Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘koncept’

Ett inlägg om en bok.


 

Det som inte dödar ossDen fjärde Millenniumdelen… Nja, jag hade redan i förväg svårt för konceptet att en författare tar över en död författares persongalleri och avslutar en svit om tre romaner med en fjärde. Samtidigt är jag bara människa – och en nyfiken sådan. Jag kunde inte låta bli att köpa David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss på bokrean.

Tidskriften Millennium har nya ägare och Mikael Blomkvist verkar liten däven. Lisbeth Salander är med i en hackerattack. Men så ringer en professor till Mikael mitt i natten och vill träffa just honom.  Professorn sitter på viktig information om den amerikanska underrättelsetjänsten. Det han inte nämner är att han hämtat hem sin autistiske son August från modern, där pojken uppenbarligen har farit illa. Och när Mikael anländer till professorn… Mord och kidnappning är ingredienser och Lisbeth den räddande ängeln.

Nej. Jag har svårt att komma in i boken. Ändå läste jag ut de dryga 500 sidorna ganska fort. Märkligt, med tanke på att där vimlar av ofantligt långa meningar. På ett ställe räknade jag till 41 ord i en och samma mening. Bisatser staplas på bisatser och nää… det är svårt att hänga med vad som hände i början av meningen. Dessutom känner jag inte riktigt den där spänningen som jag gjorde när jag läste Stieg Larssons böcker. Det här är faktiskt inte bra.

Toffelomdömet blir lågt och jag är glad att jag inte slösade mer än 79 kronor på den här boken.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Gift vid första ögonkastet deltagarna

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.


Vi kom in i programmet lite sent,
så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Postcard killersTvå författare skriver en bok tillsammans, en deckare. Nja, det känns inte som nåt riktigt nytt koncept. Men Liza Marklund och James Patterson gjorde det i alla fall 2010. Det resulterade i Postcard killers. Jag lånade boken av Fästmön.

Ett ungt och charmigt par lurar andra par in i döden. De är seriemördare. Det vill säga, de drogar dem, skär halsarna av dem och tar deras pengar och värdesaker. I varje stad i Europa där de mördar skickar de ett vykort till en journalist – det är så de får sitt öknamn. I Sverige är det Dessie Larsson på Aftonposten som får ett vykort. Och tillsammans med Jacob Kanon, amerikansk mordutredare, dras hon med i jakten på mördarna. Jacob är inte bara mordutredare – han är dessutom far till ett av offren.

Jorå, det här är en läskig historia. Det finns ett visst djup i den och det handlar om konst. Annars vet jag inte om det finns så mycket mellan pärmarna. Jo, ett litet, litet HBTQ-tema. Sen är det rätt mycket Annika Bengtzon i Dez… Dessie Larsson. Kapitlen är korta och det är väldigt tydligt vem som har skrivit vad av författarna.

Jag är snäll och generös idag. Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om saker som nyligen har varit snackisar.


 

Toffla sur m 3Dbrillor 20111

Surkärringen, som jag så ofta kallas, undrar över vad som upplevs som viktigt. Den här bilden finns INTE på Instagram, men väl på Pinterest.

Ibland undrar man… Nej, ibland undrar JAG vad andra människor egentligen tycker är viktigt. Vissa så kallade… nyheter får oanat stora proportioner, enligt min åsikt. Ta bara upprördheten kring en pralin som ska sorteras bort ur en viss, svårstavad chokladask… Maj gadd! Expressen gick till och med ut och lugnade folk genom att publicera ett recept så att de sörjande kan fixa pralinen på egen hand…

Sveriges Television har beslutat att klippa bort vissa saker ur TV-serien Här kommer Pippi Långstrump inför nyutgivningen av en DVD med programmen. SvT klipper bort rasismen. Och detta har folk jättemånga åsikter om. Hur vore det om våra föräldrar i sin vanliga uppfostran berättade om saker som att

på stenåldern, innan vi var riktigt civiliserade, sa vi vissa ord som inte används idag därför att de gör en del människor ledsna och upprörda

Pippi är ju Pippi och en produkt av en annan tid. Ska vi börja med bokbål snart också? Mumintrollen, till exempel, de springer ju omkring bara delvis klädda – precis som Kalle Anka som dessutom visar stjärten! Det tycker jag är snuskvarning på och ska vi verkligen utsätta våra barn för sånt? (<== ironi) Nej, nu får det vara måtta på saker och ting!

Arm över stol

Arma människa…

Och på tal om klippa bort… Nån har stulit Den Heliga Birgittas arm! Det tycker jag var sniket och dumt gjort. Och jag kan inte låta bli att undra om det var själva armen tjuvarna var ute efter eller det vackra, guldfärgade skrinet den låg i… Låt bli sånt där!

Taylor Swift har inte klippt bort nåt, hon (?) har klippt ihop – sig själv med Avicii. På Instagram undrar hon (?) om hon (?) inte är släkt med Avicii. Förlåt en obildad men…

  1. Vem är Taylor Swift?
  2. För vad är Avicii känd?

Instagram vet jag däremot vad det är, trots att jag inte har nåt sånt konto. Men människor i Kina vet snart inte vad det är. Instagram har blivit blockat i Kina, nämligen. DET tycker jag bara är så fruktansvärt… dumt (<== ingen ironi).

skrikande barn

Ett jädra hallå.

Och slutligen… Här i Sverige fortsätter vi som sagt med en hel del dumheter. Nästa års programledare för Melodifestivalen har blivit utsedda. Det blir Robin Paulsson och Sanna Nielsen. Sveriges Television ger alltså fortfarande inte upp konceptet att tävlingen är ett skämt: man utser ju åter igen en komiker som programledare. Fast nu är ju frågan hur denne komiker ska klara av det hela – han ska ju snart bli pappa. Nehej..? Ingen som undrade det? Men det var ju ett jädra hallå när nyblivna mamman Petra Mede skulle vara programledare vid ett tillfälle, finalen i Malmö, förra året… Så det är skillnad på att bli pappa och att bli mamma..?


//En som ofta undrat förr

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.


Igår kväll var det premiär
för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors Niklas Strömstedt Malin Roos
Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Tvärtemot vad många twittrare ansåg,
tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…


Det slog mig emellertid
– och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…


Livet är kort.

Read Full Post »

Boken Rekordvinnaren av Pieter Tham fick jag mig tillsänd för ett tag sen av Pronto Communcation. Jag utlovades först

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

… och sen

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

Nog var det på sätt och vis en specialutgåva anpassad för mig i och med omslaget på boken. Men frågan är om läsupplevelsen var mer spännande…

En mer spännande läsupplevelse? (Boken här utan det specialanpassade omslaget.)


Boken handlar om  Jacob Niller
som en dag blir uppringd av Svenska Spel. Jacob Niller har vunnit 247 miljer kronor på Lotto. Jacob Niller har levt på avgångsvederlag under ett par år och får snart lyfta pension vid 60. Han lever ett ganska komfortabelt, men spänningsfritt liv i Gamla stan. Plötsligt blir han kändis i media, han blir stenrik och så får han… en lillebror.

Läsaren får följa Jacob Nillers resa bland människor som alla, mer eller mindre är ute efter hans pengar – även välgörenhetsorganisationen Vita Stjärnan (får mig att tänka på… Röda Korset, av nån anledning…). Och frågan som genomsyrar boken är förstås om man blir lyckligare av en massa pengar.

Jag hittar ett par syftningsfel och ett par ordförståelsefel, annars hittar jag inte så mycket mer. Boken är för övrigt välskriven, språket flyter lätt, men den blir aldrig spännande! Den blir mest som en sorts pikareskroman.

Lite roligt är dock konceptet med omslaget, jag är svag för att se mitt eget namn i tryck. Men det hjälper bara upp boken till medelbetyg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.


Den här gången står Minna i centrum.
Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

Förr i tiden, på stenåldern när jag var ung hö hö hö…, brukade man säga

Allting går att sälja med mördande reklam!

Idag är shopping ett intresse som jag tycker att alltför många människor har. Att bränna lönen på prylar direkt man får den i handen känns omoget. Shopping för mig är nåt jag ägnar mig åt när jag har tråkigt – eller när jag verkligen behöver nåt. Men nu börjar människor alltmer tänka om.

Många prylar som vi köper idag – jag tänker främst på elektroniska prylar – är slitåsläng-grejor. Det vill säga, de har kort livslängd och är inte värda att laga. Det kostar helt enkelt för mycket att laga elektroniska saker som TV, DVD, mobil och liknande.

Ett inte helt nytt koncept, men ett som vinner mark, är att hyra sina grejor. Och idag kan du faktiskt hyra det mesta!  Ägandet i sig är inte längre det viktiga. Ta sommarstugor, till exempel! En massa jobb om man äger en, men om man hyr får man bara det slappa och njutbara med en stuga!

Den här stugan hyrde mina föräldrar under några år när jag var barn.


Det är också högst inne
att byta eller sälja begagnade saker. På nätet finns åtskilliga sajter där man kan sälja, byta eller köpa allt ifrån antikviteter till kläder.

Det känns helt enkelt som om de flesta allt mer börjar tänka efter innan de ger sig ut på sanslösa shoppingturer. Mer medvetna medborgare med ett hållbarhetstänk, helt enkelt.

Jag köper second hand ibland, mest böcker, förstås. Ibland byter jag grejor. Jag har inte hyrt nånting privat, men i tjänsten förekommer hyrprylar ganska ofta. Hur gör du? Köper du ofta second hand? Byter du grejor? Hyr du prylar???

Read Full Post »

Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.

Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.

Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:

  1. att vara så konstig som möjligt
  2. att supa så mycket som möjligt
  3. att kn***a så mycket som möjligt

eller talangprogram som visar

  1. folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
  2. en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)

Jorå, jag har gett program som Robinson, BarenBig Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.

Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med  programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.

Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:

[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]

Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…

Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳

Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!

Read Full Post »