Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ser på min tavla

Ett inlägg om en tavla.

---

 

Tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten i närbild.

Åter till det här med bilder! Ett konstverk hänger i min hall. Helt fel placering, jag vet. Tavlan kommer inte till sin rätt. Jag köpte den hösten 2012 vid ett tillfälle när jag inte visste om jag skulle leva vidare eller dö. Då besökte jag Kitty Lindsten och i hennes ateljé valde jag att låta tavlan Just nu vill jag leva följa med mig hem.

Den här tavlan är en påminnelse om att livet är det viktigaste vi har. Det är en gåva, för att använda Annika Östbergs ord. Livskraft är nåt av det starkaste en människa kan ha utan att nån annan kan ta på det. Men att inte orka kan försvaga den kraften, fördimma sinnet. Då är det bra att äga en tavla som påminner en om att livsviljan.

Idag tittar jag ofta på min tavla.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 41: Mjölk och Coca-cola

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Äh, det är ju torsdag. Vi kör en hissning (mjölk) och en dissning (Coca-cola) till, det vill säga topparna och dalarna i den Tofflianska, gångna veckan. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Mjölk

• Björken i höstskrud (Som ett konstverk!)
• Djävulsdansen (Viktig programserie som förhoppningsvis peppar.)
• Fin i håret (Det är jag ALLTID när jag kommer från Mona på Frizz!)
• Kusin Sjuksköterskan (Som var på väg att leta efter min mamma.)
• Min sconesbakande Fästmö (Som jag älskar oavsett sconesen, faktiskt!)
• Liten & Berömd (Tack för citat och länkning! Och en bra dokumentär!)

Coca-cola

• Nordeas dubbla dragningar (Det känns verkligen INTE OK!)
• Uppsala kommuns avsaknad av strategi för sociala medier (Då blir det nakenchock.)
• Bredbandsstrul hos Bredbandsbolaget (Nej, nu har det varit lite för mycket på sista tiden.)
• Uppsala Internationella Gitarrfestival (Varför tar ni så mycket betalt för en fotoutställning? Dåligt!)
• Arbetsgivare som inte svarar på mejl eller som inte ringer tillbaka när de lovar (Dåligt, mycket dåligt!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord som regndroppar

Ett lite hit och dit-inlägg.

---

 

Björken utanför mitt arbetsrumsfönster. Visst är den som ett konstverk?!

Det har regnat sen igår. Hela natten och morgonen har det vräkt ner. Ända fram till klockan 11.10. Då tittade solen fram. Jag trodde inte att det skulle bli möjligt igen såsom det har regnat.

Möjligt eller inte, men jag tycker att mina ord beter som regndroppar. De hoppar än hit, än dit och jag får ingen ordning på dem idag. De lyder sin egen lag, definitivt inte min. Kanske känner de sig befriade nu, snudd på anarkistiska. Nu, när jag har… Nej, visst nej!

Tyst var ordet!

sa Bill

Ordet var tyst!

svarade Bull.

Två blogginlägg har jag skrivit, det här är dagens tredje. Men, som sagt, jag får ingen ordning på orden, de vill inte alls göra som jag vill. De betedde sig likadant när jag sökte dagens tre jobb. Tankarna flyger ut genom mitt arbetsrumsfönster, där björken nu har intagit höstlig gul klädedräkt. Den är som ett riktigt konstverk!

Nej, min armhåla doftar INTE blomma just nu.

Jag gör allt för att försöka komma ut i hösten, men ingen svarar på mina kontaktförsök. I vart fall ska jag pallra mig till affären när jag har duschat. Det blir till ICA Heidan, för nu börjar kontanterna tryta. På ICA-kortet finns det i alla fall 600 kronor kvar. De ska räcka till den 31:a dennes. Jag ska försöka få tag i fisk av nåt slag idag. Fisk med sås och kokt potatis samt färska grönsaker (potatis och grönsaker finns redan i kylen!) tänkte New Village-kökets kock servera Arbeterskan. Hon, som jag fick skjutsa även i morse i det fruktansvärda vädret.

I eftermiddag behöver jag tvätta innan tvättkorgens lock går sönder helt och hållet. Jag lyckades spräcka det för ett tag sen när jag på grund av dum-ryggen stödde mig lite för tungt på tvättkorgen. Tvättkorgar i plast är inte gjorda för att vara stöttepelare åt tjocka tungviktartanter med dumma ryggar.

Men vad gör DU? Förhoppningsvis skriver du en rad i en kommentar här så att jag blir riktigt glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur var det med blomkunskaperna, egentligen..?

Ett märkligt och fnissigt inlägg.

---

 

Jag vet inte hur många gånger jag har lunchat hos Kurre de senaste åtta (8) månaderna. Men många gånger är det! Hela tiden har det suttit tavlor på väggarna, tavlor som är till salu. Till exempel den här:

Konstverk med solrosor och rönnbär.

Men nu till märkligheten…  (Notera att det var dagens lunchdejt som gjorde mig uppmärksam på detta!!!) Bredvid tavlan hänger en skylt med pris och titel på tavlan. Bara det att det inte riktigt stämmer överens med vad jag ser på tavlan ovan… Eller kan DU se det som står på skylten på själva tavlan???

Pelargon i kanna… Tja, kannan ser jag, men inte pelargonen… Gör du?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Recensent-Toffla

Ett recenserande inlägg. Eller nja… Jag lyfter fram mig själv i en roll.

---

 

Igår blev jag bara så uppspelt! Jag läste på Twitter att Elisabeth Ohlson Wallin ger ut en fotobok med titeln Ack Sverige, du sköna i morgon på nationaldagen. Slängde ur mig att jag gärna skulle skriva om dem. Elisabeth svarade då att jag kunde kontakta förlaget för att få ett recensionsexemplar. Och visst är det väl så att om man inget vågar kan man heller inget vinna? Jag kontaktade förlaget – och Björn på Karneval lovade att skicka en bok! 

 

Jag gillar att recensera böcker. Men det här blir en ny genre för mig eftersom Elisabeth Ohlson Wallin ju är fotograf och hennes bok en fotobok. Jag har sett en del av hennes foton i olika utställningar, bland annat utställningen En garde (kvinnor med funktionshinder), Hetero & Etno Norm (om kön & ras) och delar av Ecce Homo (foton i bibliska situationer med homosexuella modeller och/eller miljöer). Elisabeth Ohlson Wallin är ju en ganska kontroversiell inte någon okontroversiell fotograf, utan hon lyckas verkligen få sina konstverk att… engagera åskådare. Det här ska bli riktigt spännande!

Inte vet jag om du hänger på Flashback? Det gör inte jag, för där är det lite för häftigt för min del. Men kul var det ändå att notera att jag är nämnd där som kylig recensent av den nya Maria Lang-biografin. Skälet till att jag upptäckte detta var genom mina sedvanliga granskningar av trafiken till den här bloggen.

Och vem vet… Kanske ytterligare en recension väntar runt hörnet… Jag anmälde nämligen för ett tag sen mitt intresse som testförare av en viss typ av bil. Det uppdraget omfattar dels att provköra bilen ifråga, men också att skriva om provkörningarna. Alldeles nyss kom ett mejl om att jag hade gått vidare i uttagningen. Jag fick svara på några mer frågor om mig själv och mina körvanor med mera i ett fruktansvärt gräsligt webbformulär (hoppas det kom fram som det skulle!..).  Om jag går vidare får jag svar senast den 16 juni.

 

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojktanten

Ett inlägg om en märklig film.

I TV-tablån klassas den som dokumentär. När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)

Filmen handlar om Ester Martin och Eli. De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

Livet är kort.

Read Full Post »

En förmiddag

Hepp så var den här förmiddagen passerad och gone! Jag inledde dan med att bli stucken och träffa doktor Jan. Ytterligare ett prov ska tas, men det orkade jag inte göra idag. Jag var tydlig med doktor Jan och doktor Jan var tydlig med mig. Nu ska min alien bort. BORT!

Pep in på kontoret för att kolla mejl och besvara några också. Jag pratade med M som jag delar kontor med idag och berättade ”allt”. Fick lugnande besked. Men jag vågar inte tro nånting förrän jag har det ”på papper”. Det lutar emellertid åt en tillfällig lösning för den närmaste framtiden eftersom läget har blivit lite akut,så att säga. Jag hann springa ner till min andra arbetsplats för att prata med en IT-tekniker och ta några bilder innan det var dags för kommunikatörsnätverksträff. Fem minuter satt jag i solen och lät allt sjunka in. Känner mig ungefär som den färggranne gubben med kluven tunga nedan. Han är en del av ett större konstverk som sitter utanför våra undervisningssalar…

Jag känner mig lite som honom…

Nu måste jag sätta fart med webberier och lite smått. Hade turen – och modet! – att tränga mig på ett gäng labb-personal på lunchen. Det var användbart! Jag gjorde nästan en komplett intervju, fast off the record… Den on the record blir nästa vecka.

Read Full Post »