När livet vänder: Emma

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skumtimmen

Ett inlägg om en film.

---

 

En av mina svenska favoritförfattare är Johan Theorin. Jag har nog läst alla hans romaner och fängslades genast av spänningen med en aning övernaturliga inslag i. I kväll visade SvT Skumtimmen (2013), baserad på boken med samma titel. Det var självklart att jag skulle titta.

Filmen handlar om Julia som aldrig riktigt har förlåtit sin pappa Gerlof för att han inte höll kollen på Julias son Jens. Jens försvann för 21 år sen, men nån kropp hittades aldrig. Det sades att han hade drunknat. Eller också mötte han den mystiske Nils Kant, mördaren som återvände till Öland – i en kista.

Det är nästan lite skönt att det för en gångs skull inte är Gotland som är ön för otäckheterna i kvällens film, utan Öland. Skämt åsido, öar är spöklika och Johan Theorin lyckas genialt fånga det i sina böcker. Lika genialt hade inte Daniel Alfredson regisserat den här filmen. Skådespeleriet var dessutom bitvis väldigt platt.

Toffelomdömet blir medel – och då är Tofflan snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jan och Katja jagar en kista

Ett inlägg om den sista av Maria Langs ungdomsböcker.

---

 

Maria Lang är mest känd för sina vuxendeckare, ett fyrtiotal till antalet. Men vad få kanske vet är att hon faktiskt skrev fyra ungdomsdeckare också. Under besöket i Nora fyndade jag den sista utkomna (1977) av ungdomsböckerna, Jan och Katja jagar en kista. Nu saknas bara en bok, Jan och Katja jagar jultomten, för att göra min samling komplett.

Den här gången blir det vilda bilfärder i skogarna kring Skoga. Jan och Katja bevistar en auktion. Plötsligt sliter nån åt sig föremålet som är till försäljning, en kista, gör en rivstart och försvinner. Och så får man ju inte göra. Jan och Katja tar upp jakten. Tidigare har Jan också träffat en mystisk gammal dam i ett herrgårdsliknande hus uppe i skogen. Hon har pratat förvirrat om sin gamla brudkista som har blivit stulen.

När jag läser den här boken tycker jag nästan att det är synd att den inte nämns i Deckarnas svenska landskap. Här får vi läsare nämligen följa med både inne i Skoga/Nora och i miljöerna runt omkring. Inne i Skoga/Nora är det mycket som sker nära järnvägsområdet där Fästmön och jag bodde. Södra kyrkogården strax intill har en central plats i boken. Tyvärr besökte vi aldrig den kyrkogården utan tillbringade en stund på den Norra för att leta efter Maria Langs grav. Men på nåt sätt är det ännu roligare nu att läsa om Skoga eftersom jag känner igen såväl platser som en del karaktärer. Jans pappa Orvar Torén, till exempel…

Från en tid utan mobiltelefoner, när barn badade om somrarna, gick i skogen och plockade bär och lekte detektiver kommer den här boken. Den är underbar! Och faktiskt ganska spännande!

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Ann-Sofie

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det märkliga i kvällens program är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för mig: Konstigt…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Rörgast

Ett inlägg om en bok.

 

Rörgast är den sista delen i Theorins Ölandsserie.

Det är med stor sorg jag noterar att Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins böcker om Öland och gamle Gerlof. För samtliga böcker har varit fyllda av spänning av den lite spöklika sorten. Detta var också den sista julklappsboken från 2013 i min att-läsa-hög. Tack, mamma!

Som vanligt är den gamle skepparen Gerlof huvudperson. Den pigge 85-åringen har denna sommar skaffat sig hörapparat. En natt väcks Gerlof av att nån bultar på dörren till hans bod. Utanför står en vettskrämd pojke som svamlar om ett skepp med döda sjömän.

En hemvändare har anlänt. Och syftet med hans besök är hämnd, ingen tvekan. Strax inser Gerlof vem hemvändaren är. Han minns en begravning för många år sen och hur det knackade inifrån kistan…

Johan Theorins böcker brukar varva realistisk spänning med det spöklika, oförklarliga. Denna gång är det spöklika nertonat rejält, förutom knackningarna i kistan. Det är lite synd, för just detta inslag gav böckerna det där lilla extra. Jag lärde mig emellertid att ett rör är en ett gravröse och en rörgast följaktligen ett gravspöke…

Nu är emellertid detta inte nån dålig bok. Men flera berättelser, några om ofattbara lidanden, varvas och det blir ibland lite rörigt och lite… långt. Toffelomdömet blir inte det högsta, men ändå högt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Huset Silfvercronas gåta

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 

Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.

Lasse och Lisa är kusiner. En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Upphottat eller Jag har sett herrar Kantareller – i vitögat

Ett inlägg om dagens upphottade middag – kantarellsoppa med kantareller.

Som jag avslöjade igår såg jag herr Kantarell vid middagen…

Bröd och kantarellsoppa = Tofflisk söndagsmiddag.

Men det var knappt. Jag tog fram både lupp och förstoringsglas. Herr Kantarell var minimal i soppan. Kära Fästmön påminde mig dock idag om att jag har resurser i ett köksskåp i form av torkade kantareller, plockade av antingen Den Hjärtegoda L eller mammakusinen B. Tog en näve och blötlade under dan. Sen hottade jag upp gårdagens soppa med herrarna Kantareller – i pluralis!

Glada mackor och upphottad kantarellsoppa – med herrarna Kantareller i.

Och se! Det uppstod ett fenomen som heter… tuggmotstånd! Jag är dessutom mätt så jag mår illa. Herrar Kantareller leker berg-och-dalbana i min kista. Tänk så uppsluppna de blev av att komma ut ur glasburken och få sig ett litet höstbad.

Nu vill jag förstås veta vad DU har ätit till middag idag. För nyfiken är jag fortfarande. En del saker förändras inte över natt. Bara kantarellsoppor.

Livet är kort.

Read Full Post »

Den som törstar

Ett inlägg om en deckare i universitetsmiljö.

Min tämligen nya bekantskap bland svenska deckarförfattare, Kristina Appelqvist, gjorde mig nyfiken på mera efter att jag läst hennes debut Den svarta löparen. Jag har just lagt den andra delen om rektor Emma och polis Filip, Den som törstar, till handlingarna.

Många mördas i universitetsmiljö.

Tillbaka i Skövde igen och vid Västgöta universitet. Dess rektor Emma ska delta i en begravning för en kollega. Emma ska vara med i kören som vid detta enstaka tillfälle ska ledas av den världsberömda operasångerskan Angela Hansson. Men på morgonen för begravningen hittas Angela mördad – ovanpå den döde professorn i hans kista. Detta startar en serie händelser. Och det är inte slut på morden…

Jag gav Kristina Appelqvist en chans till och jag tycker att den här andra delen i Emma-serien är bättre än den första. Men det finns saker jag fortfarande retar mig på, till exempel överflödet av utrop som

Vad fint!

och

Vad synd!

och

Vad bra!

Det känns som ett styltigt språk och jag skulle ha föredragit om ordet

vad

bytts ut mot

så 

eller möjligen talspråkiga

va´…

Jag tycker också att skildringen av Filip och Emmas förälskelse känns lite… stapplande. Den första delen slutade med att de skulle åka till Rom, den andra delen börjar med att det liksom inte är nånting mellan dem. Inte nånting som sprakar i alla fall utan tämligen… trist. Det känns inte heller trovärdigt att Emma hoppar in som barnvakt till Filips dotter Elin, när flickan är sjuk. Jag menar, har Emma och Elin ens träffats?

Totalintrycket är dock bättre än ettan. Den som törstar är riktigt spännande bitvis, men jag lyckas pricka rätt på mördaren innan denn*s namn avslöjas. Det blir en betygshöjning med en halv toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 7 juni 2013

Ett inlägg där Tofflan citerar sin bok på gång.

Jag har alltid en bok på gång. Den här gången är det Svartvintern av Marianne Cedervall. Du vet hon med Hervor och Mirjam.

[…] Främlingen och sidenhalsduken försvann och endast en svag doft av rakvatten dröjde sig kvar. Gerda satte sig med en duns på kistan bredvid telefonen i hallen. Frånvarande tog hon av sig trosorna på huvudet medan hon slog Tant Uhvs nummer. Vems pojke kunde han vara? […]

Inte vet jag, men… Personligen brukar jag inte ha trosorna på huvudet. Var brukar du ha dem???

Livet är kort.

Read Full Post »