar administrationsskorpionen bort åt mig, så de publiceras aldrig.) Det är lite synd, det, för trots att eländet är utdraget (bloggen, allts) är utrymmet fortfarande på väg att ta slut. Och när det är slut går det varken att kommentera eller skriva inlägg.

Andra saker i min tillvaro är också på väg att ta slut. I morse fick jag bekräftat nåt jag bara hört ryktesvägen. Jag själv är inte direkt berörd eftersom läget är som det är med kontrakt och sånt. Men jag kan se att en kompetens går förlorad. Jag kan emellertid också se att det kan vara bra att gå vidare, nåt som inte enbart gäller mig själv.

Nåt som tycks ha tagit slut och gått vidare är kaffeautomaten på jobbet. Här är ganska turbulent rent allmänt sen nån månad tillbaka, med folk som byter rum, rum som byggs om, kontor som delas av etc. Det kommer flera, alltså. Ja, människor. Gissningsvis räckte gamla kaffeautomatens kapacitet inte till. Till lunch upptäckte vi en sprajtans ny. Premiärkoppen gjorde dessvärre inte nåt större intryck på mig. Nån revolutionerande förändring vad gäller styrka och smak var det inte. Men det gladde mig att vi numera får GRATIS kaffe på jobbet – i alla fall enligt den nya automaten…

Ny maskin till kaffet på jobbet. Och kaffet har visst blivit gratis också…

 

Som du säkert har noterat är det fredag idag. Jag har haft en kämpig dag där högerarmen och handen har fått jobba stenhårt tack vare en dumhet jag gjorde häromdan. Men vi är här för att lära oss, finns det folk som säger, och lärde mig gjorde jag minsann. Den hårda vägen. I kväll får jag vila armen och inte lyfta nån tung ölburk utan ett lätt glas rött. Fästmön håller på att köpa hem godsaker till vinet åt oss (vinet finns redan i vinskåpet). Det blir framför allt ostar, men också kalkonsalami, oliver och lite annat smått och gott. Som gjort för att låta arbetsveckan ta slut och gå vidare in i helgen.

Min helg började redan i morse när jag upptäckte att jag hade lagt fram mina gamla favoritstrumpor, en julklapp (?) från Anna för några sen. Vilket märks eftersom resåren har ett och annat att önska. Men se slut är de inte än, strumporna. De går bara vidare i mina skor/tofflor.

Mina favoritstrumpor är på idag.

Vi drar till Stockholm i morgon och träffar goda vänner och på söndag ska vi träffa Annas snälla mamma. Jag hoppas att DU får en lika gå helg som jag tror att jag får!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Släpp fram dina mörka sidor – på jobbet

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Valfjäsk, valfrihet och allmänt vals(n)urr

Ett inlägg om valet och vad jag tycker, önskar och vill.

---

 

Valfjäsk?

Nä. Jag har inte missat att det är val. Och det har väl inte du heller..? Men det här är ingen politisk blogg (även om jag har åsikter) och därför undviker jag att skriva alltför mycket om politik. Jag tycker att det är vars och ens ensak vad man röstar på. Inte är jag särskilt intresserad av att veta vad DU röstar på för parti heller. Det blir nämligen nästan alltid bråk och tjafs när man diskuterar politik – i alla fall med vänner och bekanta. Vi är ju alla människor, med mänskliga egenskaper, och hur i h-e kan h*n rösta på DET partiet?! Idiot! Pucko!  Ja, du fattar..?

Nu har valstriden trappats upp, milt sagt. Det är partiledarutfrågningar till höger och vänster, på TV, på radio, i tidningar, på nätet. Ärligt talat orkar jag inte lyssna på eländet. För jag tycker att det är rätt eländigt att partiledarna, en månad före valet, går ut och lovar en massa saker. Valfjäsk, kallar jag det för. Varför kan de inte lova en massa saker annars, när det inte snart är val? Men framför allt, varför kan de inte hålla vad de lovar..?

Trots allt försöker jag orientera mig bland partierna för att hitta det parti som ska få min röst. Jag fokuserar på mina hjärtefrågor, för jag är mig själv närmast. Arbetsmarknadsfrågor och frågor om vård och omsorg tycker jag är viktigast. Skolfrågor intresserar mig inte alls eftersom jag inte har barn. Kulturpolitik är jag intresserad av, liksom infrastrukturfrågor och tillgänglighetsfrågorna är ju skitviktiga och HBTQ-politik och… Ja, jag inser att jag är intresserad av mycket, men inte allt. Det blir lite av en djungel…

Därför kör jag uteslutningsmetoden. Två partier går fetbort. Att de ens har ordet

[…]demokraterna

i sina partinamn är ett skämt. De borde inte få använda just det ordet. Såna partier har jag inget mer att säga om och till.

Men resten då? Tja, idag står mitt val faktiskt mellan tre partier. Jag har valt bort ytterligare partier som jag tycker står för alltför förenklad politik eller snudd på är enfrågepartier.

Och så tänker jag i vilket parti jag själv skulle vara välkommen. Jag och den lilla farbrorn, till exempel. Han som Fästmön och jag ser varje vardagsmorgon vid en kvart i sju när jag skjutsar henne till jobbet och vi sitter i vår sköna bil. Lilla Farbrorn har cyklat tidigare. Nu promenerar han. Är cykeln trasig? Stulen? Igår gick han i t-shirt och shorts och med badsandaler på fötterna samt påse med matlåda (?) i ena handen. Det var cirka tolv grader, bara. Idag hade han faktiskt en tröja på sig. Det kniper i mitt hjärta när jag ser honom. Jag undrar om det finns nån som bryr sig om honom, som ser till att han nån gång ibland klär sig rätt så att han inte fryser. Att Lilla Farbrorn är en udda existens är liksom ingen tvekan. En liten farbror, som behöver lite hjälp. Frågan är om han får tillräckligt med hjälp. Vilket parti vågar lova hjälp till honom???

Idag svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat. Vi arbetade tillsammans på den allra bästa arbetsplatsen jag nånsin har varit på. Nej, jag säger inte att den var felfri, men klimatet var bra. Stämningen. Man fick vara udda, kuf. Det viktiga var ens kompetens. Jag undrar hur många såna arbetsplatser det finns idag och vilket parti som kan lova sån fin arbetsmiljö? Nå..? Nån frivillig politiker som vill lova nåt?

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

 

Nej, såna som Lilla Farbrorn och Elsa och hennes mormor i Fredrik Backmans underbara bok, som jag började läsa igår… och kanske jag också, dårå… Vi passar nog bäst i fiktionen. Verkligheten är… för kall och hård. Och torftig.

Vilket parti vill höja a-kassan NU (efter tolv år) så att det går att leva på den under de perioder i livet man behöver det? Vilket parti vill ordna jobb åt ALLA arbetslösa, inte bara de unga, NU? Och vilket parti vill ge dem som har andra människors liv i sina händer, såsom vård- och omsorgspersonal, de högsta lönerna? DET partiet får min röst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag som måndag

Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar på om sin tillvaro i limbo och lite annat.

Det är torsdag idag, som sagt. Men det känns som måndag eftersom min arbetsvecka börjar idag. Och slutar i morgon. Två arbetsdagar som faktiskt är ganska fulltecknade, enligt kalendern.

Men först av allt har jag letat efter den chef som bestämmer om min framtid här. Eftersom h*n inte var här vid niotiden, gick jag iväg och pratade med chefen under överchefen. Underchefen har mejlat överchefen.

Så mötte jag överchefen vid kaffeautomaten nyss.

Jag kommer in till dig!

sa han. Jag undrade om h*n menade genast, men det menade h*n inte. Jag fick inte veta vilken tid h*n kommer. Eftersom h*n inte har varslat mig tickar det på ytterligare en månad. H*n sa att h*n tänker erbjuda mig en deltid och att vi ju har pratat om det. Ja, en gång har vi pratat om det, bara för att jag skulle upptäcka att det stod en helt annan procentsats i ett protokoll några dar senare.

Jag går omkring här i limbo, jag har svårt att arbeta, för jag kan inte planera mitt arbete och jag kan inte åta mig nya uppgifter eftersom det finns viss risk att jag inte kan avsluta saker och ting. Underchefen skrev till överchefen att jag mår riktigt dåligt. Det är en underdrift. Med kroppen hela tiden i beredskapsläge blir man rätt slut. Jag känner knappt att jag ar varit ledig i sex dar.

Så här känner jag mig inuti.

Idag försöker jag i alla fall att arbeta med det jag har på gång. Morgonen har jag ägnat åt att läsa och besvara mejl samt åtgärda en del. Det handlar mest om att lägga ut saker på nån av webbplatserna. Jag har lagt ut en nyhet och en kalendarieuppgift. Och så har jag gett E en lyckospark eftersom h*n har sitt halvtidsseminiarium på förmiddagen.

Till lunchen idag ska jag träffa den kloka L. H*n har också en inte helt enkel position idag, med alla förändringar som är på gång. Just vid såna tillfällen önskar man att man vore flera.

I eftermiddag ringer vår omvärldsbevakare. Vi ska prata bevakning av sociala medier för en av institutionerna jag jobbar åt. Jag var emellertid tvungen att säga sist vi hördes att min framtid är som den är, att jag inte vet. För om jag slutar vet jag inte vad som händer med den omvärldsbevakning vi har idag. Nån måste nämligen administrera, kommentera, hantera den etc. Vi har sån tur att vi får hänga på ett grundavtal, så vi slipper att betala en enda spänn för detta! Jag är nöjd att jag upptäckte det!

Jag ska hälla i mig mitt kaffe nu och försöka att inte bryta ihop. Än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 16 januari 2013

SK om kaffeautomaten som är väldigt seeeg:

Ibland låtar han fast han är färdig.

MÖ till SK:

Vilken läskig typ!

Livet är kort.

Read Full Post »

Mer trams på jobbet… och lite seriöst också…

Förmiddagen ägnades åt nästan två timmars kursande. Jag tror ingen av oss är fullärd på vår videokonferensutrustning, men jag tror många av dem som deltog idag skulle kunna ordna en videokonferens eller ett videomöte – eller ett möte via sin egen dator. Det är fantastiskt vad den här arbetsplatsen ligger i framkant när det gäller sånt här! Jag kan ju inte låta bli att jämföra med ett ställe från mitt förra arbetsliv…

På den här arbetsplatsen finns det dessutom plats för humor! Ingen ser ner på nån, ingen snackar skit om nån. Inte så jag hör, i alla fall. Och skulle jag se menande blickar eller höra suckar och anspelningar eller rent skittugg skulle jag säga

Stopp och belägg! Vill inte höra!

Idag har jag tramsat mer än mest på jobbet. Jag har varit seriös också. Men när jag jobbade med vårt intranät idag försökte jag locka med roliga och talande bilder. Jag skapade till exempel en sida kring dörrskyltar och la in en bild på vår prefekts dörrskylt som jag har busat till. Hans titel är numera inte prefekt utan

Perfekt!

Prefekt är nämligen så otroligt lätt att stava fel… Alla sidor jag har lagt upp har fått engelska speglingar. Min engelska är långt ifrån prefekt, jag menar perfekt, men ju mer jag skriver, desto bättre blir det. Vill jag tro, i alla fall.

Jag har också skapat en nyhetssida med några notiser. Där har jag lagt in min favoritdevis som sitter på vår kaffeautomat. Jag tycke att den är så bra!

Lite lustigt, men inget av detta gäller på en arbetsplats i mitt förra liv. Där fick man varken vara kuf eller kompetent…

På vägen hem hoppade jag in på Tokerian och köpte yoghurt, Pro Viva och veckans TV-tidning. Och en bok! Jag kunde inte låta bli att rycka åt mig Håkan Östlundhs Inkräktaren som nu har kommit ut i pocket. På Tokerian hände inget särskilt tokigt idag – eller också har jag blivit lika tokig som omgivningen så jag inte märkte nåt. Fast det var ju förstås en liten brutta som inte fattade att scannerkassan enbart är till för kunder som självscannar. Men med tanke på att hon köpte magasinet Frida var väl inte åldern så hög, så hon fick betala och passera.

En liten brutta köpte Frida i scannerkassan – utan att ha scannat sin vara! 👿

Hemma i Toffelhemmet står dammråttorna i dörren och tar emot, men idag motade jag bara ut dem som fanns i badrummet och dem i toa- och duschrummet. Resten tänkte jag mota ut i helgen. I morgon kväll ska jag ju få huvet fixat av M efter jobbet, så då lär jag vara lite trött efteråt.

Jag har käkat middag här framför datorn, några skedar keso direkt ur burken. Det var gott och lite lugnande för magen som har varit ganska värkig idag. Är det inte illamående så är det visst värk. Nåja, på måndag, på måndag…

Klockan 21 har jag erbjudit mig att åka och hämta Fästmön. Gissar att hon är trött efter sitt kvällspass och dessutom vill hon nog hem till Elias innan han slocknar. Snälla mormor skulle hämta hem pojken från fritids idag.

Det hade drällt in några tidskrifter med posten, bland annat Antik & Auktion, så jag tänkte hinna bläddra lite i dem sen innan jag ramlar i säng. Men först ska jag kolla om det har hänt nåt hos mina Kickor & Pluttar. Vad jag har noterat har åtminstone vissa puckon hållit sig borta från min blogg. Inte alla, men vissa. Och det känns ganska bra.

Read Full Post »

Ett sanningens ord den 2 februari 2012

På kaffeautomaten på jobbet sitter detta sanningens ord upptejpat:

Ett sanningens ord om kufar och kompetens. 

Read Full Post »

Fikakultur och kultur …och inte har jag börjat nåt bättre liv…

Alltså det fikas väldigt… voluminöst där jag befinner mig om vardagarna. Inte bara det där att man går ifrån, tar en kopp kaffe och sätter sig ner en stund och pratar personligt med kollegorna. Nej då! Det började ju redan igår med de fantastiska cupcakesen (försvenskad pluralis). Jag tänkte att fredagsfikat, som jag hört om, tillfälligt hade bytt dag. Det hade det inte. I morse serverades kanelkrans och äppellängd från Fågelsången…

Jag jobbade på bra idag och faktum är att jag är nöjd med mina insatser. Telefonintervjun blev gjord och avlöpte bra och jag skrev en artikel som jag hoppas både uppdragsgivare och den intervjuade är nöjda med. Jag blev ganska nöjd med resultatet – ovanligt nog… Förslaget till inbjudan behövde ändras en hel del, men det kändes ändå som om jag hade åstadkommit en bra grund. Och så vet jag, när det gäller text och form, att även de som inte är informatörer har… bestämda åsikter. Jag böjde mig. Samtidigt som jag är nöjd och glad att ha lyckats samarbeta med två för mig helt nya personer vars kompetenser jag verkligen inser!..

På eftermiddagen jobbade jag så intensivt att jag missade socialfika och fick ta en kopp i min ensamhet. Passade då på att ta några avslöjande bilder. För gissa vad som stod på fikabordet som varsågod när jag kom ner..?

En Aladdinask! Jag tog två bitar…

                                                                                                                                                                 Och i soptunnan i köket hittade jag denna avslöjande… rest…

En megastor Merciask låg tömd i soptunnnan.

                                                                                                                                                                Vid morgonkaffet fick jag för övrigt veta att herr Si och Så gick upp tio – TIO! – kilo när han började jobba här. Herreminje! Det låter inte bra för min del…

Fikarummet är ljust och trevligt, trots att det är inrymt i en källarlokal. De som jobbar i huset är rädda om möbler och inredning och köket är rent. Idag installerades en ny diskmaskin.

Jätteglad blev jag när jag fick se ett litet minibibliotek bestående av pocketböcker av blandade genrer, men samtliga tämligen nya. Så himla praktiskt!

Hylla nummer ett fungerar också som dagstidningshylla för lokalblaskan och Svenska Dagbladet.

                                                                                                                                                             Och… en applåd, till, för det finns ytterligare en bokhylla!

Bokhylla nummer två!

                                                                                                                                                                 Men bäst av allt gillar jag den här apparaten. Kaffeautomaten. Den jag får mitt svarta livselixir från. Jag kramar den ömt! Den har ju till och med en Väck mig-knapp… Bara det…

Den kloka kaffeautomaten har till och med en Väck mig-knapp… Ursäkta bildkvaliteten, men ljuset är dåligt där automaten står och med blixt syns inte texterna.

                                                                                                                                                                   Vet du, jag tror bestämt att jag kommer att trivas här. Bestämt tror jag det!

Åter igen, stort TACK till dig som tror på mig och som peppar mig via bloggen och per sms! Idag har jag till och med fått hälsningar från både London och Turkiet! Vilka vänner ni är, alla snälla!!!

Read Full Post »