Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Blott en dag’

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…


Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…


Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »

Långsamt är verkligen inte mitt ord. (Mitt efternamn betyder för övrigt Snabb på ett annat språk, så…) Men nu är det så att jag behöver ta det lite långsamt.

Det var underbart att få sova hemma i sin egen säng och slippa bli väckt, när man äntligen lyckats slumra till, vid halv fyra-tiden av nån som hummar Blott en dag – på norska – och ska sticka sönder ens kärl. Nej fy, nu är jag elak, hon gjorde bara sitt jobb, men det var nog den enda i personalen som jag kände motvilja mot. Alla andra var så försiktiga och vänliga och rara – trots att det var högt tempo som det ju är på en akut intagningsavdelning. Flödet patienter är inte särskilt jämnt, för det mesta är strömmen strid och det råder stor platsbrist. Ingen stannar i nån säng längre än nödvändigt, det kan jag garantera!

Såg lite på TV igår kväll – det hade jag inte gjort sen helgen som var. Men jag orkade inte riktigt hänga med i nåt, så jag lät mig somna till dess avlägsna ljud. Sov mellan 22.30 och cirka 8.30 i morse – det var ljuvligt!

Idag har jag vattnat mina krukväxter och bäddat min säng. Det är ungefär vad jag orkade innan jag måste vila.

Har ägnat lokalblaskan en lång stund, men inte hunnit läsa klart den. Men en sak slår mig när jag läser om valet: vem tar alla dessa gräsliga foton på politiker och varför är politikerna så korkade att de använder dem i sina valkampanjer? Alla tre annonserna föreställer lokala politiker. Finns det inte nån människa som kan fototräna politikerna lite???

  • Redan i början av dagens tidning finns en annons från Folkpartiet där två MÄN, förstås, vänder sig till invandrare. Det är ju bra att politikerna på bilden är invandrare själva, men kunde man inte ha petat in en kvinna?! Dessutom ser bilden ihopklippt ut, INTE bra!
  • Lite längre in i tidningen finns en debattartikel, signerad en moderatpolitiker. Han tittar ut ur bilden, med ett fånigt flin. Detta ge mig intrycket av att han inte är ärlig med det han skriver och rent generellt ger han inte något förtroendeingivande intryck eftersom han inte tittar läsaren i ögonen och dessutom ler trots att innehållet i artikeln är allvarligt menat, tror jag…
  • Men värst av allt är nog Kristdemokraternas annons. Tre kristdemokrater står och tittar på fotografen – och därmed också läsaren – von oben. Alltså tittar/ser ner på betraktaren. Det får mig att känna mig som ett litet barn som tillrättavisas – av tre odjur. För deras leenden når inte ögonen. Hemsk bild!

Jag har pratat med min älskling en lång stund i telefonen. Det är mycket för henne nu och jag kan ju inte hjälpa till för tillfället. Det är tungt för henne, på flera sätt. Jag hoppas att hon funderar över om hon inte ska stanna hemma i stället för att jobba över helgen. Eller jag vet att hon funderar över det.


Vi hänger ihop – fast just nu är vi på var sitt håll…

                                                                                                                                                              Nu ska jag försöka tvinga i mig lite frukost så att jag inte ramlar när jag ska utföra nästa ärende på dagordningen: duscha. Jag tror att jag skippar tvätten tills i kväll eller i morgon, men gå och handla ska jag försöka mig på i eftermiddag, tror jag. Just nu känns det oöverstigligt, men det ska väl gå.

Read Full Post »

Vitkål är en rotfrukt som INTE borde få serveras på sjukhus. I vart fall inte sjukhus där man mest ligger still, där man inte dricker för att man ska ta prover och där det är som en bastu i sjuksalen. Detta leder till svårartade problem som kallas flatulens. Och om du inte begriper ordet får du googla själv, jag orkar inte och lill-datorn är rätt seg.

Jag sov typ mellan klockan ett och två och sen nån timma fram på morgonsidan. Vid halv fyra tiden störtade Tre Trallande Undersköterskor in. Eller trallande… Två var barska och en snäll och trevlig. Den ena barska nynnade dessutom på Blott en dag, min mormors favoritpsalm. Den första barska tog blodtryck, temp, puls och kollade att jag andades. Sen skulle Blott en dag ta en massa blodprover. Envisades med att ta dem… på handen. Så nu har jag TVÅ NYA plåster där, för kärlen sprack. Och jag som just rivit av det gamla plåstret… Jag tål nämligen inte plåster så bra, det börjar klia.


Två SNIGGA plåster! Notera även det supereleganta plastarmbandet till höger i bild.

                                                                                                                                                  Salen delar jag med en tant som är 90. Men jag är fortfarande så trött och orkar knappt vara uppe, så jag tror att jag är 100. Tanten, blind och tämligen hörselskadad*, skuttar upp och ner som ett jehu på toa. Dessutom ville hon ha lampan på hela natten och fönstret stängt. Ljust och varmt – det var därför jag inte sov mer än ett par timmar. Men se en av de Trallande Uskorna, den trevliga, var så vänlig och öppnade fönstret och Blott en dag släckte lampan, så det blev en liten power nap mellan klockan fyra och halv sex också!

Regnet smattrade härligt utanför och jag förekom Jerry genom att skicka instruktioner per sms om vindrutetorkarna. Älsklings-Annan har fått en morgonpuss via sms och jag har fått en tillbaka. Jag längtar efter henne, det erkänner jag villigt.

Och nu… vill jag ha applåder! Jag levererade mitt… avföringprov för en timma sen! Trodde aldrig jag skulle fixa att skita i en plastbytta, men det gjorde jag. Vilken talang!

Annars händer här inte mycket just nu, men jag har egen handsprit, så jag kanske återkommer när jag är sugen på lite raj-raj…


Skål och raj-raj med min egen sprit.

                                                                                                                                                    * Jag kan alltså fjärta utan att hon hör. Men jag vet inte hur hennes luktsinne är – det kanske är skärpt som tusan… Pinsamt för mig…

Read Full Post »