Säsongsstart: Downton Abbey säsong 6

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll var det dags. Det första avsnittet av totalt åtta i den sjätte och allra sista säsongen av Downton Abbey visades på SvT2. Inte var jag ensam som tittade, även om det säkert fanns en del som prioriterade ett av TV4:s alla musikprogram. Inte jag. Jag är ett troget Downton Abbey-fan och tänker på min stackars vän FEM och hennes Pinne som är på andra sidan Atlanten och missar detta! Vojne, vojne! Jaa, det är tur att Play finns.

De lite yngre damerna på Downton, Edith, Cora och Mary. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Vi tittare kastades genast in i en jakt. Och utmärkande för tiden – och lady Mary – vill hon inte rida damsadel utan grensle. Samtidigt blir hon bekymrad när hon utsätts för ett utpressningsförsök efter hotellveckan med mannen hon aldrig gifte sig med. Då vet pappa bäst.

Tiderna förändras och många tvingas sälja sina gods och tillhörigheter (nåt som påminner mig om att jag snarast möjligt borde åka och hämta tillbaka våra släktporträtt från en skojare som lovade att förvara dem åt mamma). Sjukhusets framtid är också osäker. Det sår split mellan framför allt de äldre damerna i familjen. Som upplagt för intriger, med andra ord.

De äldre damerna är oense.

Kort sagt: allt är sig likt på Downton Abbey. Nästan. Men å vad det var ett kärt återseende, fyllt av spänning, intriger och kärlek. Efter den här säsongen blir det inga fler besök på Downton Abbey. Det är nog bra – en ska sluta när en är i topp. Och var sak har sin tid, precis som den här bloggen. Det hade också, tack och lov, det där nördiga eftersnackprogrammet som gick förra säsongen, du vet, det som stavades pinsamt.

Toffelomdömet blir det högsta, naturligtvis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äppledoft, värden av varierande slag och skräp

Ett inlägg som inleder årets fyrtioandra vecka.

---

 

Frukostbonus i form av Annas äpplemos.

En kall men underbar morgon inleddes här hemma med en ljuvlig doft av Jerrys äppen. Jag fick fem stycken i lördags och åt ett igår. Det smakade lika underbart som det doftade! Och i morse blev frukostbonusen en klick äpplemos, kokt av Fästmöns hand, i filen. Jag har lite svårt att få ner nån frukost, men se fil går bra – och äpplemoset gjorde filen ännu bättre. Sen är det så roligt att få använda mina fina äppleskålar. I den minsta ligger nu Annas mos, i den största Jerrys äpplen.

För tillfället kör jag på två bra och två mindre bra sommardäck. Eftersom det var minusgrader i morse körde jag extra försiktigt. Det dröjer ännu två veckor innan Clark Kent* får sina nya vintertofflor** på. Men åh va jag gillar vägen min granne visade mig! Jag är på jobbet – eller hemma – på cirka tolv minuter. I morgon blir det emellertid en annan väg hem, för då ska jag passera M. I hennes kompetenta händer ska jag sen lägga mitt huvud och få håret tvättat, nacken rakad och kalufsen klippt.

Sudoku av svårighetsgraden evil.

Arbetsdagen har svischat förbi. Jag har fullt upp att göra och det tycker jag är kul. Det trillar in mer och mer jobb. Extra roligt är det förstås att jag själv levererar jobb åt andra hållet, så att säga. Mycket tycker jag fortfarande är svårt, fast inte själva huvuduppgiften. Min närmaste kollega är duktig på att dra med mig på fikarast. Alla jag fikar med är så trevliga. Det är alltid intressanta samtalsämnen på gång. Men idag deltog jag kanske mindre än vanligt, för kollegan H hade lagt fram ett skitsvårt sudoku. Det var så svårt att det var klassat som evil. Tyvärr var nån amatör på det och kladdade emellan mina raster, så jag fick dra ut ett nytt och börja om. Men det tar sig! Och så får kollegorna tyst på mig. På eftermiddagen snackades värdegrund. Jag har mina åsikter om detta, så jag lyssnade bara. Av erfarenhet vet jag att det är resan mot målet som är det värdefulla, inte själva målet, nämligen.

Hemma i New Village blev jag väldigt nyfiken på post med texten

Värdecheck

på. Jag rev längs de perforerade kanterna. Sen blev jag besviken och sist arg. Vilket skräp! Checken var från ett företag som gav mig 200 kronor att spela på nätet för. Jag har aldrig spelat om pengar på nätet. Det enda jag spelar är Wordfeud och det är gratis att klå – eller få stryk av – sina vänner.

Nej tack, jag spelar inte om pengar på nätet eller nån annanstans heller. Det blir en trisslott då och då med mamma.

I kväll ska jag läsa de allra sista sidorna om Maj. Jag har inte mycket kvar i den avslutande delen i Kristina Sandbergs trilogi. Det kommer väl några rader om boken här på bloggen och kanske ytterligare ett och annat inlägg. Men snart tar mitt bloggande slut, jag har förbrukat 92 procent av utrymmet. Det har varit en spännande resa, som har gett mig många nya vänner, låtit mig återknyta bekantskapen med gamla vänner och lärt mig ett och annat. Men var sak har sin tid. Och värde. Tid är värdefullt.

Jag har förbrukat 92 procent av bloggutrymmet.

*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflor = vinterdäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Roligt rapporterande – och jag blev röd i ansiktet!

Ett inlägg om fortsatt lärande, teknikens under och lite annat kul, som att vara gillad, till exempel.

---

 

Här fick jag vänta på grön gubbe ett tag i morse.

Det var lite svårt att sova fram på morgontimmarna. Mina ben har krampat tre nätter i rad och den gångna natten var det inget undantag från detta. Jag skuttade upp – och sen var det förstås omöjligt att somna om. Till sist gav jag upp. Detta fick till följd att jag kom iväg till jobbet i rätt god tid, så jag bestämde mig för att kolla om det fanns möjlighet att parkera gratis längs allmän väg. Det fanns det! Och därmed har jag sparat en parkeringsbiljett. Den kan komma till användning på måndag morgon, för då måste jag definitivt upp tidigt. Skälet är att jag ska skicka in mitt sista kort till a-kassan – på ett tag i alla fall – och försöka besvara deras märkliga meddelande. Det gäller emellertid att inte komma för tidigt till jobbet. Nu är det andra morgonen i rad jag får stå utanför och vänta – mitt passerkort funkar nämligen inte förrän efter klockan åtta. Kortläsaren visar röd gubbe innan när jag provar.

Men där fortfarande roligt på jobbet! Det kanske inte du skulle tycka, men jag har kul. Jag trivs när jag får ägna mig åt språk och skrivande. Dessutom lär jag mig nya saker varje dag. En del är användbart, annat mest kul och kuriosa för mig. Inte visste jag att det finns Ulrikamalm. Och Tetris har jag hört talast om, men inte Tätriset…

I morse gjorde jag färdigt ett korr i Word. Det var väldigt välskrivet och få ändringar. Men ändå, några ändringar. Tyvärr visade sig inte dessa korrigeringar för huvudredaktören, trots att jag följt instruktioner. Jag ska erkänna att jag mest har använt Word som skrivmaskin tidigare, men jag följde verkligen instruktionerna till punkt och pricka. Hos mig ser dokumentet helt OK ut och det syns exakt var jag har gjort ändringarna. Huvudredaktören ser dem emellertid inte. Jag gissar att det här är sånt här som kalls för Teknikens under. Nästa vecka ska vi träffas och ha en genomgång. Förhoppningsvis blir allting klarare då.

Människorna på jobbet är fortfarande väldigt trevliga. Alla hälsar och presenterar sig och jag känner mig både välkomnad och behövd. Och fyra stycken sju stycken idag (skärmdumpen är från igår) gillar uppenbarligen att jag jobbar här, enligt vårt intranät.

Fyra gillar att jag är här. Fast sen jag tog skärmdumpen har de blivit sju.

 

Berömmet gjorde mig lika röd i ansiktet som sylten på min tallrik.

Roligast av allt var det nog på lunchen. Ja, inte för att det var rast utan för att närmaste kollegan och jag gick ner till restaurangen så Tofflan fick äta ärtsoppa utan gris och pannkakor med sylt och grädde. Som grädde på grädden kom en person fram till vårt bord och tackade mig (!) för ett gott utfört arbete med en rapport till regeringen, mitt allra första uppdrag på nya jobbet. Maj gadd, jag blev lika röd i ansiktet som sylten på min pannkaka… Men samtidigt, så roligt att nån inte bara tycker att det var bra jobbat utan också säger det! Jag blev sååå glad! Lunchen med kollegan var väldigt bra på flera sätt. Jag insåg att vi tänker lika när det gäller att lära känna varandra lite mer eftersom vi ska jobba ihop. Lunchpratet blev därför blandat och samtalet innehöll såväl jobbprat som socialprat. Jag har fått väldigt god hjälp hittills av kollegan att hitta in i jobbet. Tänk om det hade varit lika bra ställt på andra arbetsplatser… Jag läste förresten igår i media nånstans på nätet att det händer saker på en före detta arbetsplats. Förhoppningsvis kan det vara bra – för alla inblandade. Det här med att var sak har sin tid är faktiskt inte bara tomt prat…

Eftermiddagen fortsatte jag med korrekturläsningen av en megarapport. Jag har nu passerat över hälften av sidorna, det vill säga 500nånting. Ögonen och jag blev snabbt trötta. Vi kämpar hårt med att komma överens med både linser och läsglasögon. Jag har en styrka på läsglasögonen när jag läser på datorskärmen, en annan när jag läser papper, böcker etc. Det är inte så lätt, men tack och lov har jag sluppit huvudvärk.

Vi försöker komma överens…

Tankning blev det på vägen hem. Och vägen hem blev en annan än igår. Mycket snabbare, men längre. En måste förnya sig, prova nya vägar, lära nytt. Efter att ha sprättat ett kuvert med grattis till nya jobbet från Arbetsförmedlingen ska jag nu ta en lång och behövlig dusch. Kvällens TV-höjdpunkt står Kanal 5 för, 100 code.

I morgon är det fredag och efter jobbet ska jag försöka orka dra runt snabeldraken*. Det behövs. Vad ska DU göra i morgon??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Var sak har sin tid, men SLU finns alltid i mitt hjärta!

Ett inlägg om Öppet Campus på SLU.

---

 

Idag, på självaste lönehelgen, hade SLU Öppet Campus. Jag var ju tillbaka på min gamla kära arbetsplats för ungefär en månad sen, innan alla studenter hade anlänt, men hann inte se allt nytt. Många nya byggnader är det. Huset där ”mina” fakulteter också håller till, till exempel, var ju bara ett stort hål med lite byggpålar när jag avslutade min visstidsanställning. Nu är det ett helt fantastiskt hus, modernt, snyggt och verkligen inspirerande att både jobba och studera i.

Men självklart började jag i MVM-huset, där jag hade mina kontor för lite mer än två år sen. På entréplanet var det ganska många besökare i olika åldrar. Jag träffade bland annat unge Tage Bergeå, som labbade med färger under Christians överinseende. Efter att ha inhämtat tillstånd från såväl Tages pappa som Tage själv samt fått en utförlig beskrivning av Tage hur hans namn stavas, fick jag ta en bild på denne unge forskare. Ett blivande Nobelprisämne, månntro?

Tage Bergeå, blivande Nobelprisämne (?), labbar med färger.

Naturligtvis träffade jag flera kära bekantingar. Extra roligt var det att träffa Faruk, som grattat mig till nya jobbet via LinkedIn, i veckan. Sahar, Björn och Karin, för att nämna några, träffade jag också. Sahar demonstrerade sin forskning om rening av avloppsvatten via kol. Hon hällde på grumligt Uppsalavatten i ett provrör med kol. Kolet filtrerade och renade sen vattnet och när det rann ner var det alldeles klart och drickbart.

Sahar visar hur avloppsvattnet, flaskan i mitten, blir rent efter att ha runnit igenom och filtrerats med kol i provröret.

Efter alla återseenden traskade jag vidare. Jag noterade en ny godisbutik på campus, men mest nyfiken var jag ju förstås på det runda VHC, Veterinär- och husdjurscentrum. Det är en sån häftig byggnad! Jag hade hoppats på att träffa fler bekantingar, men tyvärr gjorde sig huvudvärken så påmind att jag blev tvungen att ta mig till bilen och åka hem. Men ytterligare några bilder tog jag förstås och dem får du titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och på väg till bilen tänkte jag att visst, var sak har sin tid. Men vissa saker vill en ha i sitt hjärta alltid. Till dessa hör mina knappa två år på SLU, den bästa arbetsplatsen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstdagjämningen – en spännande dag 2015

Ett spänt inlägg.

---

 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns på raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman
**Lilla My = före detta kollega och referent

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Heart to heart

Ett tu-kvinna-hand-inlägg.

---

 

Gårdagen började som en helt vanlig tisdag, det vill säga inte nån favoritdag för min del. Men just som jag var ute en tur för att handla mat fick jag ett sms som gladde mig mycket. I slutet av förra året gav jag bort en bok i present till en kär gammal vän. Nu hade hon börjat läsa den – och både grät och skrattade under läsningen. DET är en riktigt bra bok, eller hur?! Vilken bok det handlar om? En man som heter Ove.

Jag hade flera ärenden inne i stan igår. Tog därför bussen in. Det gick bra, inte många passagerare ombord och bara en person som envisades med att skrika i sin mobiltelefon. H*n fick tre samtal under den tio minuter långa resan. Jag fick inget.

Mitt första ärende var att få håret trimmat. (Selfie kommer i lösenskyddat inlägg under eftermiddagen – jag är för ful för att visas upp offentligt.) M fick också glo lite i min rygga och hittade en bok som passade. Resten lämnade jag in hos Myrorna på Kungsängsgatan. Men däremellan stämde jag träff med Fästmön. Det gick inte så bra att ses utanför Åhléns, för Åhléns är sig inte likt numera. Vi möttes därför i en busskur på Stora torget. En kopp kaffe behövde arbeterskan (<== Anna) och jag (<== bokbäraren), så vi skuttade uppför trapporna till min vän greken på Kafferummet Storken. Där noterade jag till min förtjusning (?) att vi satt i likadana stolar som jag har en av, fast i annan färg, hemma!

Anna och jag behövde ha en stund utanför hemmet med bara oss själva. Och inte ens på Myrorna träffade vi nån vi kände. Vi såg bara ett och annat hiskeligt troll. Detta ville Myrorna ha 35 kronor för. Det fick stå kvar.

Det hiskeliga trollet för 35 kronor fick stå kvar på Myrorna.

 

Fynd!!!

Trots att jag har köpstopp på böcker kunde jag inte stå emot frestelsen. Men alltså, jag gjorde ett riktigt fynd och hittade Laurie R Kings bok Night work för bara 20 kronor. Jämför det med Bokus som vill ha 87 spänn för boken! Då gjorde jag ett fynd, ingen tvekan. Sen tror jag att det blir kanon att läsa en skönlitterär bok på engelska igen, det var ett tag sen.

På väg mot ett ärende som Anna hade stannade vi till på Cervera. Märkligt nog mötte vi en av före detta kollegorna som jag spände ögonen i i lördags utanför affären. Igår fnös jag bara, knyckte på nacken och svepte in i affären. Till skillnad från vissa andra vet jag när jag inte är önskvärd. Men självklart gjorde det ont inuti. Självklart! Tur att jag fick annat att tänka på inne i affären. Jisses, vem betalar till exempel 1 500 spänn för en stekpanna? Eller ens 169 spänn för en minimal Hello Kitty-dito? Falska kakor, häftiga prylar med ögonfransar och att orange rules såg vi också. Det förbättrade min attityd något.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna utförde ett ärende och även hon gjorde ett riktigt fynd. Jag är glad för hennes skull, för det var ett välbehövligt inköp som hon får berätta om själv om hon vill. Även jag skulle behöva fynda inom samma område, för jag hasar fram som en trashank numera. Men det skiter jag i – det var länge sen jag trodde att livet var en bal på slottet.

Under Annas andra ärende träffade jag en gammal flamsmaja från förr i tiden. Det är synd att vi har tappat kontakten, tycker jag numera. Ibland, i alla fall. Men var sak – och person! – har väl sin tid.

Vi gick till Soul Food där jag dränkte mina sorger i en öl och åt ett gudomligt gott och välgrillat kycklingspett. Sen pratade vi lite heart to heart om då och nu, om drömmar, förhoppningar och om annat som har gått i kras. Då är det gott att känna att kärleken inte går sönder utan står pall och finns kvar – trots att många har gjort sitt bästa för att sabba. Avundsjuka, kanske?

Heart to heart…

När vi kom ut hade solen gått ner. Marshimlen var full av små moln och gatlyktorna lyste. Bussen körde inte förbi oss vid hållplatsen utan vi åkte med till en författargata och fick sen en skön lite promenad hem. Kvällen avslutades med Veckans brott, läsning och selfieflams där vi inte behövde göra så mycket för att se ut som jag vet inte vad. Dessa bilder är dock strikt konfidentiella, så du får se på gårdagskvällens himmel i stället.

Marshimmel och gatlykta.

Och du… Glöm inte bort att det är När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT 2!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avrapporteringar och förkovran

Ett inlägg om en rätt fulltecknad dag – hittills.

Temperaturen börjar krypa neråt. Det är inte minusgrader än, men det står inte på förrän kvicksilvret inte orkar ta sig över nollan. Då är det skönt att ha vinterdäcken på bilen! I morse var det cirka fyra plusgrader och – ta i trä! – det regnade inte.

Min dag har varit fulltecknad! Morgonen inleddes med att jag betalade min p-bot. Därefter skjutsade jag Fästmön till en konferenslokal utanför stan. Passerade min före detta arbetsplats och kom på mig med att inte se mig om. Jag jobbar på det där att var sak har sin tid… En aning ironiskt när jag ett par timmar senare slängde iväg en formell ansökan på en tjänst vid sagda arbetsplats, en tjänst jag redan i slutet på förra terminen anmälde intresse för. Eftersom ingen har hört av sig efter semestrarna trodde jag att det inte skulle bli nån tjänst. Uppenbarligen fel tänkt av mig! Och frågan är hur intressant jag är när man inte berättade för mig att tjänsten nu är utlyst… Funderar på att slå en signal och påminna om att jag finns… Har ringt och påmint om att jag finns samt berättat att jag skickat in en ansökan. Blev trevligt mottagen!

Hur som helst hittade jag ytterligare två intressanta jobb. Det ena har jag haft en liten mejlväxling med rekryteraren om. Jag fick veta att det var en junior tjänst – men det hade man inte skrivit i annonsen. (Tänkte inte på det, eller vad?)

Strunt samma!

svarade jag.

Jag är intresserad av att jobba på ert företag i alla fall! En gång i tiden var jag kund hos er, för resten. Och jobbar Si och Så kvar?

Det gäller att nätverka! Jag kan ibland vara rentav usel på det, men understundom förvånar jag till och med mig själv. Har väl lärt mig att kontakter är det som räknas – i rekryteringssammanhang…

Efter jobbsökeriet, som tog ett par sköna timmar, ringde jag Uppdragsgivaren P-O och avrapporterade gårdagens övning. Förklarade att jag var intresserad, att det låter spännande och som en utmaning samtidigt som jag hade en del funderingar. Vi får se var det landar. Jag har inte sovit så mycket i natt utan tänkt.

Under lunchtid har jag deltagit i ett webinar om sociala medier. Det var en representant från Fastighetsbyrån som berättade om deras sociala intranät. Mycket intressant och matnyttigt! Det gäller att förkovra sig – även om man inte jobbar. I det här fallet är det en webinarserie som jag har deltagit i sen hösten 2011. Jag klickade därför i att jag

tillhör inventarierna

på frågan vilken gång i ordningen jag deltog…

Webinar vid en knackig och hackig dator.

Idag skulle jag också avrapportera till mamma, men hon svarar inte och gissningsvis är hon ute på ärenden. Funderar på att ta en promenad till soprummet. Det står ett par fulla stinky bags i hallen. Nån promenad är väl inte att tänka på idag heller, för ger jag mig ut kan jag ge mig 17 på att mamma ringer. Klockan 16 måste jag ge mig iväg för att hämta hem Anna från konferensen. Vi ska åka och kika på skoinlägg. Jag har lånat ut mina gamla till Anna att ha på jobbet, men behöver dem själv. Så här års växlar man ju skor då och då och inläggen efter avgjutningarna blir böjda varje gång de dras ur och trycks i skor.

När vi ändå är inne på krämpor kan jag rapportera att jag har känt en liten knöl där det inte ska finnas nån. Vidare har det dykt upp blod där det inte ska dyka upp nåt heller. Men just nu orkar jag knappt oroa mig för det, det är viktigare saker som nytt jobb som hägrar!

Hur mår du idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vissa dagar…

Vissa dagar känns det som om man har gått flera mil. Eller snarare att man har tagit gigantiska kliv i rätt riktning. Idag har det varit en mycket bra dag. Jag känner att jag lever, jag känner… kanske inte riktig livsglädje än, men jag känner mig nöjd. Och mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på så fint, så fint.

Mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på fint.

                                                                                                                                                                   Jag har haft två goda samtal som har stärkt mig. Att var sak har sin tid – och där tillhörande personer – har jag också fått flera instämmanden i. Så jag kan inte vara ute och cykla helt… Det är fortfarande så att jag önskar att jag kunde hjälpa människor, men för att göra det måste jag själv vara hel. Och det är jag inte.

Däremot vill jag så gärna tro att de flesta människor är goda. Att de flesta människor inte vill mig ont. Men övertygad är jag ännu inte. Det sitter alltför många taggar i hjärtat och det är dessa som har fått det att slå så långsamt, att vilja ge upp.

Tacksam känner jag Fästmöns närvaro och den kärlek som lyser om henne och som har värmt mig så många gånger när jag har varit på väg att kallna för alltid. Jag är lyckligt lottad i kärlek. Mycket!

Tacksam för kärleken.

                                                                                                                                                              Det är som om jag leds av en osynlig hand. En hand som vill ta bort mina rädslor och få mig att våga lita på människor igen. Jag tar inte initiativen själv, jag är för rädd, men jag backar inte. Och det i sig är ett kilometerlångt steg i rätt riktning… Tack, Handen! 😉

Read Full Post »

En dag i Tofflans nya liv

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…

Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…

Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »