Fikakultur och kultur …och inte har jag börjat nåt bättre liv…

Alltså det fikas väldigt… voluminöst där jag befinner mig om vardagarna. Inte bara det där att man går ifrån, tar en kopp kaffe och sätter sig ner en stund och pratar personligt med kollegorna. Nej då! Det började ju redan igår med de fantastiska cupcakesen (försvenskad pluralis). Jag tänkte att fredagsfikat, som jag hört om, tillfälligt hade bytt dag. Det hade det inte. I morse serverades kanelkrans och äppellängd från Fågelsången…

Jag jobbade på bra idag och faktum är att jag är nöjd med mina insatser. Telefonintervjun blev gjord och avlöpte bra och jag skrev en artikel som jag hoppas både uppdragsgivare och den intervjuade är nöjda med. Jag blev ganska nöjd med resultatet – ovanligt nog… Förslaget till inbjudan behövde ändras en hel del, men det kändes ändå som om jag hade åstadkommit en bra grund. Och så vet jag, när det gäller text och form, att även de som inte är informatörer har… bestämda åsikter. Jag böjde mig. Samtidigt som jag är nöjd och glad att ha lyckats samarbeta med två för mig helt nya personer vars kompetenser jag verkligen inser!..

På eftermiddagen jobbade jag så intensivt att jag missade socialfika och fick ta en kopp i min ensamhet. Passade då på att ta några avslöjande bilder. För gissa vad som stod på fikabordet som varsågod när jag kom ner..?

En Aladdinask! Jag tog två bitar…

                                                                                                                                                                 Och i soptunnan i köket hittade jag denna avslöjande… rest…

En megastor Merciask låg tömd i soptunnnan.

                                                                                                                                                                Vid morgonkaffet fick jag för övrigt veta att herr Si och Så gick upp tio – TIO! – kilo när han började jobba här. Herreminje! Det låter inte bra för min del…

Fikarummet är ljust och trevligt, trots att det är inrymt i en källarlokal. De som jobbar i huset är rädda om möbler och inredning och köket är rent. Idag installerades en ny diskmaskin.

Jätteglad blev jag när jag fick se ett litet minibibliotek bestående av pocketböcker av blandade genrer, men samtliga tämligen nya. Så himla praktiskt!

Hylla nummer ett fungerar också som dagstidningshylla för lokalblaskan och Svenska Dagbladet.

                                                                                                                                                             Och… en applåd, till, för det finns ytterligare en bokhylla!

Bokhylla nummer två!

                                                                                                                                                                 Men bäst av allt gillar jag den här apparaten. Kaffeautomaten. Den jag får mitt svarta livselixir från. Jag kramar den ömt! Den har ju till och med en Väck mig-knapp… Bara det…

Den kloka kaffeautomaten har till och med en Väck mig-knapp… Ursäkta bildkvaliteten, men ljuset är dåligt där automaten står och med blixt syns inte texterna.

                                                                                                                                                                   Vet du, jag tror bestämt att jag kommer att trivas här. Bestämt tror jag det!

Åter igen, stort TACK till dig som tror på mig och som peppar mig via bloggen och per sms! Idag har jag till och med fått hälsningar från både London och Turkiet! Vilka vänner ni är, alla snälla!!!

Read Full Post »

Oj oj oj….

Jag skulle ju inte blogga från jobbet, men jag har faktiskt lunchrast nu och dessutom är jag ensam på C:s och mitt gemensamma kontor idag och på måndag.

Den här lådan har jag just tömt i mig tillsammans med lite senap och ketchup som jag snodde ur kylskåpet…

                                                                                                                                                                                                                                                  Det blir bara några rader i all hast, för jag vill tacka alla som har peppat och som peppat! Det betyder oerhört mycket! Och allra mest till hela familjen Barba – Fästmön, barnen, Jerry – för att ni har funnits och finns för mig!

Idag, alldeles just nu, känns det mycket bättre igen. Jag var supertrött i morse, men kom upp och iväg – och i tid! – som jag skulle. Det känns som en bedrift, du ska tänka att det är två år och åtta månader sen…

Jag sitter som sagt ensam på rummet idag och har sluppit – he he – introduktion idag. I stället har jag börjat ta tag i mina arbetsuppgifter. Det ena är en inbjudan och den ska visas för Direktörskan i eftermiddag. Den andra är ett större reportage och där har jag bokat en telefonintervju klockan 14. Har också hunnit göra en del research och ställt samman en av ett antal faktarutor.

Ärligt talat, det känns kul! Och jag tror att om mitt förslag inte blir totaldissat i eftermiddag kanske jag kan lyfta mig en centimeter eller en och en halv. Det tog tio minuter att rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Hur många år ska det ta att bygga upp dem och att komma på banan igen ???

Read Full Post »