Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Det gror

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

När en Toffla är gräsänka…

Ett aktiverande inlägg.

---

 

Fästmön är, som bekant, på semester. Vad gör en stackars Toffla då om dagarna? Tja, hon är ju inte precis ovan vid att vara ensam, men det finns dagar när det har varit roligare att vara ensam än dessa dagar. Deppa ihop gör jag i alla fall inte, utan passar på att äta slaskmat och läsa vid middagen – typiskt sånt som jag gör när jag är ensam!

Dr Oetkerpizza, mjölk och en deckare – en typisk gräsänkemiddag à laTofflan! Och ketchup ska det vara på pizzan!

Åskovädret på eftermiddagen medförde att datorn stängdes av. Då får man ägna sig åt nyttiga saker, som att ta tag i strykhögen.

Senare i kväll blev det finväder igen. Då måste Flinka Flickfingrar såsom Tofflans (nåja…) ha nåt för sig. Därför anordnade jag… en syjunta! Först lagade jag ett par shorts…

 

Sen lagade jag en trasig ficka på en hoodie samt ett litet hål på densammas ena ärm:

 

Jag menar, jag satt ju ändå skräddare. Varför då inte ha en gräsänkesyjunta, all by myself? Jag överlevde och är nu två hela klädesplagg rikare.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det går…

Ett inlägg om hur jag tycker att det är på jobbet.

Nu har jag jobbat på mitt ”nya” jobb i en och en halv månad, ungefär. Och tro det eller ej, en och annan vän frågar hur det går, om jag trivs etc. Generellt sett kan jag berätta att här finns kollegor jag gillar jättemycket, kollegor jag inte alls gillar och kollegor som är mitt emellan. Typ såna man funkar med i jobbet. Förhållandet är säkerligen det motsatta – kollegorna av alla tre kategorier tycker nog samma om mig.

Jobbet i sig blev inte riktigt det jag hade föreställt mig. Det blev inte mycket till introduktion och jag kände mig ganska inkastad på jobbet. Måndagen efter att en av personerna jag skulle ”avlösa” (jag har ersatt två personer fram till årsskiftet varav en slutade och en var sjukskriven sen före jag kom på plats, sen dess en) hade slutat, förväntades jag kunna ”allt”. Det kunde jag naturligtvis inte – varken då eller nu. Sen dess har det varit såväl enkla uppdrag som mycket komplicerade.

Självkänslan är inte på topp. Men tack vare att jag har haft krav och förväntningar som jag har varit tvungen att infria, har jag också arbetat upp mig själv och min egen uppfattning av mig. Därmed inte sagt att självförtroendet har följt samma linje… Det har i alla fall varit bra att ha krav på sig. Då tvingas jag vidare.

Arbetsuppgifterna är synnerligen varierade och det gillar jag. Mest av allt gillar jag när jag kan hjälpa människor som har kört fast. Det är ett mycket tacksamt jobb, eftersom nio av tio som blir hjälpta också blir glada och nöjda. Många tackar, några tar till och med i hand och tackar för hjälpen! Det är jag helt ovan vid. Jag har nästan bara fått höra, i mina tidigare arbetsliv, när jag har gjort mindre bra saker.

En dag kan ha ett väldigt spännande innehåll. Vissa saker är inplanerade, medan andra saker sker akut. Det gäller att vara flexibel. Idag på förmiddagen deltog jag i en pressträff och tittade in i dessa mörka ögon.

Dessa tittade jag in i idag på förmiddagen.

Jag och ”församlingen” fick höra delar av en mycket gripande historia. Mannen på bilden är oerhört karismatisk och jag rördes nästan till tårar.

Efter lunch var ett längre arbetsmöte inplanerat, men fick bokas om till nästa vecka. Plötsligt hade jag en hel eftermiddag som jag kunde ägna åt att göra eftersatta saker, kolla av om saker och ting har hänt, hur det har gått etc. Och så jobbade jag med en text där jag äntligen fick svinga mig i mina språkliga lianer en liten stund. Är det nånting som jag tycker är eftersatt här är det just det språkliga, det vill säga de texter vi skriver. Där finns förbättringspotential!

Toffelomdömena för jobbet blir:

Allmän trivsel

Kollegor

Arbetsuppgifter

Pendlingen

Lönen

Vad jag saknar mest från förra jobbet:
Vissa kollegor och att lamporna tändes automatiskt när man gick in i ett rum eller på toa. Fortfarande går jag in på toa och bara står en stund och väntar på ljuset – tills jag inser att jag är på ett annat ställe än jag var förra våren…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Vecka 39: Septemberdag och Februaridag

Ett inlägg om den Tofflianska gångna veckans bra och mindre bra prylar.

Torsdag och dags att visa upp för världen vad jag tycker har varit bäst (septemberdag) respektive sämst (februaridag) under den gångna veckan. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Septemberdag

• Krokar (Saker som är både bra och roliga ska man företa sig!)
• Hösten (Jag älskar den verkligen!)
• Bron (Starten av säsong två bådar gott!)
• Trevligt besök (I lördags hade jag gäster i Gamlis)
• Kvala vårdar sina kunder! (Bra gjort!)
• Vänliga människor (Man är lite ovan, liksom…)

Februaridag

• Toffelekonomi (Nej, den är inte rolig alls.)
• Fortfarande ingen handläggare på AF (Men de ringde i alla fall igår, alltid något…)
• Folk, fä och företag som inte svarar på sms och mejl (Dåligt!)
• A-kassans mejlerier en fredagskväll (Förstör hela helgen)

Sex bra prylar och fyra dåliga – det måste väl vara positivt tänkande, eller hur?!

Livet är kort.

Read Full Post »

Man är allt lite ovan…

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.

Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis. Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Här händer det märkliga saker allt som oftast.

Inne i affären var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.

Nu har jag fått kraft och ork och lust att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket!

När vi är i Himlen är ofta allting så… mycket. Jag kommer från en liten familj bestående av tre personer. I Himlen kan vi vara sex personer. Jag gillar att vara många, men jag är ovan. Ovan vid alla ljud, vid alla röster.

Igår var det emellertid en märklig kväll. Först åt nästan alla, fem, middag. Jag tog mycket mat – som vanligt. Jag hade ju inte ätit mat sen jag hade haft en lunchdejt – i onsdags. (Ja, jag VET! Jag måste ändra mina kostvanor!)

Lördagsmiddag – en mycket fullastad tallrik…

Minstingen skulle på kalas och jag skjutsade dit. De två äldsta försvann ut. Kvar var vi och ett ”barn”.

Vi spelade mycket Wordfeud igår, Fästmön och jag. Och jag åkte på mycket däng, tre matcher på raken varav en riktig brakförlust. Nej, jag är verkligen inte duktig på det här spelet!

Anna gick genom skogen som var mycket mörk och hämtade hem minstingen. Sen dukade vi fram mycket mogna ostar, kex och rödvin. Vi bänkade oss framför Downton Abbey och Friday Night Dinner.

En objuden gäst…

Plötsligt var klockan mycket, typ halv två. Vi masade oss i säng, mycket trötta. Idag sov vi mycket länge. Klockan var över tio när vi slog upp våra bruna-gröna respektive blå.

Idag är det söndag. Vädret är grått och trist, minstingen ska på kalas igen. Mycket nu, kan man säga. Eftersom kalaset är i stan försöker Anna och jag roa oss med biltvätt och lite annat under tiden.

Söndagskvällen blir det telefonsamtal till mamma och Arne Dahl.

Alien-gänget höll sig mycket lugna igår, för att idag braka loss igen. Jag blir så trött, men jag har tryckt i mig leverpastej på frukostmackan eftersom jag höll på att tuppa av över bordet.

I morgon är det måndag och jag försöka vara mycket alert och gå och lyssna på en blivande licentiat på eftermiddagen. Min favoritdoktorand gör ett stopp på halva vägen och licar.

Har du nåt kul för dig idag eller i veckan som kommer???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite skit alt. ett rent helvete

Ibland undrar jag lite. Om det där att folk, även kändisar, verkar så ovana vid journalister. Det blir lite… pinsamt och jobbigt ibland.

Som idag. Jag plöjde lokalblaskans bostadsdelar, jaa, två stycken, för säkerhets skull. (Det tog en stund.) I första delen var det ett reportage om kokboksförfattarna Emma Hamberg och Anette Roswall. Artikeln handlade om heminredning och under en bild stod det:

Använt. Med ett slitet golv syns det inte så väl om det blir lite smutsigt tipsar Emma.

Eh… nej… men… om det är smutsigt gör man väl rent, man struntar väl inte bara i det?

Sen kan jag inte låta bli att rysa lite när jag läser nästa bildtext:

[…] Det är bland annat i Emmas kök de gör sina kokböcker. […]

Nja, jag blir nog inte så sugen på deras kokböcker. Man vet ju aldrig om ingredienserna först ska marineras på ett… lite smutsigt golv eller så. Låter ju inte helt fräscht med kokboksförfattare som tycker att det är OK med smutsiga golv. För mig hänger mat liksom ihop med… hygien… Eller är jag kackelmagad???

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i Tofflans nya liv

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…

Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…

Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »