Summering, städning och vackert väder – faktiskt!

Ett inlägg i vilket Tofflan, trots att det bara är torsdag och fint väder, gör en smärre veckosummering samt i alla fall aviserar allt hon har TÄNKT att göra idag.

---

 

Soliga dagar…

Vilken vecka det har varit hittills! Toppar och dalar så det förslår. Jag tänkte nästan göra en hiss- och disslista igen som förr i tiden på torsdagarna, men jag vet ju själv vad jag tycker har varit bra och vad som har varit mindre bra. Fast det går inte att låta bli att ändå länka till det mindre bra, det lite bra och det mest braiga. Samtidigt, veckan är inte slut än och det är inte utan att jag undrar vad som ska hända härnäst och i vilken kategori detta hamnar i…

Våren är, som bekant, en tid av både sol och regn. Vi har kanske hittills haft mest av det senare. Jag undrar om vännen, som i veckan kom hem från semester på sydligare breddgrader, fryser och är på väg att bli förkyld än.

...och mulna dagar…

För egen del reser jag ingenstans, jag är ju livegen. Men igår ändrade vi alla fall planerna för kvällen och det slutade med att Fästmön följde med mig hem i alla fall, trots att hon skulle ha gästspelat som den mamma hon är ett dygn. Vi var ganska trötta båda två, men roades i alla fall av lite TV – först brittiska Inred med loppis på SvT 1, därefter danska Antikduellen på SvT 2 och slutligen CSI Miami på FOX. Mest impad var jag nog av de brittiska inredarna som verkligen trollade med värsta skräpet, ärligt talat, och fick till det så bra!

Dagen igår började soligt och slutade med mörka moln och minst sagt mulet. Idag är det jättesoligt och jättevarmt. Jag hör genom mina öppna fönster hur Micke Vaktis klippper gräset. Han hann väl inte klart igår eftersom han var hos mig och spolade rör. Men bra blev de, mina rör, till och med handfatet i badrummet tömmer ut vattnet som det ska nu. Så idag kommer jag inte undan: jag ska både tvätta och städa och som pricken över i:et också bädda rent. Dessutom behöver jag gå ut med sopor och tanka bilen och… Meh, varför sitter jag här och skriver i stället för att sätta fart? Ja, jag ska, jag ska bara slänga ett öga på media på webben och gratulera en vän på födelsedagen. SEN…

Vad har DU för dig idag??? Kollar du upp dina grannar (jag mötte ett riktigt surkart i morse), städar du eller gör du nåt roligt ute i solen??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt spännande liv: Trettondagen 2015

Ett rapporterande inlägg.

---

 

Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.

Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.

Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.

Vi tog en gofika igår. Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.

Chokladkaka av kladdig sort.

Vi gjorde tabberas på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.

Lemlästade pepparkakor.

Nog trodde jag att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.

Fjollig tomte.

Före maten tog vi drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).

Torrostade jordnötter.

Som den kycklingexpert jag är ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.

Jag stekte och stekte och stekte…

Anna dukade med finporslinet.

Annas finporslin.

Det var lite oklart hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.

Så här trinda blev allas magar, ungefär.

Jag pratade alldeles för länge i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.

Äldsta bonusdottern.

Vi myste med ljuslyktor. Slumrade lite. Pratade. Såg CSI Miami på FOX.

Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.

Vi blev nästan för trötta för att gå och lägga oss i sängen.

För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.

I natt hade det snöat. Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.

Ett kvarglömt, rätt torrt päron.

Efter frukost grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…

Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Secrets of Crickley Hall

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

För några veckor sen upptäckte jag att jag har en ny TV-kanal, Fox. I alla fall på min platt-TV. Fet-TV:n i sovrummet är så gammal att man inte kan hitta alla kanaler som grundutbudet erbjuder. Nåja, strunt samma. Jag glor faktiskt hellre i en bok än på TV, men jag har ofta TV:n påslagen för att höra nåt bakgrundsljud. Ibland behöver jag ljudet för att somna. Men andra gånger tittar jag faktiskt. Och som av en händelse började jag glo på The Secrets of Crickley Hall på Fox, en brittisk serie i tre delar.

Lille Stefan, en judisk pojke som behandlas särskilt illa, har en nyckelroll i serien.

 

Härom kvällen såg jag den sista delen. Då var Fästmön här. De andra två gångerna har jag suttit ensam. Och blivit ganska rädd… Det här är en spökthriller, kan man säga. Två historier löper parallellt: dels den om familjen Caleigh, vars lille son/bror har försvunnit, dels den om de fasor som utspelade sig på Crickley Hall när det var barnhem under kriget. Familjen kommer till huset ett år efter lille Cams försvinnande. Ganska snart börjar det hände konstiga saker – dörrar öppnas och stängs, barn gråter och… mamma Eve känner närvaron av Cam. Lever han, månntro?

Det här är en riktigt kuslig historia där det förflutna så småningom får sin förklaring genom nutiden. Kanske blir jag lite besviken på slutet. Men ruskigt är det och rädd är jag.

Toffelomdömet blir det högsta – för slutet är trots allt logiskt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt jag drömde något som… var urknäppt!

Ett drömmande inlägg.

---

 

I natt har jag varit i Västerås. Två gånger. Det regnade och var ett riktigt skitväder och jag skulle på två anställningsintervjuer. Den första intervjun var på en tidning. Där blev jag genast indragen i ett samtal om en författare, som jag känner och om Stina Wollters mamma, som jag har jobbat med en gång på bronsåldern. Jag blev i eld och lågor och tänkte

HÄR vill jag jobba!

När jag kom ut från byggnaden stod Åke Spross, tidigare medicinreporter på lokalblaskan,  utanför och undrade om jag skulle röka.

Nehej du! Såna dumheter slutade jag med för tio år sen

svarade jag. Och så skuttade jag vidare till anställningsintervju nummer två. (I drömmen är ju allt möjligt, som sagt…)

Nästa intervju hölls i ett hus med en massa kontor, det kan ha varit ett kommunhus. Alla var jättetrevliga och vi fikade och pratade och sen behövde jag akut gå på toa.

Solstollar?

Scenbyte. Jag går i regnet på en trottoar – fortfarande i Västerås. I sällskap med… mamma och pappa… Det var ju trevligt i och för sig att träffa min döde far igen, men jag började nog vakna för jag kände mig liiite misstänksam. Plötsligt tappade jag ett glas i mina glasögon och vi gick in till en optiker för att få hjälp med detta. Sen var drömmen slut och jag vaknade till en solig söndag, med Fästmön bredvid.

Hur ska man tolka den här drömmen, då? Tja, jag har ju ett och annat att fundera över på jobbfronten. Under morgondagen ska jag ringa ett samtal och berätta vad jag har kommit fram till. När det gäller mamma och pappa hade de bröllopsdag i fredags. Eller skulle ha haft. Då skulle de ha varit gifta i 55 år. Glasögonglaset, då? Jo, igår kväll satt vi och slöglodde på FOX och såg bland annat ett avsnitt av CSI Miami i vilket en mördare fälldes på grund av lite blod på ett tappat glasögonglas… Betyder det att jag är kriminell?

Tankarna fortsätter snurra och nåt beslut har jag inte kommit fram till än vad gäller två brännande heta frågor. Det är lätt att bara se problem, men samtidigt kan båda frågorna ge så mycket glädje och stimulans…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att skrumpna?

Ett undrande inlägg.

---

 

Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag. 

Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?

 

Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.

Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.

Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!

Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.

Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.

Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »