Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Elsie Johansson’

Ett inlägg om toppar och floppar i media.


 

Toppen:
Igår kväll, ganska sent, 
fick jag veta att Anja Kontor har fått kontrakt av SvT för en fjärde säsong av den fina TV-serien När livet vänder. Tänk, ett pratprogram, där Anja Kontor pratar med ”en vanlig människa” vars liv har vänt. Ingen publik som avbryter eller låter illa, inga färdiginspelade skratt eller suckar. Ett samtal mellan två människor varav den ena berättar hur livet har vänt… Det är riktigt bra TV och jag kan bara säga HURRA och GRATTIS till Anja Kontor – OCH till alla oss tittare som nästa vår, förhoppningsvis, får se åtta (?) nya och lärorika program!

Anja Kontor foto Carl-Johan Söder SVT

Anja Kontor ska göra en ny säsong av När livet vänder! TACK, SvT! (Foto: Carl-Johan Söder SVT)

 
 

Floppen:
Igår förmiddag såg jag en liten notis 
i gratistidningen UppsalaTidningen, den som alltmer blir lik sin ägare, lokalblaskan, tyvärr. Kolla in UppsalaTidningens webbplats så förstår du vad jag menar, bland annat. Man tror att man är på UNT:s webb…

Men utseende är inte det enda som tycks smitta. Korrekturläsning är uppenbarligen inget nån av tidningarna ägnar sig åt längre. Tänk om UppsalaTidningen hade skrivit om Ajna Kontor, till exmepel… Nu skriver de i stället om Elise Johansson

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen igår.


Vi som vet… inte bäst men bättre
vet att Fästmöns styvmoster heter Elsie Johansson och inte Elise Johansson…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Bokens Dag är ett evenemang som återkommer inom NTM-medierna, så även i arrangemang av vår lokalblaska. Och den 10 november är det dags för Bokens Dag 2014. Årets dag hålls i Missionskyrkan (inget om dagen finns emellertid att läsa på kyrkans webbplats!..). Det låter som en mysigare plats än Musikens hus Uppsala Konsert & Kongress, tycker jag.

Elsie Johansson 2014

Elsie Johansson är aktuell med Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

Årets medverkande är Johan Heltne, Lotta Lundberg, Sara Stridsberg och Klas Östergren, samtliga romanaktuella, enligt lokalblaskan, samt kokboksförfattaren och matbloggaren Johan Hedberg. (Ja, det är ju lite inne just nu med matlagning.) Och så Elsie Johansson, förstås. Elsie ersätter för övrigt Viveca Lärn, som har fått förhinder. Elsie Johansson är också aktuell med en roman, Sagas bok, som kom ut i somras.

Den som är extra intresserad av Elsie Johansson kan ta sig till Uppsala stadsteater i morgon kväll (inget om detta finns att läsa på teaterns webbplats!..). Då hålls en samtalskväll kring Elsie Johanssons verk och författarskap, under rubriken ”Att skriva fram tiden”. Elsie Johansson själv medverkar förstås, men även regissören Sunil Munshi, författaren Ola Larsmo och skådespelaren Anna Carlsson.

(Finns det några webbredaktörer som jobbar för Missionskyrkan och Stadsteatern???)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Uppenbarligen ska det grillas hela kvällen. Detta medför att jag får sitta inomhus och knapra dansk peppar* och surfa på nätet i stället för att sitta på ballen**, läsa och njuta av solen. Så du som inte heller kan sitta på ballen och ha det gött på grund av grillgrisar är välkommen att hänga med mig på tur i cyberspace i stället!

Tågmålning på toaTågelände! Ja, jag vägrar att använda ordet kaos som medierna nu har slitit ut. Från midnatt blir det tågstrejk i södra Sverige. Och sen förra veckan är det ju si och så med tågen där jag bor. Värst är det visst mellan Märsta och Knivsta. Personal arbetar dygnet runt (med att åtgärda felen, förhoppningsvis). Men när kan vi tro att tågen rullar igen här mellan Uppsala och Stockholm? Tja, den 9 juni klockan fem på morgonen. Sägs det…

Ödmjuk autodidakt. Fästmöns styvmoster ger ut en ny bok i dagarna. Elsie Johansson, 83 bast, debuterade som 49-åring (48-åring, enligt lokalblaskan). Den nya boken handlar om rättvisa och lika värde.

NejHund bajsade i mittgången – plan tvingades nödlanda. Ja, vad säger man? Nöden har ingen lag, eller? Planet var två timmar försenat när det lyfte. Den stackars hunden blev uppenbarligen skitnödig under den tiden. Folk spydde. Jag skulle spy om nån spydde. Stackars hunden! Den kunde ju inte hjälpa att den inte hade nån bättre stans att skita på. Det var för övrigt en ledarhund och sådana är tillåtna i kabinen.

Lizzies hattar för höga för Cittror. Drottning Elizabeths hattar har orsakat problem. Nästa vecka ska drottningen besöka Frankrike. Men hennes hattar är för höga för den Citroën som det var tänkt att hon skulle färdas i under besöket. Nu får hon åka Renualt i stället. Those frogs’ cars…

GuldpengarFejkade anfall för att slippa betala restaurangnotan. En amerikan har satt i system att lura restauranger. Inte så att han tar en springnota. Nej, han stannar kvar och… låtsas svimma. Nu är han dömd till fem års fängelse – han har nämligen blivit gripen 90 gånger…

 


*dansk peppar = salta, hårda karameller med pulver i

**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En tripp in till stan. Med buss. Vånda! Men det gick bra, jag överlevde den här gången, precis som sist (när det nu var).

Mål ett för min del var att hämta Pridebiljetterna på Musikens Hus.

Två Pridebiljetter till mig och Fästmön! 😛


FEM väntade tålmodigt
medan jag hämtade biljetter och dokumenterade detta. Ja, jag hade ju förvarnat att jag är jobbig med min kamera.

FEM väntar.


Nån tur upp i huset
för att kika på utsikten blev det inte. I stället styrde vi stegen mot Vaksala torg där det var lördagsloppis. Och träff för gamla bilentusiaster.

FEM styrde stegen mot loppisen.


Det var sjukt mycket att titta på
och massor av folk, så vi gick bara en liten runda. FEM hade visst annat för sig också.

FEM passade visst på att befria några flygare också.


FEMs primära mål
var att besöka Lush som ligger i S:t Per gallerian. Där luktade det mycket. Men gott.

Det luktade både mycket och gott på Lush.


Mitt andra mål
var att inhandla en present till Mor. För den som inte vet varför kommer här en påminnelse.

Nästa söndag är det Mors Dag. Men jag köpte naturligtvis inte detta örngott med en fruktans värd sär skrivning!  😡


Så blev det dags för lite intag
av nåt ät- och drickbart. Självklart tog jag FEM till min vän Greken och hans Kafferummet Storken, bästa stället i stan för kaffe och godsaker.

En härlig lunchfika på Storkens terrass.


Nu blev solen riktigt varm
och min jacka åkte av. Jag kikade uppåt takåsarna. Filosoferade för mig själv att jag är alltför sällan i stan…

Uppåt takåsarna.


Det fanns massor
med lustifika exemplar som kunde ha

recenserats 

på en blogg nära dig, men jag har varit så elak, så elak på sista tiden att jag måste försöka mesa till mig nu. Jag sippade lite snällt på en underbar cappuccino i stället. TACK mamma, för fikapengen! Den räckte nästan.

En underbar cappuccino fick mig att hålla käften och inte kommentera lustifika exemplar.


Bokantikvariat blev nästa mål,
även om vi tog en tur in på Åhléns först för strumpinköp. Jag tog med FEM till mitt favoritbokantikvariat i Uppsala, Röda Rummet.

FEM vid Röda Rummet.


Där gjordes en del fynd.
FEM hittade nåt åt sig, jag hittade nåt åt Anna. Dock inte denna bok, den fick bo kvar på Röda Rummet:

Den fick bo kvar på Röda Rummet. 


Dags att bli lite kulturella!
Vi hasade genom centrum upp mot Dômen. Medan vi gick där och pratade, rundade vi ett hörn och –  HEPP! – så stod hon där, så magnifik mot den blåa majhimlen! Och – HEPP! – så träffade vi på före detta fakultetskollegan, trevlige J med fru K som bonus.

Magnifik, eller hur?! (Frågan är retorisk och tarvar inget svar, tack.)


Det hade just ringt ut för ett bröllop,
så vi hade tur. Inne i Dômen var det häftigt som alltid. Jag gillar till exempel ljusträden.

Ett av Domkyrkans ljusträd.


Sist jag var i Domkyrkan
var på en begravning. Den där tillställningen när jag ignorerades av ett antal före detta kollegor och satt mitt emot Annas styvmoster Elsie Johansson.

En annan favoritplats i Domkyrkan är Gustav Vasas gravkor. Där ligger han med två av sina fruar (Visst hade han väl tre? Ja det hade han.)

Taket i Gustav Vasas gravkor är så otroligt vackert – blått med gyllene stjärnor.


FEM hade nu börjat bli trött i fötterna
 (själv är jag ju mycket yngre än hon – cirka fyra månader – och pigg och rask… NOT!) och blivit sugen på glass, men se jag styrde om lite där och vi tog oss ner till Åkanten. Det fläktade härligt från Floden. Vi sjönk ner i alltför mjuka soffor och sippade på kalla drycker – för FEMs del en läskeblask, för min del en stor stark.

FEM kollar sina inköp. Snacka om att människan fick påssjuka!..


På väg till bussen
hem stannade vi på ICA S:t Per och kompletteringshandlade till kvällens middag.

Hemma igen fick FEM publicera sitt andra gästbloggsinlägg medan jag grejade med mina inköp:

Mina inköp: en bok till Anna och ett paket till Mor.


Om jag köpte nåt till mig själv?
Självklart gjorde jag det:

Livets nödvändigheter just nu, i kombination.

Read Full Post »

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…


Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…


Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »

Older Posts »