Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arm’

Ett inlägg om drycker, sånt som är på väg att ta slut och annat.


 

Hum. Jag tycker allt att de som läste min blogg igår är dåliga på att gissa. Eller svara på min fråga. Hum hum, det blir bakläxa. Vad handlar elva i förra inlägget om???

Nu ska jag inte banna dig som läser. Om nån ens läser. Jorå, jag ser att det finns läsare, men som vanligt verkar det vara svårt att kommentera. (Lättast verkar det vara för den som vill vara oförskämd, men sån kommentarer sorterar administrationsskorpionen bort åt mig, så de publiceras aldrig.) Det är lite synd, det, för trots att eländet är utdraget (bloggen, allts) är utrymmet fortfarande på väg att ta slut. Och när det är slut går det varken att kommentera eller skriva inlägg.

Andra saker i min tillvaro är också på väg att ta slut. I morse fick jag bekräftat nåt jag bara hört ryktesvägen. Jag själv är inte direkt berörd eftersom läget är som det är med kontrakt och sånt. Men jag kan se att en kompetens går förlorad. Jag kan emellertid också se att det kan vara bra att gå vidare, nåt som inte enbart gäller mig själv.

Nåt som tycks ha tagit slut och gått vidare är kaffeautomaten på jobbet. Här är ganska turbulent rent allmänt sen nån månad tillbaka, med folk som byter rum, rum som byggs om, kontor som delas av etc. Det kommer flera, alltså. Ja, människor. Gissningsvis räckte gamla kaffeautomatens kapacitet inte till. Till lunch upptäckte vi en sprajtans ny. Premiärkoppen gjorde dessvärre inte nåt större intryck på mig. Nån revolutionerande förändring vad gäller styrka och smak var det inte. Men det gladde mig att vi numera får GRATIS kaffe på jobbet – i alla fall enligt den nya automaten…

Kaffemaskinen på jobbet gratis kaffe

Ny maskin till kaffet på jobbet. Och kaffet har visst blivit gratis också…

 

Som du säkert har noterat är det fredag idag. Jag har haft en kämpig dag där högerarmen och handen har fått jobba stenhårt tack vare en dumhet jag gjorde häromdan. Men vi är här för att lära oss, finns det folk som säger, och lärde mig gjorde jag minsann. Den hårda vägen. I kväll får jag vila armen och inte lyfta nån tung ölburk utan ett lätt glas rött. Fästmön håller på att köpa hem godsaker till vinet åt oss (vinet finns redan i vinskåpet). Det blir framför allt ostar, men också kalkonsalami, oliver och lite annat smått och gott. Som gjort för att låta arbetsveckan ta slut och gå vidare in i helgen.

Min helg började redan i morse när jag upptäckte att jag hade lagt fram mina gamla favoritstrumpor, en julklapp (?) från Anna för några sen. Vilket märks eftersom resåren har ett och annat att önska. Men se slut är de inte än, strumporna. De går bara vidare i mina skor/tofflor.

I love beer strumpor

Mina favoritstrumpor är på idag.


Vi drar till Stockholm i morgon
och träffar goda vänner och på söndag ska vi träffa Annas snälla mamma. Jag hoppas att DU får en lika gå helg som jag tror att jag får!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett lördagligt inlägg.


 

Vin de la maison 2007

Vin de la Maison 2007 smakade rustikt och plommon.

Vad bjuder du på när du får oväntat besök? Ja här fick jag minsann riva fram ytterligare en kycklingfilé och tina upp. En öppnad flaska Villa Puccini räckte knappt till var sitt glas, så jag slog på stort och korkade upp en flaska Vin de la Maison från 2007. Sen var det ingen som ville smaka den. Hmpfff… Jag tog ett glas till Mr Selfridge och det smakade… rustikt och plommon. Inte alls dumt!

Det var inte mycket som hände igår. Därför blev det ett välkommet avbrott i tristessen att få sällskap. Jag lagade mat, vi åt, softade, glodde på TV – och körde vår egen variant av Earth Hour. Jag passade på att slänga en bläng på fönstren i närområdet. De flesta var upptända hela kvällen. Men man ska inte leka med elden. I Helsingborg började en eldartist brinna i samband med firandet av Earth Hour, enligt Aftonbladet.

Anna letar efter nåt med ficklampa

Anna letar efter nåt med ficklampa under min soffa.

Vårt Earth Hour då? Tja det gick i stort sett ut på att Fästmön lekte kontrollant med ficklampa och kollade läget under min soffa. Där hittade hon, förutom damm, en och annan godisbit och en ostbåge. En får ju skämmes när en sade sig ha städat så sent som i torsdags… Att få skratta lite lättar upp. Så till den milda grad att jag hällde kaffe på vardagsrumsbordet, mattan och min arm. Ifall nån undrar brände jag mig inte särskilt mycket.

Alla klockor flyttades fram innan läggdags. Det blev en lagom sovmorgon idag också, för Anna hade fått ledigt. Tyvärr är vädret inte nåt som inbjuder till promenader – vårsolen lyser med sin frånvaro och regnet smattrar mot rutorna. En perfekt dag att sitta inne och läsa, med andra ord. Igår började jag på en liten bok som nån tipsade mig om, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Det är en roman med en fiktiv historia, men författaren Anneli Jordahl har ändå baserat den på brevväxlingen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen. Fast det är bara en uppsättning brev till en av de tu som finns sparad. Intressant är den och personligen tycker jag att den slår Lena Anderssons till skyarna höjda Egenmäktigt förfarande med hästlängder.

Regn på fönstret och mussvans

Det regnar idag. Till och med musarna rymmer.


Men vi ska ut på en tur strax 
till Förorten där vissa litterära och andra ärenden ska utföras. Clark Kent* ska plöja genom vattenmassorna. Belöningen blir förhoppningsvis en kopp gott kaffe i Himlen nånstans.

Slutligen en förfrågan: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok. En CP-bok.


 

Grabben i kuvösen bredvidEn liten bok på cirka 150 sidor. Det är Jonas Helgessons Grabben i graven kuvösen bredvid, den andra boken i det gröna paketet från vännen FEM som jag har läst. TACK! Och det var nyttig läsning, kan jag meddela. Författaren är nämligen CP-skadad och berättar utan krusiduller om både med- och motgångar i livet på grund av funktionshindret.

När Jonas Helgesson föddes var han väldigt nära att dö. Men han visade sig vara en livskraftig krabat – både vid födseln och senare. Genom livet övervinner han svårighet efter svårighet. Sånt även den utan CP-skada mycket väl skulle kunna tänka vore omöjligt fixar Jonas Helgesson. Med ett jävlar anamma och sisu (om han varit finsk) går han från att dissa hjälpmedelscentralens evigt bruna pjuck till att skruva loss hjulen på rullen och inte bara fixa en superduper lådbil: han slutar använda rullen och går. Så småningom blir han hjulburen igen – när han tar körkort.

Jag har själv jobbat med CP-skadade en gång i tiden, både som assistent och som arbetsledare. Men jag har sällan sett nån så envis som Jonas Helgesson. Här snackar vi verkligen

The sky is the limit!

Under läsningen noterar jag trots allt hela tiden hur Jonas Helgesson alltid vill vara som alla andra. Normal. Men även det mest enkla är otroligt svårt. På ett ställe i boken konstaterar han följande om strumppåtagning:

[…] Om man kombinerar ett spastiskt ben med en spastisk arm, vad får man då?
Rätt svar: Ganska svårt att ta på sig strumporna! […]

Och när Jonas Helgesson ringer SJ:s röststyrda tågupplysning går det så långt att Malmö blir Metropolen Byhålan:

[…] ‘Välkommen till SJ:s röststyrda tågupplysning. säg namnet på den ort du vill åka ifrån.’
‘Malmö.’
‘Ledsen, någon sådan stad finns tyvärr inte. Försök igen.’
‘Maaaaaaaaalmöööööööö! Fattar du ingenting… Jag ska åka från Malmö!!!’
‘Och hur dags vill du åka från Motala?’ […]

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en stor liten bok som alla borde läsa. Då skulle tillvaron kanske vara bättre för många.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.

Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.

 Brunt på fingret

Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.


Vi tog en gofika igår. 
Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.

Chokladkaka

Chokladkaka av kladdig sort.


Vi gjorde tabberas 
på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.

Lemlästade pepparkakor

Lemlästade pepparkakor.


Nog trodde jag 
att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.

Fjolltomte

Fjollig tomte.


Före maten tog vi 
drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).

Torrostade jordnötter

Torrostade jordnötter.


Som den kycklingexpert jag är 
ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.

Kycklingfile i pannan

Jag stekte och stekte och stekte…


Anna dukade med finporslinet.

Finporslin

Annas finporslin.


Det var lite oklart 
hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.

Trind mage i randig tröja

Så här trinda blev allas magar, ungefär.


Jag pratade alldeles för länge 
i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.

Linn

Äldsta bonusdottern.


Vi myste med ljuslyktor. 
Slumrade lite. Pratade. Såg CSI MiamiFOX.

Ljuslykta

Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.


Vi blev nästan för trötta 
för att gå och lägga oss i sängen.

Marge och Tuppen på en stol

För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.


I natt hade det snöat. 
Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.

Ett kvarglömt päron

Ett kvarglömt, rätt torrt päron.


Efter frukost 
grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…

Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett aktivt inlägg.


 

Johnnys tatuerade ben

J:s tatuerade vad.  Benet verkar för övrigt vara nyrakat, så en tävling är troligen på gång.

Snacka om att ha varit mega-social den här veckan. OCH i helgen. Idag blev det en tripp över till en stadsdel här intill. Jag hade blivit inbjuden att närmare studera fem (5) papperskassar med böcker och välja ut sånt jag vill ta med mig hem och läsa innan resten fraktas till Myrorna. Så himla gulligt av A och J – som dessutom bjöd på kaffe, choklad och ett blottat mansben… Det är ju inte var dag man får se det senare. Inte heller ett nyrakat sådant. Men J förklarade att det hade med tävling, eventuella skador och plåster på håriga ben att göra. Jag fattade galoppen direkt – min operationstejp fastnade visserligen inte i kroppshår, men i en utstående brun prick. Denna prick blev tvungen att avlägsnas kirurgiskt innan tejpen över såret och de 24 agrafferna (jätteklamrar) kunde dras bort…

Om nåt litterärt följde med mig hem? Självklart gjorde det det! Det blev en nästan full papperskasse med främst deckare. Jag plockade något åt äldste bonussonen också, men det visade sig att han redan hade läst boken i fråga. Då läser jag den! Jag klagar inte!

En kasse böcker fr A o J

En kasse böcker från A och J fick ett nytt hem i New Village.

 

Andra advent

Andra advent är det visst idag…

En tur ut till Förorten stod sen på agendan när Fästmön slutat sitt arbete. Hantverkare ska in i Himlen under morgondagen och möbler och garderober behövde flyttas och plastas in. Vi är båda klena i våra axlar, men Anna är stark som en björnhona i armarna och lyckades tillsammans med sonen baxa undan det mesta. Hoppas nu att hantverkarna blir klara i morgon. Fast de kommer tillbaka direkt efter nyår – för att göra vadå, undrar man? Informationen var som vanligt undermålig. Vi tröstade oss med andra advents-fika.

Nu är det kväll i New Village och maten står i ugnen i skrivande stund. Jag tidsinställer det här inlägget – som vanligt – för i kväll vill jag hänga med Anna och göra annat än sitta vid datorn. Vi har flängt än hit, än dit båda två och vi behöver kvällen tillsammans.

Den som missade fredagens lösenskyddade inlägg kanske bör slänga ett öga på det för att få ihop ett och annat. Kommentera dock inte här, utan i det lösenskyddade. Om du har nåt att säga. Ibland har man inte det. Inte jag själv heller.

God afton!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.


 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Elias blå cykel

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

reflexmunnar

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »