Och nu några rader om… Ögonen! Och då, FEM och Maria Engelwinge, menar jag inte Maria Langs bok utan mina ljusblå. (Du ska veta att jag är fruktansvärt avundsjuk på Maria som äger boken Ögonen…)
Innan jag skulle börja jobba gick jag till min optiker för att kolla synen. Jag kände att jag inte såg bra och jag kostade på mig att kolla synen både för linser och glasögon. Linser har jag vanligen, men ett par fungerande glasögon är ju ganska praktiskt att ha om man plötsligt inte har råd att köpa linser eller blir förkyld (då ska man inte använda linser).
Mina svindyra bågar från 2007 fick nya glas i augusti.
Det visar sig att jag fortfarande fortsätter att bli närsynt – samtidigt som jag dras med ett irriterande brytningsfel. Nu fick jag betydligt starkare linser och glasögon, så nu ser jag hyfsat. På långt håll. När jag ska läsa vill jag helst vara utan både brillor och linser och ha näsan tryckt mot boken, det vill säga väldigt, väldigt nära.
Jag håller på att ställa om mina ögon så nu börjar jag se ganska bra på långt håll, som sagt. Men jag har svårt för ansikten på folk som jag inte träffar så ofta. Kommer de nära måste jag ställa om ögonen innan jag ser vem/vilka det är som hejar eller säger några ord. När det gäller folk jag träffar ofta känner jag vanligen igen dem på deras gångstil…
För att krångla till det hela är jag olika närsynt på ögonen. Jag ser sämst på mitt dominanta ögon, högerögat. Typat…
Det går inte att lura mina ögon. De har varit rätt kassa ett bra tag och inte blir de bättre. Ljuskänslig är jag och det är knepigt på ”jobbet” när vi sitter med endast två lysrör och ingen skrivbordslampa. Jag är van att ha släckta rör i taket och skrivbordslampor.
Förhoppningsvis dröjer det innan jag får en vit käpp. Troligen klarar jag mig bra och kan jag fortsätta att träna ögonen på att bli snabbare när det gäller att ställa om från nära till långt borta, lär det vara OK.
Kias och Magnus mamma tyckte att jag hade så snälla ögon. Snäll är jag väl inte direkt, men blå är de, i alla fall, ögonen.
Det är både läskigt och lite fascinerande! Jag tror nämligen att man kan träna sina ögon – till en viss gräns, förstås, men ändå. Ögonmuskeln är ju en muskel som vilken annan som helst i kroppen. Eller?