Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hålla tummarna’

Ett firande inlägg.


 

Johan 25

25-åringen.

En fattar det inte. Alltså att ens bonusbarn fyller… 25… Som bonusmorsa är en ju evigt ung och mamman ser ju ut som en tonåring fortfarande. Det är visst bara ungarna som blir äldre. I kväll åkte jag till Himlen för att fira vår äldste, Johan.

Det blev ett stillsamt firande med några av de närmaste. Födelsedagsbarnet är inte så mycket för ståhej kring sin person. Men att han är en fin ung man är jag den första att skriva under på. Skapliga presenter i både flytande och fast form levererades. Den bästa presenten hoppas jag innerligt att Johan får i morgon. Jag håller mina tummar hårt, hårt.

Kakor och bulle

Annas goda fikabröd.

Anna hade stressat hem från jobbet och jag anlände sist av gästerna. Jag jobbade lite längre och behövde ta en macka och tanka innan Clark Kent* och jag fortsatte norrut. Som tur är har jag inte noterat nåt läckage idag och det är jag så tacksam för!

Gott kaffe och smaskigt fikabröd bjöds vi på. Jag passade på att lassa assietten full, för jag försöker att bara äta fikabröd en gång i veckan. Vanligen blir det på fredagar när det serveras go-fika på eftermiddagen på jobbet. Men i morgon serveras äckel-fika, det vill säga semla, och semlor äter inte jag – precis som jag inte äter morötter. Dessutom är Annas goda kakor godare rent generellt – även om fredagsfikat på jobbet inte är dåligt (diplomati).

Nån Antikrunda blev det inte i afton för min del – Johan är viktigare. Men i morgon bänkar jag mig i bästefåtöljen och värderar till programmet som jag spelade in på DVD-hårddisken. Fast först ska jag arbeta, luncha med NK** och försöka att inte tappa bort mitt nya passerkort…

Lucifer och Anna

Mor och son… Eh nej, jag menar Johans mor och hennes barnbarn. Lucifer och Anna gillar i varje fall varandra.


*Clark Kent = min lille bilman

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oj-är-det-redan-helg-inlägg.


 

Bulle

Dagens gofika blev kanelbulle med pärlsocker på.

Men plötsligt blev det helg. Den här fredagen har gått i ett rasande tempo. När jag kom till jobbet i morse hade jag siktet ställt neråt marint håll. Det hann jag knappt påbörja förrän det flaggades rött för brådisjobb. Jag fick påbörja textgranskningen av en regeringsrapport. Lite pirrigt, men roligt jobb och framför allt, väldigt intressant. För övrigt är rapporten väldigt bra skriven, så jag håller tummarna för att den ger önskat resultat.

Min dag sprang alltså iväg. Det var först vid gofikat på eftermiddagen som jag insåg att jag hade jobbat så intensivt att jag petade i mig varenda sockersmula på bullen. Innan dess hade jag ett bra spontansamtal med min chef på plats. Jag vill ha rak kommunikation och känner att jag får det med den chefen – när h*n är på plats. Som alla chefer är även denna chef ofta ute på vift. Inte alltid en avundsvärd sits, chefstillägg i lön kompenserar faktiskt inte tid i verkliga livet, är min erfarenhet.

Regn

Mörkt och regnigt ute? Så bra! Då blir det legitimt att tända ljus och lägga sig i bästefåtöljen och läsa.

Så tittade jag upp från min granskning och klockan var över halv fem. Dags att åka hem! Det var kolsvart ute och jag hört nåt märkligt, trummande ljud. På väg ut tryckte jag i mig en banan så jag inte skulle tappa koncepterna vid eventuella närkontakter med cyklister. Sen stannade jag till för att fascinerad upptäcka att regnet fullkomligt vräkte ner. Det var det trummande ljudet jag hade hört. Jag hade sällskap ut och sa ursäktande till detta att min fläktrem nog vrålar i falsett när jag startar bilen, men jag har verkstadstid på torsdag. Fast remmen var tyst och Clark Kent* och jag tuffade hem i regnet och klarade oss dessutom från både vattenplaning och bilköer, denna fredagen den trettonde…

En mörk, blöt kväll som i afton gör det helt legitimt att tända ljus och ligga i bästefåtöljen och läsa. Det är inte många sidor kvar i deckaren jag läser just nu. Den ska sen avlösas av mer… litterär litteratur, kan en säga.

Helgen ska jag tillbringa med en av de få killarna i mitt liv. Vi har ett uppdrag att utföra i morgon, men sen ska vi bara lata oss, sitta vid datorerna, läsa och äta nåt gott.

Och nu vill jag förstås veta både om DU har haft otur denna fredagen den trettonde OCH vad du har för dig i helgen!!! Skriv några rader i en kommentar så blir jag glad!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.


 

Anna med kattkillen Cosmos

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag svängde förbi Äldreboendet 
och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!


*snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.


 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Låt oss emellertid börja i Uppsala.
Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Lyftkran

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.


Tåget kom, ja. 
Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

 Svamprisotto

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Tofflan och Inger

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om allt från ergonomi via köer och fågelbajs till en kall öl.


 

Datorarbetsplats hos mamma

Min datorarbetsplats hos mamma. Notera mina fötter under pallen.

Fy te rackarns vilken resa! Jag längtade hem till min säng (jag sover på golvet hos mamma) och till min mer ergonomiska arbetsplats än den jag har hos mamma (datorn på en fotpall, jag sitter på golvet), men det gjorde visst ”alla andra” i dag också. Framför allt extra långa långtradare, husbilar och husvagnsekipage. Påminn mig om att jag aldrig mer ska ge mig ut på vägarna sommartid… Nåja… Men alltså efter en timme hade jag kört högst tre mil. Då förstår du att det gick allt annat än fort. Min mun var jämn, för att uttrycka det milt.

På sedvanligt ställe stannade jag för toabesök, kaffe och en glass. Skoftestamannen var social och pratsam idag. Han sa att det var ont om turister och att de flesta är så snåla att de har eget fika med sig. Dessutom parkerade de på långtradarparkeringen. Hmpf!

Min spegelbild i ett hjärta

Hej hej, hemskt mycket hej! vinkar jag.

Jag är glad att jag kom hem i helt skick. Mitt hem var mörkt, men här var luftigt och alla blommor levde. Min balledörr* var emellertid öppen, vilket gjorde mig väldigt fundersam. Dessutom var ballen** alldeles nerskiten… Ja, inte människoskit, dårå, utan fågeldito. Fast jag kunde ju tänka mig att göra nåt roligare än att torka skit efter en långresa, det är ett som är säkert…

Hos Lucille fick jag förklaringen – glömska, vad gäller dörren, matrester efter grillning i området, vad gäller fågelskiten. Jag får väl gå till BRF-styrelsen och klaga IGEN, dårå, till ingen nytta. Hur som helst, den kalla ölen Lucille bjöd på satt perfekt och gav mig kraft att ringa mamma, betala en räkning, göra tolv utskrifter samt greja med en krånglande dator. Håll nu tummarna för att den senare inte börjar jävlas igen, för naturligtvis har garantin precis gått ut… Ibland undrar man om allt skit samlas på en och samma gång.

Corvina Veronese

Corvina Veronese-flaskan fick följa med hem oöppnad.

Jag har varit och handlat lite mat och lagar den nu, det vill säga jag har kycklingkorv och potatisklyftor i ugnen. Till det blir det en öl som jag hittade i kylen. Vinflaskan jag köpte i Metropolen Byhålan igår fick jag med mig hem oöppnad, för vi orkade aldrig äta de goda ostarna från Skafferiet igår kväll, mamma och jag. Mamma skulle mumsa på dem i kväll, i stället.

Den roligaste posten jag hade fått under dagarna hos mamma var en bok för recension från Historiska Media. Den ska jag ta tag i så snart jag har läst ut Visning pågår – och det är snart! Den är spännande just nu! Men En sång från havet tror jag också att jag kommer att gilla, bland annat för att den utspelar sig i södra England, kanske i trakterna där jag bodde som ung, på bronsåldern. Ett litet avbrott för TV blir det klockan 21, Det tredje ögat.

En sång från havet

En sång från havet ska jag läsa och recensera härnäst.


Nu är min mat färdig
 och jag har inte ätit nåt sen den där glassen och före det jordgubbar och fil i morse. Jag ska fundera lite kring saker på gång den kommande tiden. En vän behöver skrivhjälp, en annan vän behöver hjälp med sin hund från augusti och så vill jag diskutera en mordisk tripp mer ingående med älskade Fästmön. Lucille och jag har pratat om att åka till skogs nån dag. Bär är gratis där, liksom svamp, ju.

Jag hoppas att du har haft en bra tisdag. Skriver du en hälsning i en kommentar nedan blir jag glad!


*balledörr = balkongdörr

** ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min sista hela dag i Metropolen Byhålan den här sommaren. Tror jag.


 

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona

Kul titel på en bok jag såg idag. Jag tog det som ett tecken att det är dags att fara hem nu.

Mina dagar i Metropolen Byhålan är snart slut. I morgon åker Clark Kent* och jag hem till oss igen. Den här gången har jag haft väldigt fina dagar här. Jag har umgåtts med lilla mamma, men jag har också träffat goda vänner och varit en tur ner till Småland. Samtidigt känner jag förstås att det är skönt att komma hem. Min hemvaktare förvarnades igår, så jag gissar att h*n har städat idag efter alla vilda fester i mitt hem. Närå, jag är övertygad om att hemmet är i samma skick som när jag lämnade det, att alla mina krukväxter lever och att jag har fått nån roligare post än bara fönsterkuvert. Hemma är alltid bäst och hemma är sen 1982 Uppsala.

Det blev en tur på stan på eftermiddagen. Jag gjorde några ärenden åt mamma. Innan jag träffade vännen FEM hann jag med att botanisera i stans bokhandel. Den är fortfarande lika välsorterad som förr, men ack så trist Nilssons bokhandel blev när den först transformerades till Bokia och nu senast till Akademibokhandeln. Men… ryktet säger att ägarna längtar tillbaka till sina gamla lokaler. Jag hoppas att de återvänder. Då ska jag handla där så mycket jag kan när jag är här. Idag tittade jag bara.

 Tofflan och FEM

Tofflan och FEM. Fast den här we-fien är inte ny utan togs i maj. När jag tittar närmare på oss ser det ut som om vi är på väg att göra pirayaminen båda två…

FEM och jag gick till Ubbes för att fika. Eftersom ingen av oss rollar kunde vi ta oss ner till den bekväma avdelningen, den med skinnfåtöljer. Där fick jag veta det mesta om FEM:s kommande äventyr i höst. Jag är så glad för hennes skull och håller tummarna för att det blir bra!

Det verkar emellertid som om jag aldrig lämnade stan, för jag såg två huvuden som lutades mot varandra och två personer som kuckilurade inne på Ubbes. Ett av huvudena visade sig tillhöra en gammal bekant som jag för det mesta träffar på under Pride. I år blir det inget Pride i Stockholm för min del, men AS ska dit och jag vet att det nog är årets höjdpunkt för AS. För övrigt såg jag att det anordnas Pride i Metropolen också, nu på lördag. Det hade nästan varit lite roligt att delta, men se det hade nog inte lilla mamma accepterat!..

En liten tur tog FEM och jag till Återvinningen. Där luktade det väldigt illa när man klev in, men bokavdelningen var i fint skick och böckerna i bra ordning. Detta till trots fick alla stå kvar där. Nu måste jag försöka hålla i mina sekiner.

Mamma hade som vanligt skickat med fikapengar och en slant till en flaska vin. Vi hade nämligen tänkt äta ostarna vi köpte från Skafferiet till dessert i kväll, men vi orkade faktiskt inte. Jag hämtade mat från Ming och vi blev proppade. Den här gången tog vi inte vår vanliga rätt utan friterade jätteräkor. Såsen var lika stark och god som vanligt.

I kväll ägnade jag mig lite åt min bok på gång medan mamma såg sjuhundrafyrtioelva väderprognoser, nittiotre nyhetssändningar och femtiosjutton sportnytt på TV. Men vi pratade däremellan. Och så tog vi en skön promenad längs med sjön medan solen och maten sjönk.

Snart har den här måndagen i Metropolen blivit tisdag i Uppsala. Dagarna har gått fort och jag har haft det väldigt bra. Mamma är nöjd också och det är väldigt viktigt för mig. Jag kör försiktigt hem i morgon, jag lovar. Det är bara ”alla andra” som inte kör lika bra som jag.

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett laddat inlägg i olika nyanser.


 

Powerpack

Powerpackladdning utomhus.

Måndagsmorgon i juli och tillvaron ser väldigt olika ut för oss människor. Jag håller självklart tummarna för vännen som ska till nya jobbet idag, men hoppas även att den som var för sjuk för att ta sig till sitt jobb igår har tillfrisknat idag och för en mer lagom tillvaro för den som hade för mycket att göra för att svara på ett sms som torde anlänt för flera dar sen. Själv sitter jag där jag sitter och gör det jag gör. Det går. Men ett ska jag sluta med: att fråga hur andra mår. Hur jag mår? Nä, eftersom ingen undrar kan jag berätta att jag mår som jag gör efter en slö helg, där böcker var främsta stimulansen. Känner jag mig otroligt laddad för måndag.

På tal om laddad måste jag bara lyfta fram det lilla laddbatteriet (powerpack) jag köpte för cirka 200 spänn en höst när jag var på resande fot. Det är verkligen en toppengrej att ha med sig, som i mitt fall, på ballen*, för att ladda mobilen. Det vet väl alla som har en iPhone hur kassa batterierna är och hur ofta man behöver ladda dem när man använder sin mobil… Genom det här ”powerpack-batteriet” kunde jag snabbt och lätt ladda mobilen på ballebordet**, det vill säga utan att lägga sticka in sladden i väggen och ladda inomhus. Det här powerpacket finns i olika nyanser. Självklart valde jag INTE det turkosa utan det silverfärgade.

I lördags pratade jag i telefonen i 23 minuter med min mamma, igår pratade jag ett par minuter med en granne. Nej, jag har inte varit översocial i helgen, precis. Tur att böcker är ett sånt gott sällskap! Jag har nu läst ut Roth-trilogin. Har du missat vad jag skrev om böckerna kan du läsa här:

  1. De fyra yttersta tingen
  2. Främlingars dom
  3. De dödas mässa
Moln

Dagens himmel.

Idag blir det troligen inte nån balle-sittning***. Jag har en hög med papper att vända iordning, ett jobb som inte lämpar sig att göra på ballen en dag som denna när det blåser lite. Att molnen har hopat sig tycker jag är underbart! Jag tål sol och värme väldigt dåligt. Märkligt nog har mitt skinn blivit lite rosa, trots att jag har suttit med markisen nere. Kanske ser jag fräschare ut, men känner mig lika fet och ful som vanligt. Passande då, med en grisskär nyans…

Strykningen tog jag itu med igår kväll, så det kanske blir en tvätt idag. Det känns skönt att vara så laddad att en orkar stryka en söndagskväll när det är 30nånting grader utanför. Var och en blir salig på sitt sätt. Vidare ska jag sköta mitt åtagande i nån annans hem samt packa inför stundande 80-årsfirande.

Jag hoppas att DU är fantastiskt laddad för den här julimåndagen och att DITT liv har några fler nyanser än mitt.


*ballen = balkongen

**ballebordet = balkongbordet
***balle-sittning = balkongsittning

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »