Vimsig och trött

Ett rätt vimsigt inlägg.

---

 

Båda mina porslinsblommor blommar! Den här bilden visar den i gästrummet när den blommade i juni förra året.

Fasen vad jag vimsade i morse! Jag skulle ha fotat några av mina krukväxter hemma som blommar väldigt vackert. Den ena tänkte jag fråga Anna i Belgien om efter dess namn. Men när jag kom på detta hade klockan sprungit iväg och jag var tvungen att kasta mig in i badrummet för tandborstning. Väl utanför garaget upptäckte jag att varken mobil eller garage- och bilnycklarna var med. Fick vackert vända och skena tillbaka upp i lägenheten. Ryggen protesterade som den gör varje morgon, denna dock något mera än annars.

Nej, man ska inte springa. Jag springer aldrig. Det är tråkigt och jobbigt och jag tycker att det är hur trist som helst att lyssna på när människor talar om hur långt de springer eller hur mycket de tränar generellt sett. En del människor kan nämligen inte bara berätta om detta kortfattat utan tar minst en halvtimme i anspråk. Sånt doftar inte blomma i min näsa utan… kris. Nuff said!

På fredagar får man vara trött. Så länge jag jobbar är jag sunt trött på fredagar, men jag vet hur det är när man står utanför. När man inte har nåt jobb och därmed inget värde heller – varken i sina egna ögon eller andras. Då är man trött jämt. En osund trötthet. Jag fasar för det. Jag har varit där. Jag har kämpat som tusan för att komma därifrån och lyckats periodvis. Men snart är det dags igen. Bävar.

Fredagslugnet hade redan infunnit sig när jag anlände till jobbet igår. Det var ju fullmäktige i går afse och många förtroendevalda och tjänstemän var där. Inte vet jag hur länge mötet pågick, men det sägs att det brukar sluta runt klockan 23. Så jag förstår om somliga tog sovmorgon idag. Eller flexar ut tidigt på eftermiddagen. Själv sitter jag kvar en stund, för jag tycker att vissa av mina kollegor har arbetat alldeles för många kvällar den här veckan.

Dessa åt vi i januari.

Räkor blir det i kväll. Ett helt kilo ska Fästmön och jag festa på tillsammans med en flaska vitt som har legat i kylen alldeles för länge. Räkorna vågade jag förstås inte ta fram i morse eftersom det har börjat bli så varmt. Den som kommer först hem i kväll har uppgiften att ta ut dem ur frysen för tining. Gissningsvis blir det jag som kommer hem först. Möjligen sliter jag fram räkpåsarna och styr sen kosan mot Förorten för att hämta upp min kära. Jag vill ju inte att hon ska bli tamburmajorska och helt uttröttad innan hon har kommit fram till mig.

Vad händer hos dig idag??? Är du trött eller pigg, saltsugen eller sötsugen??? Blir det öl eller vin eller läsk efter jobbet??? Skriv några rader och berätta – jag är nyfiken som aldrig förr!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det händer så mycket nu…

Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.

I skrivande stund är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.

Det har varit oerhört tuffa månader.  För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Buffertslantar räcker inte för evigt…

Mina tankar går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.

Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.

Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

En bok. Som jag ska skriva?

Inte är det så konstigt att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.

Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

En man i blå dunjacka, högrev och äntligen fredag!

Ett inlägg om tillvarons misch-masch.

Härom kvällen plingade det på dörren. Jag såg ut som ett troll, det vill säga värre än vanligt. Skitiga kläder, smutsigt hår och mjukisbrax som inte ville stanna upp, för att nämna vissa saker. Inte alla. En del är onämnbara. Men kort sagt: jag hade ingen lust att öppna. Jag gick i alla fall fram till ytterdörren och kikade i tittögat. Utanför stod en man i blå dunjacka – en sån där moderiktig, tunn dunjacka – och vinkade åt mig! Och han fick stå kvar. Jag gissade nämligen att han sålde ett eller annat och jag köper aldrig nåt vid dörren.

I kväll var jag över till Tokerian. Det var tidig kväll, men kolsvart. På Tokerian var det dessutom kaos för kortbetalningen funkade inte. Alltså var kön till bankomaten enorm. Där hamnade jag, fast det hade jag redan planerat eftersom jag inte hade mer än ett par hundralappar i plånkan.

Inne på Tokerian dök en tjej/kvinna på mig direkt!

Har du nåt recept på högrev? Jag står här och mobilsurfar och försöker desperat hitta nåt!

Ha ha ha, snacka om att hon frågade fel person! Jag är urusel i köket och jag äter inget annat kött än kyckling och kalkon, så jag fick svara nekande. Men tyckte att det var rätt kul, för uppenbarligen tyckte hon att jag såg ut som nån sorts jädra

matmorsa.

Jag slog på stort och köpte en grillad kyckling att fira med i kväll. Den ska intas med potatisklyftor som redan fanns hemma i frysen och ett glas husets röda. I kväll skålar jag för mig själv och nästa veckas… äventyr! Då när jag ska gå dubbelt med en Per och få en chef som heter Johan. Jag längtar!!!

I morgon får jag emellertid umgås med en annan herre av kortare art. Elias ska hänga med mig när hans mamma och min älskling jobbar maratonpass både lördag och söndag. Jag har köpt hem prylar till Chicken Tikka Masala och hoppas att Prinskorven inte får det till middag i kväll!

På vägen hem i kolmörkret mötte jag… mannen i blå dunjacka! Han gick och babblade i sin mobil och vinkade yvigt till mig. Så nu undrar jag helt enkelt:

Är det nån jag känner???

Telefonerade lite med Anna tidigare idag och hon mådde inte bra. Hoppas en dags extra vila gör lite susen, men jag förstår att det känns tufft med en jobbhelg framför sig.

Medan vi pratade såg jag ett sånt lustigt färgspel i mitt RENA tak i köket. Antagligen var det min RENA fönster som gjorde det. Hur som helst, vackert var det.

Färgspel i kökstaket. Vackert, va?

Nu sitter jag och väntar på att potatisklyftorna ska tillaga sig själva i ugnen. Sen ska jag ta fredag och njuta av god mat. Som dessert får mina ögon tugga i sig det tredje och sista gratisnumret av Tidningen FOTO. Tidigare i kväll blev jag förresten uppringd av en fotograf som försökte boka en tid med mig för fotografering till en artikel i en veckotidning. Men det är inte det lättaste – jag blir ju En Väldigt Upptagen Yrkesarbetande Toffla från och med måndag… Vi kom överens om att han får ringa mig på måndag kväll igen, så kanske jag har lite bättre koll på kalendern för nästa vecka. Det är nämligen under nästa vecka som bilden måste tas.

Mitt sista gratisnummer av Tidningen FOTO ska jag sluka till dessert.

Det är skönt att kunna säga

Äntligen fredag!

och för en gångs skull mena det! Jag är sunt trött i kroppen efter denna storstädningsvecka. Samtidigt längtar jag förstås till måndag…

Kvällen i övrigt ska jag tillbringa med att se den första delen av fyra av The Kennedys på SvT 1. idag är det 50 år sen mordet… Men jag hittar ingen länk på SvT:s webbplats… Konstigt…

Livet är kort. Idag är jag tacksam att det är så gott mot mig också.

Read Full Post »

Det började med mögligt bröd och slutar med färskt

Dagen idag började tidigt – jag vaknade innan klockradion dansade loss med hårdrock. Och tur var väl det, för annars hade väl grannarna knackat om jag gjorde om samma nummer som i måndags morse… 😳

Tillredde min frukost vid bänken i köket – och tyckte att det såg ut som om brödet hade lite väl stora fibrer. Det var dessutom grönt. Hmm… Mögel, så klart. Men det var det enda bröd jag hade för tillfället, så jag skar bort kanterna och låtsades som om det regnade var färskt. Det smakade helt OK! Eget penicillin, liksom. Billigt och bra – snacka om egenvård, landstinget! Långnäsa! Så slipper ni mig och jag er, menar jag…

Carl dök upp senare idag och jag blev lite orolig, en stund. Kan man vara hönsmamma till sin handledare? Uppenbarligen. Men Calle hade varit hos tandläkaren och blivit kvar lite längre än tänkt för en behandling, så han levde och mådde bra.

Förmiddagen och tiden efter lunch ägnade jag åt att pilla med nyhetsbrevet. Nu väntar vi bara på en ledartext och så ska vi hämta ner en högupplöst bild. Det har varit kul att greja i InDesign och roligt att notera att jag faktiskt kan en hel del… Fortfarande…

Till dagens lunch hade jag den snälla Rippe till bords. Rippe var så snäll och försåg mig med en presentpåse – en riktig ambassadör för sin verksamhet. Påsens innehåll tittade jag inte på förrän nu i kväll och där fanns allt från karameller till nyttoprylar som dessa reflexer!

Munnarna funkade! Den här bilden tog jag i mörker och kamerans blixt lyser på dem.

                                                                                                                                                             Tack snälla Rippe för ”godispåsen” och för lunchen du bjöd på! Jag äter gärna där igen – eller nån annanstans med dig – men då blir det jag som står för notan!

Fick lägga nyhetsbrevet åt sida så småningom och i stället jobbat med en Powerpointpresentation till fru Chef. Jag har aldrig jobbat i Powerpoint, men gjort bildspel privat. Det är ett kul program för det! Och det gick riktigt bra. Nu fick jag ägna lite väl mycket tid åt att fixa till en bild som var felaktig, så jag hann knappt klart till hälften. Men det är en dag i morgon också…

Jag jobbade över lite och hann precis i tid till min dejt med M, min duktiga frissa. Det var så skönt att komma dit och vara sunt trött – och glad. Har inte hänt så ofta de senaste åren, kan jag meddela…

Fästmön messade söta små rader ur diverse dängor och jag försökte hålla samma takt, men insåg att hon är bäst! På alla sätt! Jag älskar henne så!!!

Hann precis innanför dörren så ringde mobilen. Det var min snälla mamma som meddelade att hon hasat till banken idag och satt in en stor peng till mig… Jag skäms för att läget är som det är, men hoppas att jag en dag kan ge tillbaka. Tack vare mammas peng kan jag nu betala alla mina räkningar, köpa mat och kanske ett par jeans. Jag upptäckte nämligen sist jag tvättade jeans att två par av mina Levis 501:or var så slitna att jag absolut inte kan ha dem till ”jobbet” – tyget var slitet så det hade gått hål… Min favoritmodell… Snyft!

Nu har jag tagit rätt på gårdagkvällens tvätt och sorterat in den på rätta ställen. Funderar på att ta ett par mackor och ett glas mjölk till middag. Ett par mackor på färskt bröd…

Read Full Post »

En dag i Tofflans nya liv

Här sitter jag. Det är kväll. Jag är trött. Konstigt, ovant trött. Jag är glad. Konstigt, ovant glad också. Och lite ledsen. Det har varit första dagen i mitt nya liv och jag håller fortfarande på att landa.

Jag tog gott om tid på mig i morse, men allt gick snabbt och bra, även bilresan. Den vägen jag åkte har jag delvis åkt till ett tidigare jobb, så jag vet att bilköerna i rusningstid kan vara långa och sega.

Dagen ägnades mest åt introduktion – av stället, folket och uppgifterna. Det blev ett maffigt avbrott på förmiddagen för torsdagsfika med fantastiska cupcakes, det är annat än landstingsskorpor det…

Det fanns några med blåbärssmak…

                                                                                                                                                            Ganska typat, eller vad säger du? Jag hade nämligen bestämt mig för att börja ett nytt och mer hälsosamt liv från och med idag. Det gick i stöpet direkt. Man å andra sidan har jag inte ätit varken lunch eller middag än idag, så… Lunch är nåt jag ska äta om arbetsdagarna, men idag var det en ovanlig dag på flera sätt, så den måltiden hoppade jag över. Nu i kväll blir det kanske en kycklingburgare eller nåt annat mindre nyttigt. Jag orkar inte ställla mig vid spisen och hitta på nåt.

Från det ena till det andra, jag tog ingen blåbärscupcake, utan en sån här. Det fanns nämligen flera sorter att välja mellan och den här smakade ljuvlig citron…

Dessa smakade ljuvligt citron.

                                                                                                                                                            Men åter till det seriösa. Jag tog bilen in till Domkyrkan en kvart över tio och hade tur att få en parkering strax intill. Vädret var strålande, så jag pallade inte att sitta kvar i bilen utan promenerade upp till kyrkan med min ros i handen. Jag skymtade där utanför både kreti och pleti, men bara en kom fram och hälsade, den käre L. Övriga i före detta-gänget hade ju inte hört av sig till mig och frågat om jag ville gå med dem eller om jag ens skulle dit, så vi höll oss på var sin kant. Det var bäst så. Min rygg var rak, men jag undvek att se på dem. Jag orkade inte möta stängda blickar. Jag hade Gunillas önskeord i huvudet, dem som prästen just läst upp:

Ni måste hålla sams!

Jag tror att bästa sättet att hålla sams är att hålla avstånd. Var sak har sin tid. Vissa vänner och bekanta och arbetskamrater likaså.

Begravningen i sig var mycket välbesökt och jag noterade att jag satt mitt emot Elsie Johansson. Det fanns fler kända ansikten, men jag satt inte precis och kändisspanade. Det var en känslosam stund, ändå ljus. Och jag kände att den glada och flickaktiga Gunilla fanns bland oss. Ett tag såg jag henne nästan dansa till flöjtmusiken runt sin egen kista… Det låter märkligt och kanske inte så respektfullt av mig. Den som kände Gunilla vet att hon mycket väl skulle kunna dansa som en ung älva på sin egen begravning…

Prästen sjöng förskräckligt illa, men när vi sjöng den första psalmen, Blott en dag, trillade mina tårar.

Mina sista ord till Gunilla blev

Kotimatka pitkä niin, men nu har du kommit hem!

Mina steg var raska när jag ut från Dômen, ut i regnet. Ja, för till och med Gud och alla änglarna hade börjat gråta.

Tillbaka ute på arbetsplatsen hann jag knappt samla mig innan det var dags att fortsätta introduktionen med en rundvandring och fler handskakningar. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen på en arbetsplats nånsin! Allas ansikten var öppna och glada och jag kände att här är det trivsamt att arbeta.

Jag har redan fått två uppgifter som ska vara klara i nästa vecka och jag darrar inombords för jag tror ju förstås inte att jag klarar av att utföra dem till belåtenhet. Men jag måste våga lita på folk igen och jag måste våga ta kontakt med folk igen. Och så ska jag skriva och skriva om en annans text, jag ska samarbeta med en helt okänd person. Och så ska jag presentera det jag har skrivit ihop på ett snyggt sätt.

Min jobbdator saknade vissa program och så behövde jag göra om vissa inställningar. Jag hoppas att den fungerar i morgon! Skrivbordsstolen jag hade fått var livsfarlig, av så kallad katapultmodell, men den fick jag utbytt under dan. Och så har jag fått nycklar till det ställe där jag ska vara ett tag framöver nu… Om jag vågar. För jag är fortfarande totalt skräckslagen. Totalt!

När jag kom hem hade jag haft hantverkarbesök, så det första jag fick göra var att städa efter dessa. Jag har sms:at med Fästmön och ska ringa henne senare. Mamma har jag ringt och pratat med nyss. Nu ser jag ett blinkande mejl från mammakusinen B som också undrar hur dagen har avlöpt.

Jag ska landa lite nu. Eller försöka. För jag är inte riktigt säker på att jag kan. Det har varit en sån kontrastfylld dag, en dag med både glädje och sorg. Nu är jag trött. Så där sunt och skönt trött som jag har längtat efter så länge.

Den första dagen i mitt nya liv är snart slut. Jag fattar knappt att den har varit. Tack till alla som har tänkt på mig och hållit tummarna och som tror att jag klarar det här! Jag är faktiskt inte riktigt övertygad än…

Read Full Post »