Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.
Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.
Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…
Det fanns några med blåbärssmak…
Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.
Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…
Dessa smakade ljuvligt citron.
Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:
Ni måste hålla sams!
Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.
Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…
Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.
Mina sista ord till Gunilla blev
Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!
Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.
Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.
Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.
Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!
När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.
Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.
Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…
Grattis till, vad jag antar är, nya jobbet!
Tack, men inte riktigt nytt jobb.
Fint som snus…. Du grejar det här, men vad jag inte riktigt har fattat är vad du ska göra… Eller har jag missat nåt. Veel gelukk.
Det är jag i skrivande stund inte riktigt säker på… Jag har skrivit under lösen.
En omtumlande dag på mer än ett sätt känns det som.
Nu är första steget taget å snart går det som på räls *övertygad*
Mycket!!! Livrädd…
Visste att det skulle kännas bra:) härligt<3
Men jag är skiträdd…
Jag blir så varm och glad inombords när jag läser om din första jobbardag. Så glad så glad efter allt som varit. Stor kram!
Snällt, men just nu tvivlar jag,,,
Kram!
Roligt att läsa om första dagen. Det kommer att gå bra. Du är ju duktig, ju! Don’t forget!
Jag känner mig mycket rostig och osäker…
Har tänkt MASSOR på dig i dag. Det blir finfint detta! /Siv
Inte lika säker nu…
Vad glad jag blir, speciellt att höra att du kände dig välkommen, det är ju viktigt, att man tas på allvar och ges en chans !! Lycka till nu ! kramisar från oss i Snartsätra
Ja välkomnandet var så gott och jag är glad att jag har fått en sån här chans!
Kramar!!!
Tofflan, nu har jag varit i farten igen och skrivit i Annas inlogg!! det är Gugge vid tangenterna, men anna hälsar !
Gissade det! 😛 Hälsa tillbaka!!!
Det är väl inte konstigt om du är rostig och osäker. Men tänk på att ingen väntar sig att en person ska kunna precis allt första dagen på jobbet! Klart du fixar det här! Om några dagar är du helt inne i det.
Jag har fått grejor som ska vara klara på tisdag och tankarna bara snurrar. Klarar jag det här..?????
Ojojoj, vilken dag du har haft! Glädje och sorg. Klart att du är trött, stumpan. Men i morgon är en ny dag. Nya tag och ny matdosa. Häpp!
Så sant, så sant! en ny dag, med nya tag! Och matlådan är laddad! 😀
Kanske ingen tröst men en trygghet. Alla är rädda frö att inget kunna och inte räcka till.
Kommer säkert att gå fint. Grattis!
Det var så länge sen jag gjorde det jag en gång kunde göra med förbundna ögon. Jag är skräckslagen!
Lite så kände jag vid min Mammas begravning.Allt var helt OVERKLIGToch Mamma gick runt lite bland oss och var så glad,lite lycklig, tyckte att det hela egentligen var lite kul at vi träffades liksom allihopa samtidigt.Tog några danssteg i ren glädje liksom….jag log och blev lite glad för min lilla Morsa mitt i all sorg och prästen såg lite rädd ut,gù vet han trodde? Överslag i huvudet?Nåja,SORGEN är mycket hård och tycks bli värre med tiden.Min Mor låg inte i kistan,det visste vi båda just där.Tofflan,låt det gå några dagar,veckor med nytt jobb.Med tiden rättar det nog upp sig OCH som du säger så är detta ett vikariat, en början på något nytt till något annat.Tänker på dig pysslingen och vill så gärna skicka all styrka. Kram
Så spännande att du kände lite likadant! Jag tror att din mamma också var en sån där busig älva som dansade runt kistan precis som Gunilla idag.
Det är inget vikariat jag har, men jag får kompetensutveckling (utan lön) och det får jag vara glad över. Men jag vill ju göra bra ifrån mig så att det KANSKE kan bli nåt mer permanent…
Kram! 😀
Eftersom jobbet verkar handla om skrivande så tror jag att det kommer gå superbra för dig! …även om jag förstås förstår att det känns nervöst och osäkert såhär i början…
Orolig och osäker, men om jag klarar de två första uppgifterna kanske jag får tillbaka lite av den självkänsla och det självförtroende jag en gång hade.
Det kommer säkert kännas bättre när du landat i det du ska göra. När ALLT är nytt; nya jobbarkompisar, ny miljö, nya arbetsuppgifter etc är nog den naturliga reaktionen att känna sig osäker och orolig…MEN…du får inte glömma bort all erfarenhet som du faktiskt har sedan tidigare.. Även om den sitter djupt inne just nu så måste du tro på att den finns kvar – för det gör den garanterat!
Nånstans kanske den finns, djupt nere i näbbstöveln…
ta bort osäkerheten du kommer fixa detta titta dig i spegel och säg JAG KOMMER FIXA DETTA ♥
Inte så säker… Men jag ska verkligen göra mitt bästa för att fixa det här!
Vilken dag! Jag har tänkt på dig massor, hoppas att du har känt det. Våga lita på dig själv och andra, du kan och andra vill dig väl. De tycker att det är kul att just du har börjat på deras (er) arbetsplats. Tillit, Tofflan, känn tillit!
Massor av kramar! 🙂
Jag är skitskraj. Skräckslagen.
Kram!
Klart du fixar det! För det är väl bl a skriva du ska göra? Och det gör du bra!
Bland annat ska jag skriva, ja. Tack, det var snällt av dig! 😀