Nisse från Manpower..?

Ett tackande inlägg.

---

 

Nisse, fast inte från Manpower.

För ett antal år sen såg folk TV-reklam på ett annat sätt idag. Den som minns Nisse från Manpower (för att inte tala om ”Behöver du hjälp? Ring Poolia!”) ska veta att jag minsann har en egen liten Nisse. En Nisse som heter nånting heeelt annat. Men likväl en mycket snäll Nisse som hjälper mig med ett för mig angeläget kontorsjobb. Och det vill jag tacka ”Nisse” för. TACK! (Du vet själv vem du är.)

Och när jag ändå tackar vill jag vända mig söderut, mot mammakusinen B, och tacka för att du är den du är! Du skickar peppande och gulliga mejl och det är alltid så roligt att prata med dig i telefonen. Du tar dig tid, känns det som, trots att jag vet att du själv har lite mycket på tallriken för tillfället. Jag önskar dig en egen ”Nisse” som kan göra underverk, inte med kontorsjobb, men med annat.

Tack för att ni finns och att ni ställer upp för mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Creds, grattis och ett jädra skallebankande

Ett rätt blandat inlägg.

---

 

Jag skriver så mycket skit här på bloggen ibland, jag vet det. Men ingen tvingar nån – allra minst jag själv – att läsa. Nu vill jag emellertid ge lite creds och utdela ett och annat grattis också!

Orange korallblomma?

Först ut är Den Belgiska Annan som borde byta namn till Encyclopedia Botanica Anna Maxima. Ja det där sista är lite hittepå-latin och betyder i mina öron Det Botaniska uppslagsverket Anna den Största. Igår fick jag ju en fin bukett när jag slutade min anställning vid kommunikationsenheten på Sigtuna kommun. Buketten, i orange, vilket ju är bästa färgen, innehöll ett par lustiga blommor som vi tyckte såg ut som koraller. Jag var bombis på att inte ens Encyclopedia Botanica Anna Maxima kunde klura ut namnet på blomman. HA! Kunde hon ju. Det tog typ två minuter så fick jag det via e-post:

[…] Celosia cristata på latin, tuppkam på vanligt bonnmål. […]

Det tackar jag för, Anna!

Och så ett par grattis, allt medan min skalle bankar. Men först en liten utvikning: Jag bankade i elementen här i eftermiddags när jag tyckte att grannen under dundrade för hög musik. Eländet fortsatte. Jag gick ner och ringde på. Fyra gånger. Till sist öppnade h*n, endast iförd morgonrock (ja, självklart får man ha på sig vad man vill hemma!)

Kan du sänka volymen?

var det enda jag sa.

Ja, det kan jag, 

sa han. Han stängde av.

Tack, granne! My head loves you!

Hans ansvar nu!

Nu till gratulationerna! Först till äldsta bonussonen Johan, som idag fick klart att han har jobb ett år framöver. Jobb. Med lön. Inte aktivitetsstöd. Johan är så värd detta! Inte blir det mindre bra heller för att jobbet är som ansvarig på bokavdelningen på en stor second hand-affär i centrala Uppsala. Jag fyndade för övrigt tre böcker där idag… Det kommer ett särskilt inlägg om detta senare! Stort GRATTIS, Johan!!!

Mammakusinen B.

Nästa grattis går till mammakusinen B som fyller år idag! Jag vet exakt hur många eftersom hon är ett år yngre än min mamma. Men det tänker jag inte avslöja, förstås! Mammakusinen B är en person som jag skulle kunna ringa till när som helst. (Och ja. Jag har ringt och grattat nyss.) Hon lyssnar, hon är klok och hon bryr sig – förutom om sin egen familj även om mig och min mamma. Jag tror till exempel att hon är den enda av mammas miljoner kusiner som har regelbunden kontakt med mamma. Ändå är hon inte den som bor närmast mamma. Stort GRATTIS, Barbro!!!

Nu bankar skallen så mycket att jag tror att den försöker säga att jag behöver lite mat och inte bara vatten eller kaffe. (Jag har ätit en skål med yoghurt, jordgubbar och müsli också.) Jag ger efter för demonerna, helt enkelt, och trollar fram en Dr Oetker-pizza ur frysen, in i ugnen.

Vad ligger det på din middagstallrik idag, tro???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julsemesterdag

Idag är det torsdag och jag har en julsemesterdag. Eftersom jag trodde att jag skulle sluta redan den 31 december tog jag ut alla semesterdar jag hade innestående. Det innebär semester från och med idag till och med nyårsdagen. Nu blir jag ju kvar på jobbet i januari också, så det kanske var dumt. Det är inte så lätt att gå hemma med mamma. Igår kväll blev det kollision. Jag orkar liksom inte gå omkring och vara en sol när det regnar hela tiden inuti. Och det får hon lov att acceptera eftersom hon ju bjudit hit sig själv. Jag hade helst velat vara ensam, men det har hon ju inte velat höra.

På agendan idag står att åka och inhandla en gran samt nåt att äta. Mamma gapade igår kväll att hon

inte får veta nånting

Jag undrar vad exakt det är hon inte får veta. Jag har sagt att jag ska åka och köpa en gran idag och att hon inte kan följa med då för att jag måste fälla sätena i bilen. Vilket klockslag jag åker och gör detta är inte fastslaget än. Jag vet inte vad det är med vissa människor, men varför måste allting planeras exakt på minuten? Det är inte så att detta har uppstått nu, så här har det varit hela min uppväxt också. Bara det att jag snart är 50 nu och gör som jag tycker.

På agendan idag står att införskaffa en sån här.

                                                                                                                                                                 Jag förstod att det skulle bli så här. Det har inte ens gått en vecka och mamma ska stanna till den 9 januari.

Men det jag inte förstår är varför jag ska prövas så här som jag gör. Är inte min skuld sonad snart? Har jag inte fått tillräckligt straff?

Igår kväll ringde mamma mammakusinen B och jag tycker att det vore så roligt om vi kunde träffas nån gång i mellandagarna. Till skillnad från mamma är hennes kusin en doer, medan mamma bara sätter sig ner och klagar. Och så har det alltid varit! Alla andra har alltid fått göra allt för mamma. Jag har liiite svårt att orka med det just nu eftersom all min egen kraft går åt till att själv försöka stå på benen.

Natten blev sisådär. Sömnen var ryckig och jag slumrade in då och då för att vakna – och vara besviken på att jag vaknade.

Lite glad blev jag för ett mejl från den vänliga Stattinskan som har uppfattat det här med vilken hjälp jag behöver på helt rätt sätt! Tack! Men så har hon också varit, delvis, där jag befinner mig. Har man inte det kan man aldrig förstå. Men kan spela empati och man kan säga att man fattar, men man varken känner eller vet.

Värms gör jag också när Fästmön kallar mig sin Stjärna. Det är väl vad jag minst av allt känner mig som, men Anna har en tro på mig som har burit mig hela vägen. Frågan är hur länge hon orkar…

Read Full Post »

Grannen lagar sån väldoftande söndagsmiddag…

Det är verkligen som i rubriken: grannen lagar en sån väldoftande söndagsmiddag att snålvattnet på Tofflan rinner. Men tyvärr är jag ju inte bjuden, dårå. Sitter och funderar på att slänga ihop egg ‘n chips till middag. Det är flottigt och gott och riktigt OK. (Fästmön messade just för att påminna mig om att laga middag, tror jag. Hon undrade vad jag skulle äta…)

Eftermiddagen har varit lugn och behaglig – för min del. Vädret är trist, så jag har tillbringat hela dan inomhus, bland annat vid datorn, men också lite vid pusslet. Jag lånade det här pusslet av Hortellskan och hennes K före sommaren och det börjar bli pinsamt nu eftersom jag aldrig blir klar… Nu kan jag emellertid visa att pusslet är så gott som halvfärdigt:

Kanske att 750 bitar är på rätt plats av de 1 500..?

                                                                                                                                                               Som synes på bilden hade jag god hjälp av godispåsen. Innehållet i den höll blodsockret på High, så att säga. Men det var ett antal svordomar till att börja med eftersom inte en enda bitj***l passade…

Idag blev det en liten pratstund med L. Vi avhandlade gamla och sjuka föräldrar som befinner sig på avstånd. För stunden är vi båda ganska nöjda med läget och var våra föräldrar bor. Jag ringde mamma senare på eftermiddag och tyvärr hade hon blivit uppskrämd av en granne. Jaa, vissa grannar, säger jag bara… Den här grannen har känt sig förföljd och håller på att flytta – till ett annat hus i området. Men hallå! Som om det skulle hjälpa! En stalker hittar en alltid. Ska man komma undan behövs det nog mer än att bara byta gatunummer – man behöver nog byta adress, stad och kanske land, också… Nu lyckades personen ifråga skrämma upp lilla mamma så till den milda grad att jag fick ägna en god stund åt att lugna henne. Det är ju inte mamma förföljaren är ute efter utan grannen. Dessutom ska man nog ta grannens ord med en nypa salt – för det är en person som jag skulle stoppa i kategorin Puckon. Men mamma blev uppskrämd och skadan är nu skedd. Tyvärr. För mammas nya hem är så fint och trivsamt.

Maskinen i badrummet har jobbat med en laddning jeans och tröjor och själv har jag jobbat vid strykbrädan. Har fått iväg ett mejl till mammakusinen B också, jag skäms för att det har gått så lång tid sen jag hörde av mig!

Jag fick ett vänligt erbjudande om att byta ut min tejpade mobil mot en likadan fast mindre tejpad. Nu fick jag emellertid tacka men avböja och fnissa lite, för just en sån mobil hittades härom veckan bakom en gardin, nånstans… Detta gardinfynd ligger här intill och nu är det upp till mig att kanske plocka över innehåll från den tejpade till den icke tejpade. Av nån anledning drar jag mig för det. Minneskortet är ju bara att plocka över, men många av kontakterna ligger på telefonen… Och kalendern… Musiken… Filmerna… Min mobil har ju, förutom att ha varit mobiltelefon och stillbildskamera, också varit adressbok, musiskspelare, filmkamera och kalender… Nej fy, jag blir trött bara jag tänker på det…

Read Full Post »

En dag i Tofflans nya liv

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…

Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…

Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »

Tröttigt…

Kväll i Himlen. Jag har varit och tankat, hämtat Elias bibliotekskort och pantat tomburkar och -flaskor, medan Fästmön gjorde mat. Sås och potatis till alla utom Johan som kokade spaghetti, köttbullar åt alla utom mig som fick tre pannbiffar gjorda på kycklingfärs. Eller ja just det, Linn har börjat med nån diet vars namn jag inte vågar skriva ut här för då får jag en massa fanatiker som kommenterar och det är jag inte intresserad av. Men jag tycker att Linn är duktig som försöker, för det är inte lätt när alla andra äter som vanligt. Jag önskar att jag hade ett uns av hennes energi, för alldeles nyss gick hon iväg på promenad.

Tofflan är tröttig, men tacksam för alla som bryr sig om!

                                                                                                                                                          Anna och jag sträckte ut oss efter maten. Jag försökte läsa en stund, men ögonen bara föll ihop och till slut slumrade jag. Natten var inte så kul med miljoner turer till toa på grund av lingonen. Jag blir trött av att inte få sova en hel natt och trött av att förlora så mycket blod som jag gör. Vaknade av att mobilen brummade på ljudlöst. Det var vännen CL som ville önska lycka till på torsdag!

Det är så många som önskar lycka till på olika sätt, genom bloggen, per sms, telefon, vykort med mera. Och det är kända som okända. Jag är överväldigad! Tack snälla alla!!! Jag är så nervös och att få veta att just DU tänker på mig – och tänker goda tankar – hjälper mig mycket.

Extra glad blev jag i kväll för mejlet från mammakusinen B som varit nere i Östergyllen en sväng. Bland annat har hon hälsat på min mamma och även varit till min pappas grav med ett ljungträd. Tusen tack! Det betyder så mycket att nån åker till både mamma och pappas grav när man själv inte kan besöka dem så ofta som man skulle vilja ibland.

Mammakusinen B är lika snäll som hon ser ut att vara på denna beskurna bild.

                                                                                                                                                                 I morgon är det sista dagen i frihet, men du ska inte tro att jag sörjer att tiden är förbi! Det ska bli skönt att få komma in i ett sammanhang igen, att tillhöra en grupp, att åka iväg och göra nytta om dagarna. Inte bara sitta framför datorn och spotta ur sig bitska blogginlägg. Det tror jag fler än jag själv håller med om… Därmed inte sagt att jag tänker sluta blogga, så tro inte att du är safe… Moahahahahaaaa……

 

Read Full Post »