Det var nån som ondgjorde sig över riddar Blåtand…

För ett tag sen berättade en av mina bloggvänner om nåt pucko som hade ondgjort sig över folk som använder blåtand till sina mobiler. Jag tillhör den kategorin människor – ja, inte den som ondgör sig över blåtandanvändare utan den som använder blåtand – och jag vill därför använda bloggen för att i min tur ondgöra mig över dumma människor. För jag kan inte inte kalla häcklare av blåtandanvändare nåt annat!

En sån här har jag i örat och då blinkar den oftast blått.

                                                                                                                                                             OK, jag kan hålla med om att det kanske ser fånigt ut att gå omkring med en grej i örat som kanske blinkar blått. Men det ser baske mig inte dummare ut än att gå omkring med ett par hörlurar i öronen.

Jag använder min blåtand eftersom det är ett glapp i min mobil som gör att ljudet i apparaten vibrerar. Med blåtanden låter det kristallklart. Men naturligtvis har jag andra skäl också! Säkerhet är ett av dem.

Fördelarna med blåtand är att du har händerna fria. Därför är en blåtand alldeles utmärkt att ha i örat när du kör bil, cyklar eller gör nåt annat som helst kräver båda händerna. Nästa år kan det komma en ny lag som förbjuder mobilanvändning bakom ratten – om man inte ringer med blåtand eller annat handsfreetillbehör i örat. Jag tycker att det vore en alldeles utmärkt lag. Blåtand i örat och två fria händer till bilkörning är betydligt säkrare än enhand om mobilen och en hand som ska sköta såväl ratt som blinkers och växelspak.

Så ondgör dig gärna, men jag kör med min blåtand! Själv kan du ju vingla runt på gatorna i ditt fordon och vara en trafikfara – om du nu tycker att det är smartare.

Read Full Post »

Narkotika: Knark-kändisar – föredömen som bedöms olika?

Jag tycker inte att det är OK att knarka. Jag tycker inte att det är värre om kändisar knarkar än om vanliga dödliga gör det, men jag tycker att offentliga personer ändå bör föregå med ett visst gott föredöme. En ny mätning visar att 70 procent av svenskarna håller med mig – det är viktigt att offentliga personer låter bli narkotika.

Som illustration till hur motstridig synen på narkotika är i vårt land tar Dagens Nyheter upp barnprogramledaren Ola Lindholm. Han blev nyligen dömd för ett ett ringa narkotikabrott. Han uttalade sig före domen att det kanske tar tre månader, sen är hans brott förlåtet och han kan åter visa sig i rutan. Och det gick ju faktiskt snabbare än så – redan nu har han jobb kreativ producent på produktionsbolaget ITV Studios Nordic. Bolaget gör bland anant TV-program som Robinson, Draknästet och Halv åtta hos mig. Och enligt bolagets VD är det inte helt omöjligt att Ola Lindholm får jobba som… programledare för barn i framtiden.

Men nu har alltså en ny undersökning, gjord bland cirka tusen personer, visat att det faktiskt spelar roll om kändisar knarkar eller inte. Samtidigt växer misstron runt omkring oss – i bland annat media – om vårt lands narkotikapolitik. Lindriga narkotikabrott framställs som just… lindriga brott. Brott som jämställs med att köra bil utan bälte. Men hallå, vem är så korkad att man kör bil utan bälte? Det tar bara ett par sekunder att bälta sig, vad är problemet???

Det är väl inte tidskrävande eller svårt att ta på sig ett sånt här?

                                                                                                                                                              Det finns ju fler kända svenskar som har blivit dömda för narkotikabrott. Det jag är fundersam över är hur olika de behandlas. Sanna Bråding hamnade ute kylan direkt (hon dömdes i augusti 2008) och har väl först nu börjat få uppdrag igen, medan Micke Persbrandt (greps i januari i år), tja, han erkände, betalade böterna och sen var det glömt och han lika hyllad efteråt som före. Är det skillnad på kändisar och kändisar, liksom? Eller handlar det om kön? Vad har media för roll? Vad tror du?

För mig tycks det som om skillnaden beror på kön och att medias hantering spelar roll. Men samtidigt kan jag tycka att Persbrandt var rak och ärlig och erkände med en gång, vilket Ola Lindholm ju aldrig har gjort. Han dömdes mot sitt nekande. Så olika, ändå verkar dessa herrar flyta på i tillvaron rätt OK.

För övrigt, som jag skrev inledningsvis, tycker jag inte att det är OK att knarka – även om vissa brott anses lindriga…

Read Full Post »

Bitar på plats

Eftermiddagen blev det möte för min del. Det var intressant att se ett möte så disciplinerat som detta – jag kunder ju inte låta bli att jämföra med motsvarande möten i mitt förra liv. Då pratade alla i munnen på varandra, ordföranden kunde inte leda mötet (ingen pondus) och minnesanteckningarna var hej-kom-och-hjälp-mig – om de alls var… Nu var det enda som var lite odisciplinerat att två mobiler ringde, S:s kommentar (två gånger):

Var det maken?

M1:s småroliga kommentarer och M2, som såg väldigt trött ut. Kan tänka mig att det hade kunna bli ett fnissanfall. Om vi nu inte alla var så disciplinerade…

En snabb mugg java efter mötet och så var det plötsligt bara en timma kvar till hemgång. Jag filade lite på nyhetsbrevet, la till en del uppgifter efter underlag från Carl eller webben.

Vägen hem var hemsk! Bilköerna var kilometerlånga och jag behövde gå på toa = ingen kul kombo… Messade lite med Fästmön när bilen stod stilla vid rödljus. Hon har blivit kontaktad av en journalist som vill intervjua henne – journalisten hade läst en kommentar som hon gjort här på min blogg! Ha ha, det blev lite grann

Jag mötte Lassie…

Hoppas Anna ställer upp, hon behöver få lite uppmärksamhet för hon är nämligen inte bara söt och vän, hon är skärpt, klok – och alldeles för lågmäld med sina sunda åsikter! (Hon är för övrigt skitrolig också, men det kanske inte passar sig i detta sammanhang att hon visar sin vassarappa tunga, menar jag…)

Jag hann hem innan katastrofen var ett faktum. Sparkade sen igång en maskin tjockis-svart tvätt och satte mig en stund vid pusslet. Tyvärr blev ljuset snabbt för dåligt, så jag fick bara dit en enda bit. Men – skryt, skryt – jag fick också dit en bit i morse, bara så där, när jag borstade tänderna. Som kvinna kan jag ju göra två saker samtidigt.

Visst kan man väl ändå säga att två tredjedelar är lagt?

                                                                                                                                                                    Av pusslets 1 500 bitar gissar jag att cirka 500 ännu inte är lagda på sin rätta plats. Så två tredjedelar är lagt, eller hur?

Nu ska jag surfa runt bland nyhetssidorna och kolla om det har hänt nåt i världen som jag kan reta upp mig på blogga om. Och så blir det en runda bland mina favoritbloggar. Ska väl se klart sista halvtimman av Mördare okänd också. Och telefonera med Anna. Midda? Äh, det hinner jag inte idag heller, jag hyfsade chokladasken med de belgiska sjöfrukterna som jag tog fram igår. Den asken som jag fick i julklapp förra året och som nyss passerat bäst-före-datum…

Read Full Post »

Orolig natt och svischande dagar

Det blev en orolig natt av nån märklig anledning. Jag var så trött igår kväll att jag hade kunnat gå och lägga mig redan vid 20-tiden, men jag avvaktade till 21.30 när Mördare okänd började. TV:n i sovrummet fick visa denna brittiska deckare som gick på SvT1. Och faktum är att jag såg merparten av den – jag somnade när det kanske var en halvtimma kvar, vid 22.30. För att sen vakna klockan 3.16. (Ja det ska stå 16!) Sen låg jag och vred och vände på mig jag vet inte hur länge. Nånstans nån gång infann sig en dvala som medförde en förskräcklig stressdröm. Klockan halv sju dansade klockradion igång. Mina händer var avdomnade, vilket det blir ganska ofta nattetid, så det tog vad som kändes som evigheter att stänga av radion. Lyckades sätta på alarmsignalen och flytta fram klockan också och trodde jag hade försovit mig…

Nattens och morgonens beteende är typiska stressymtom för mig. Men det är konstigt för jag känner mig inte särskilt stressad, bara så himla trött hela tiden. Sovtrött. Lite orolig kanske jag var inför dagens övning ”Den innebär att arbeta i ett program som jag känner mig lite rostig i. Fast jag tycker att det är konstigt om det skulle påverka min sömn så pass,  jag har verkligen inte känt mig jätteorolig. Jag får hoppas att det bara var nån tillfällig dålig natt!

Fästmön skickade ett sånt fint sms i morse, men den röda, vackra soluppgången hon såg fanns inte att beskåda i New Village. Där var det disigt och gråmulet. Anna och Elias skulle ge sig iväg tidigt hemifrån i morse, för Anna började redan klockan halv åtta och måste sitta på bussen före klockan sju, misstänker jag.

När jag sen väl kom till ”jobbet” svischade timmarna iväg. Jag har jobbat med vårt nyhetsbrev och även tagit och hanterat väl, tycker jag, en diskussion om en text. Det är så mycket som ska få plats på två A4-sidor och det gäller att få med det viktigaste – när man nu måste stryka. Det har gått bra att jobba i programmet och jag har fått till det mesta som är klart. Jag är ganska nöjd med bildvalet och sidan ett, det är sidan två med sin ”saliga blandning” som det är lite krux med.

Dagens lunch blev beige pasta. Dock var insidan färggrant röd av soltorkade tomater. För säkerhets skull hade jag med mig några naturella körsbärstomater bredvid. En försökte smita och rullade över bordet, men jag hann fånga den innan den rullade över kanten. Reaktionsförmåga!

Pastaknyten och körsbärstomater, bubblevatten och en deckare är tillbehör. Deckaren rensar skallen från det alltför teoretiska.

                                                                                                                                                                                                                                                       I eftermiddag ska det vara en sorts ”avdelningsmöte”.  Jag vet inte om jag förväntas delta eller inte – jo, jag fick just höra av fru Chef att min närvaro önskas!

 Jag sitter inemellan och petar i mina forskartexter också. Alla har inte inkommit, men jag noterade att Carl var förvånad att så många som två tredjedelar har svarat. Det är ett gott tecken att vi jobbar med rätt saker, saker som känns angelägna att presentera.

I kväll blir det lugna puckar, tror jag. I morgon, tisdag, har jag däremot två roliga saker att se fram emot: dels att träffa Rippe för lunch och dels att klippa mig i morgon kväll. Rippe har jag inte träffat på länge och håret är som en pälsmössa uppe på huvudet och lär må kanonbra efter mötet med M:s sax. Efter det vassa mötet måste jag inhandla en del förnödenheter. Mjölken och brödet börjar ta slut.

Ser i min kalender att vi redan nästa vecka ska träffa M från Arbetsförmedlingen. Tänk, då har jag varit här en månad. Snacka om att tiden svischar när man har roligt…

Read Full Post »