Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 september, 2011

Jag delar inte precis massor av egenskaper eller företeelser med Blondinbella. Men… Nu när hon har brutit ihop och sökt läkarhjälp eftersom hon har (haft) en stalker efter sig kan jag emellertid känna ett närmare förbund med tjejen.

Jag blir förbannad när jag läser att hon gjort anmälningar om stalkern, men inte fått nån polishjälp. Hon har varit förföljd och mordhotad och känner sig otrygg i sitt eget hem. Och i tisdags sökte hon läkarhjälp. Där fick hon – sömntabletter. Vidare ska hon kontakta ett säkerhetsbolag som ska hålla koll på lägenheten. Och kanske en psykolog.

Varför har inte polisen gjort nåt? Varför tar man inte anmälningar om stalkning på allvar?

Jag har själv gjort flera anmälningar. Vid två tillfällen har jag anmält telefontrakasserier. Trots att det blev bevisat svart på vitt varifrån samtalen kom hände ingenting. Så småningom – och nu snackar vi år – slutade telefonterrorn. Och det är jag självklart glad för eftersom jag i dagsläget behöver vara tillgänglig på telefonen 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Varför jag måste det är inget jag vill skriva om i ett öppet inlägg, men var snäll och ifrågasätt det inte – jag har mina skäl. Men hur som helst, det tog år innan terrorn upphörde.

Idag är jag fortfarande ”skadad” av telefontrakasserierna. Jag kollar alltid numret på den som ringer och jag svarar inte gärna på ett okänt nummer. Om jag svarar, kan jag låta väldigt kort och misstänksam. Jag gillar inte när nån vän eller bekant ringer och telefonskojar – jag blir livrädd.

Sen jag började blogga har jag blivit stalkad av och till. Tyvärr är det sånt man får ta när man skriver så öppet som jag gör. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, fast det tycks inte folk förstå. Men jag kan verkligen inte förstå att min ringa person är så intressant att man stalkar mig år ut och år in samtidigt som man vet att man inte är välkommen. Är det roligt att jag är rädd och förbannad? Om du tycker det är du rätt sjuk, skulle jag vilja påstå.

Jag vet att jag har läsare som jag mest önskar dit pepparn växer. Men majoriteten som läser min blogg är varmt välkommen. Jag försöker fokusera på vänligt inställda läsare. Stalkare, skvallerkärringar och annat pack som kommer på köpet när man har en välbesökt blogg försöker jag ignorera. Personligen skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sånt beteende som att följa nån som jag avkyr på hans eller hennes blogg. Bara så dumt…

Men dummast av allt är när nån stalkar nån och det går så långt som till hot – och polisen inte tar offrets anmälan/anmälningar på allvar. Det är värt en svart bak, det.


En svart bak till polisen som inte gör nånting åt anmälningar om stalkning.

Read Full Post »

Hittade ett halvroligt språktest hos Svenska Dagbladet. Åtta frågor om språk och grammatik som jag besvarade medan Fästmön hängde tvätt Jag hade sju rätt av åtta – hur många får du?

Testet hittar du här!

PS Jag klarade allt utom ”danska matten”!

Read Full Post »

Alltså jag bryr mig inte om kläder. För mig är det viktigast att jag har kläder att sätta på mig, att de är rena, hela och hyfsat snygga. Diskreta. Oftast i tjockis-svart, men ibland, när jag vill vara riktigt wild & crazy, blåa.

Mitt hår har alltid varit min stolthet – och nåt som gör mig galen. Det växer som ogräs uppe på huvudet, på längden är det värre. Precis samma hår som min pappa. Och farmor. Farmor löste det hela med vackra kammar i håret. Hon hade tunt, men ganska långt hår även på längden och brukade varje natt göra en fläta. Det gjorde aldrig pappa och inte jag heller. Vi är/var korthåriga bak. Men uppe på huvudet, som sagt…

Jag har ändå alltid gillat mitt hår och är det nåt jag lägger pengar på så är det hårvårdsprodukter och besök hos frissan. Min frissa M brukar göra underverk med mitt hår, men nu ska vi inte ses förrän i slutet av månaden…

Idag är det riktig kris för jag har Arne-frisyr. Och då snackar jag inte vilken Arne som helst utan Arne som i Kurt Olssons assistent.


Kurt till vänster, Arne till höger. (Bilden är tagen av Hans Wiriden och lånad från Expressen.)

                                                                                                                                                              Att ha Arne-frisyr kan ju vara kul om man ska roa nån. Mig roar den inte. Jag ska strax göra mig klar för avfärd ut till Himlen och Fästmön och måste få till håret. Jag menar, jag vill ju se fin ut när jag ska till henne och inte rolig. Se själv! Kan nån komma till undsättning vore det fint!


Dagens frisyr: Arne-frisyr!

Read Full Post »

Äntligen sovmorgon! (Nej, än tänker jag inte klaga på mitt ”jobb” och säga ”Äntligen helg!”) På tionden dan fick jag sova ut – och jag sov ända till halv nio, ungefär. Sen låg jag och drog mig en kvart innan jag gick upp.

Fredagskvällen ägnade jag åt att försöka hålla ögonen öppna så att jag skulle orka se Tyst vittne. Jag satt vid datorn och jag satt och läste. Pratade med Fästmön i telefonen medan hon väntade på att Kalas-Killen hade kalasat färdigt och skulle hämtas. Hann knappt lägga på så ringde mamma. Det blev bara ett kort samtal för jag var så trött och jag tror att hon uppfattade det. I torsdags kväll, för resten, ringde Annas mamma också för att hör hur det går med ”jobbet”. Snälla mammor vi har! Men jag höll på att bli sen till att hämta Anna som slutade arbetet klockan 20…

Igår hade jag laddat med ett rör Pringles och Marabou mjölkchoklad. Ja, jag ville ha nåt smaskens att tugga på här i min ensamhet och till Tyst vittne. Det var förstås också ett sätt att hålla mig vaken.

+
Det blev ungefär ett sånt här rör, men det var bara 150 gram i det jag köpte, och så några rader mjölkchoklad.

                                                                                                                                                           Tyst vittne skulle börja klockan 22 och sluta 00.10, men var försenat. Jag kan meddela att det var en kamp att hålla ögonen på TV-skärmen och vara fokuserad. Men tack och lov är Tyst vitne en av de bra brittiska serierna. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, även om rättspatologerna i serien är detektiver i sig och många gånger utför polisarbete. Tyvärr har Sam Ryan (Amanda Burton) lämnat serien och det är ett stort minus! Nu är det Leo och Harry som arbetar sida vid sida – inte helt friktionsfritt heller… Jag gillar Amanda Burton som skådis och hennes härliga, irländska accent som påminner mig om mrs T – som jag däremot inte gillade, men ändå. Accenten är härlig. Dessutom gillar jag karaktären Sam Ryan och ibland ser jag naturligtivs paralleller till mig själv och mitt eget yrkesliv.

— PLATS FÖR SUCKAR! —

Vid halv ett-tiden ramlade jag i säng. Läste två sidor i min bok, även den en brittisk deckartyp som tyvärr gör sig bättre som TV-serie än som litteratur och somnade som en sten. För att vakna vid två-tiden och behöva gå på toa. Slocknade igen och vaknade sen tjugo i tre med kramp i ena benet och det andra benets fot. Slocknade. Vaknade med kramp i benen. Utmattad och nästan med en känsla av bakfylla vaknade jag runt halv nio idag. Huvudet dunkar som om jag var på värsta festen igår – verkligheten var chips, choklad och en (1) starköl.

Jag packade lite grejor igår i min rygga, men det blir ju inte så mycket eftersom jag bara åker ut till Himlen idag mitt på dan och stannar till i morgon kväll. Det känns jättetrist, men det har flera orsaker. En är att jag behöver vara hemma på måndagmorgon när jag ska göra mig redo för ”jobbet”. Det blir för rörigt om vi ärkanske fyra personer som ska göra oss klara för avfärd ungefär samtidigt. Sen måste jag se till att ha bensin i bilen och snåla med den, så det är därför jag inte pendlar därifrån. Det blir för dyrt, helt enkelt, och det är pengar jag inte har. Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis, om jag säger så.


Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis. 

                                                                                                                                                              På tal om att jobba har jag mejlat en fråga till min a-kassa nu på morgonen. Jag kan ju inte ringa på vardagar eftersom a-kassan bara har öppet de tider jag sitter på kontoret – som jag ju delar med Carl. Inte så kul att låta honom ta del av ett privat samtal mellan mig och min a-kassa. En a-kassa som jag tycker har undermålig information på sin hemsida. Med utförligare och bättre information där skulle a-kassan ju nästan helt slippa prata med medlemmarna, nåt som de som jobbar där med telefonfrågor verkar avsky. Nio av tio är så snorkiga att man tar sig en rejäl funderare om man verkligen måste ringa dit i nåt ärende. Tyvärr måste man det ibland. Hemsidan, för resten. Den går ju inte att logga in på! På alla papper från dem står ett fyrsiffrigt lösenord angett – hur är det med sekretessen där egentligen? Breven är inte rekommenderade… Men på hemsidan krävs ett åttasiffrigt lösen. Hur går det ihop? Nog för att jag fläckvis lider av dyskalkyli, men fyra och åtta är ju inte samma antal. Två arbetsdagar har de angett att de behöver som svarstid på mejlfrågor, så tidigast onsdag kan jag räkna med svar på var jag ska sätta ett kryss på a-kassekortet och hur jag ska kunna logga in på deras hemsida. TVÅ ARBETSDAGAR! Ja, inte jobbar de ihjäl sig.


Hur många siffror ingår det i a-kassans lösen, egentligen? Fyra jag som står angivna på alla brev från dem eller åtta som efterfrågas på hemsidan?

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan, bädda, fräscha till mig och klä på mig nåt. Räknar med att åka till Himlen runt lunchtid idag. Då har Anna fått sin sovmorgon och kanske hunnit rensa golvbrunnen i badrummet också – vilken härlig sysselsättning en lördagsförmiddag! UFF!

Leksaks-datorn följer med ut till Himlen, men om vi åker in på Kulturnatten blir det kanske inte så mycket bloggat. Vi får se. I skrivande stund är inget bestämt än mer än att båda tjejerna ska ut. Glad för deras skull att de har kompisar och gör roliga saker i stället för att frottera sig med mamma och Tofflan!

Read Full Post »