Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘källarlokal’

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså det fikas väldigt… voluminöst där jag befinner mig om vardagarna. Inte bara det där att man går ifrån, tar en kopp kaffe och sätter sig ner en stund och pratar personligt med kollegorna. Nej då! Det började ju redan igår med de fantastiska cupcakesen (försvenskad pluralis). Jag tänkte att fredagsfikat, som jag hört om, tillfälligt hade bytt dag. Det hade det inte. I morse serverades kanelkrans och äppellängd från Fågelsången

Jag jobbade på bra idag och faktum är att jag är nöjd med mina insatser. Telefonintervjun blev gjord och avlöpte bra och jag skrev en artikel som jag hoppas både uppdragsgivare och den intervjuade är nöjda med. Jag blev ganska nöjd med resultatet – ovanligt nog… Förslaget till inbjudan behövde ändras en hel del, men det kändes ändå som om jag hade åstadkommit en bra grund. Och så vet jag, när det gäller text och form, att även de som inte är informatörer har… bestämda åsikter. Jag böjde mig. Samtidigt som jag är nöjd och glad att ha lyckats samarbeta med två för mig helt nya personer vars kompetenser jag verkligen inser!..

På eftermiddagen jobbade jag så intensivt att jag missade socialfika och fick ta en kopp i min ensamhet. Passade då på att ta några avslöjande bilder. För gissa vad som stod på fikabordet som varsågod när jag kom ner..?


En Aladdinask! Jag tog två bitar…

                                                                                                                                                                 Och i soptunnan i köket hittade jag denna avslöjande… rest…


En megastor Merciask låg tömd i soptunnnan.

                                                                                                                                                                Vid morgonkaffet fick jag för övrigt veta att herr Si och Så gick upp tio – TIO! – kilo när han började jobba här. Herreminje! Det låter inte bra för min del…

Fikarummet är ljust och trevligt, trots att det är inrymt i en källarlokal. De som jobbar i huset är rädda om möbler och inredning och köket är rent. Idag installerades en ny diskmaskin.

Jätteglad blev jag när jag fick se ett litet minibibliotek bestående av pocketböcker av blandade genrer, men samtliga tämligen nya. Så himla praktiskt!


Hylla nummer ett fungerar också som dagstidningshylla för lokalblaskan och Svenska Dagbladet.

                                                                                                                                                             Och… en applåd, till, för det finns ytterligare en bokhylla!


Bokhylla nummer två!

                                                                                                                                                                 Men bäst av allt gillar jag den här apparaten. Kaffeautomaten. Den jag får mitt svarta livselixir från. Jag kramar den ömt! Den har ju till och med en Väck mig-knapp… Bara det…


Den kloka kaffeautomaten har till och med en Väck mig-knapp… Ursäkta bildkvaliteten, men ljuset är dåligt där automaten står och med blixt syns inte texterna.

                                                                                                                                                                   Vet du, jag tror bestämt att jag kommer att trivas här. Bestämt tror jag det!

Åter igen, stort TACK till dig som tror på mig och som peppar mig via bloggen och per sms! Idag har jag till och med fått hälsningar från både London och Turkiet! Vilka vänner ni är, alla snälla!!!

Read Full Post »