Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skräckslagen’

Ett inlägg om en bok.


 

LeonSäga vad en vill om Mons Kallentoft som person – men skriva böcker kan han. I Herkulesserien skriver han dessutom tillsammans med Markus Lutteman, en författare jag väl inte var så impad av när jag läste boken om Patrik Sjöberg. Men i Leon, som är den andra boken i Herkulesserien, suddas författarnas gränser ut och det blir spännande och realistiskt. Jag köpte boken på årets bokrea och det var väl spenderade pengar!

Det kommer en direktsänd film som visar en skräckslagen liten pojke i en bur. En person, utklädd till ett lejon, stryker runt pojken samtidigt som en klocka räknar ner tiden. När timmen noll är slagen är pojken lejonets byte. Polisen Zack och hans kollegor kopplas in på fallet. Men samtidigt brottas Zack med sitt drogmissbruk och sina lojaliteter i den undre världen. När ytterligare ett barn kidnappas finner sig Zack plötsligt stå inför ett val: vem ska han rädda – barnet eller vännen?

Det här är en riktigt spännande bok! På långfredagsmorgonen läste jag nog minst halva boken och jag ville ogärna lägga den ifrån mig. Snacka om bladvändare! Idag på påskafton läste jag ut boken. Och nu längtar jag efter del tre i serien. Det är en mycket otäck historia som dessutom är väldigt verklighetstrogen. Stockholm kan onekligen vara både mörkt och kallt och barn… skyddslösa…

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Tolv avsnitt av brittiska Fortitude ska visas i SvT 1. Det första gick i kväll. Fästmön och bänkade oss framför TV:n. Jag något inställd på att frysa – serien utspelar sig nämligen i en påhittad arktisk stad (Fortitude). Vissa andra förväntningar fanns förstås också, bland annat för att Sofie Grobøl från Brottet finns med i skådespelarlistan.

Enligt SvT:s webbplats är genren

[…] arctic noir med mycket mystik och ett okänt underliggande hot […]

Alltför svart och kyligt gillar jag förstås inte, inte heller när det är alltför många avsnitt, men det brittiska och Sofie lockade.

Fortitude

Några av karaktärerna i Fortitude. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Fortitude är alltså en påhittad stad,
men i serien finns den i Arktis. Det är den mest säkra plats på hela jorden, för nåt våldsbrott har inte begåtts där. Inte förrän nu. Märkliga saker inträffar. Det börjar med att två barn hittar ett dött djur. Ett av barnen blir sjukt. Djuret kan vara en utdöd mammut. Två män tar tillvara på liket och försöker sälja det. Samtidigt… händer en massa saker och första avsnittet slutar med ett skumt dödsfall. Eller mord. Nåt som lär påverka guvernörens planer att förvandla stan till en exklusiv turistort…

Hum nja… Visserligen är det elva avsnitt kvar, men… Nä, det här är för konstigt för mig. Kanske att jag ser ett avsnitt till. Kanske.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tänkte nästan skriva

Kosläpp 

i rubriken, men det handlar ju inte om kossor utan om nyutkomna pocketböcker från Månpocket. Här är några titlar som jag har valt av dem som kommer ut inom den närmaste framtiden:

Adjö det ljuva livetAdjö det ljuva livet av Camilla Henemark & Carina Nunstedt
En historia om glamour, dekadens, uppgång och fall.
Hon var en stilikon och en diva. En scandal beauty som skapade löpsedlar vart än hon drog fram. Alla flockades runt henne, såväl idrotts- och popstjärnor som topparna inom politik och näringsliv, samt så småningom även Kungens innersta krets.
Under 2000-talet dalar Camillas stjärna. Det blir ett hårt fall som följs av hemlöshet, psykisk ohälsa och självmordsplaner. Det här är berättelsen om hennes hisnande liv. Om hur hon bestämde sig för att avsluta det och påbörja ett nytt.


Mörkt motivMörkt motiv av Louise Penny

När Jane Neal hittas död i skogen, skjuten med en pil rakt genom hjärtat, blåser det en kall höstvind genom den lilla byn Three Pines. Vem har dödat den omtyckta gamla kvinnan, och varför? Och finns det en anledning till att Jane dödades under förberedelserna till den årliga konstutställningen?
Det här är den första boken om kommissarie Gamache och den lilla idylliska byn Three Pines i Kanada. Serien har en stor läsekrets världen över och är flerfaldigt prisbelönt. Louise Pennys böcker har sedan debuten 2006 toppat många av världens försäljningslistor och översätts nu för första gången till svenska.


Jag ska göra dig så lyckligJag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde
1965: I bostadsrättsföreningen ”Ungdomens egna hem” utanför Trondheim sjuder det av otyglad livslust blandat med försök till social kontroll. Åtta familjer bor tätt inpå varandra, övervakar varandras klädsel, uppförande och levnadsvanor och har alltid tid att bjuda på en svidande kommentar. Här erbjuds allt från skvaller och barnpassning till hempermanent och påssoppa. Anne B Ragde målar upp en bild av en perfekt sextiotalsidyll. Bakom gardinerna finns både ensamhet och hemlig längtan, men tron på framtiden är osviklig.


ParadisträdgårdenParadisträdgården av Amy Waldman
En jury samlas för att utse det bästa förslaget i en arkitekturtävling för ett minnesmärke där World Trade Center tidigare stod på Manhattan i New York. Deras röster faller på en grön och frodig trädgård, och när kuvertet med den anonyma vinnaren äntligen öppnas visar det sig vara en amerikansk muslim.
Paradisträdgården är en ytterst angelägen roman om vad främlingsfientlighet kan göra med oss människor. Amy Waldman skildrar de olika individerna i ett skräckslaget New York fullt av sörjande, aktivister och byråkrater – alla medmänniskor som kämpar för att nå fördelar och slåss för sina egna ideal.


Livet är kort.

Read Full Post »

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…


Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…


Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »

Man skulle kunna säga att idag är min sista dag i frihet. Man skulle också kunna säga att min resa är slut. Men faktum är att jag inte har nåt emot alls att bli av med min frihet. Och min resa, den har inte börjat än…


Vart är jag på väg? Uppåt???

                                                                                                                                                                Nu är det slut med sovmorgnar och jättetidiga uppstigningar – nästan, i alla fall. Min arbetstid är 8 – 16 den första månaden. Det innebär att jag måste åka hemifrån runt halv åtta. Det är ju inte precis mitt i natten för en som är van att följa sin vårdarbetande Fästmös schema…

En del av er har tyckt att jag har varit knäpp som reagerat på att jag har fått tidiga sms – eller sena. Nu är jag av den uppfattningen att bara för att man är så tillgänglig är det inte OK att messa alltför tidigt eller alltför sent – om det inte är nåt viktigt, förstås. Jag fick rådet att sätta mobilen på ljudlöst. Det har fört med sig konsekvenser som att jag har missat viktiga sms och samtal eftersom jag inte har hört dem, trots vibra. Och för familjen och för nära vänner som har det svårt måste jag vara tillgänglig – dessa mina kära är nämligen tillgängliga för mig!


Den här krånglade med laddningen igår kväll och i morse hörde jag inte ett viktigt sms…

                                                                                                                                                                 I morse kom första sms:et klockan sju. Jag missade det eftersom mobilen var på ljudlöst och när jag svarade var det för sent – personen som hade messat befann sig ombord på ett plan… Hur som helst, eftersom jag framöver lär gå upp runt halv sju på vardagar går det förstås bra att messa mig då om man tycker att det är kul/bra/viktigt. Men jag kanske inte svarar i alla fall, för jag tycker att det är ohyfsat och för tidigt att messa så dags. Kvällstid svarar jag inte på sms efter klockan 22 hädanefter. Det KAN bli så att min mobil blir en tjänstemobil igen och då kanske jag måste ha den påslagen med ljud och allt. Då hoppas jag ännu mer att mina tillgänglighetstider för vänner och bekanta respekteras. Nu krånglade emellertid min mobil med laddningen igår kväll, så det kanske verkligen är dags att pensionera den tejpade saken… Men SUCK & STÖN, jag älskar ju dess kamera!!!

Vad ska jag ägna den här dagen åt? Jag borde städa av lite här hemma, åtminstone i badrummet och i duschrummet/toan. Just nu bjuder vädret på en klarblå himmel och sol – vilket gör att jag inser att jag borde gå ut på promenad. Vidare måste jag införskaffa en handblomma till begravningen i morgon, men det låter sig göras först senare framåt kvällen – jag vill ju inte att den ska ”nicka” alltför tidigt.

Jobbväskan är redan packad med papper, block, pennor, tofflor och diverse annat. Vad 17 har jag gett mig in på??? Tänk om jag inte klarar det här! Jag är ärligt talat… skräckslagen!!!


Skräckslagen Toffla!

Read Full Post »

Jorå, jag är medveten om att dagens bakgrund är hiskelig. Lime är precis som turkos inte en färg utan en nyans. Den (lime, alltså) är dessutom betydligt mer skrämmande än turkos. Jag blir skräckslagen när jag ser den. Skräckslagen att se nånting så… fult, helt enkelt.

I morse blev det tidig väckning, halv sex, av barnskrik. Men jag klagar inte för om man klagar på barnskrik är man nån sur och elak tant. Igår var det en modell större som levde rövare hela förmiddagen. Men jag klagade inte på det heller, för jag vill verkligen inte vara en sur och elak tant. Jag är bara ingen barnmänniska på det viset att jag ogillar gap och skrik. När det gäller bonusbarnen… ja, där säger jag ifrån om jag tycker att det går för långt på nåt sätt, men jag tycker sällan att det gör det. Dessutom har dessa barn två föräldrar som agerar föräldrar. Till skillnad från andra. Alla är nämligen inte lika lämpade att vara föräldrar. Se på mig! Det finns ett skäl till att jag inte har barn!


Jag vill inte vara nån sur och elak tant.

                                                                                                                                                                 På tal om föräldrar läste jag nyss att det inte är brottsligt att lämna tillbaka ett adoptivbarn som man inte gillar. Snacka om cyniskt! De svenska adoptivföräldrarna lämnade helt enkelt tillbaka dottern till hennes biologiska far i Gambia. Svenskarna

[…] tröttnade på henne för att hon var bråkig […]

enligt artikeln. Att flickan sen kom tillbaka till Sverige för att hon mådde dåligt ses inte heller som nåt bevis för att hon blivit dumpad och övergiven. Frågan är om det är brottsligt att lämna sina biologiska barn till nån släkting när man tycker att de är bråkiga. Eller är det skillnad på skit och pannkaka igen? En stilla undran.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Jag mår inte bra idag. Jag vaknade och hade hiskeligt ont i magen, lika hiskeligt som bakgrunden till bloggen. Jag fäller hår som värsta djuret. Jag ser illa. Mina händer domnar. Men jag lever än. Och bråkig är jag. Men jag klagar inte. Nån sur och elak tant vill jag inte vara. Bara ibland. Moaahahahaaaaa……….


Jag lever än och är bråkig.

Read Full Post »