När livet vänder: Niklas

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Efter en tung och bedrövlig dag bänkade jag mig för att se på När livet vänder. Jag var inte helt säker på att jag skulle orka titta i kväll. Men jag vet att jag genom att titta på Anja Kontors fina serie får distans till mina egna problem. Jämfört med dem Anja Kontor samtalar med är mina bekymmer liksom en piss i havet. Typ.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Niklas gudfar hette Adolf Hitler och Niklas pappa kallades Polens slaktare.

I kvällens program fick vi göra Niklas Franks bekantskap. Nej, namnet kanske inte får några klockor att ringa, men Niklas Franks far Hans kallades Polens slaktare och avrättades när sonen var åtta år. Gudfar till Niklas var Adolf Hitler. Niklas Franks fyra syskon hade svårt att hantera detta… ”arv”. De lever inte längre.

Det gjorde ont att höra att det inte fanns nån kärlek i familjen Franks hem. Men det gjorde gott att höra Niklas tala om sin fars feghet – han kom ständigt tillbaka till den under samtalet med Anja Kontor. För genom att fadern var så feg måste Niklas vara modig… Otroligt modig så att han orkade leva vidare.

Som vanligt var kvällens program mycket starkt. Jag tror att Anja själv blev väldigt berörd. Personligen tyckte jag att det var häftigt att höra henne prata så naturligt på tyska.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta slut och gå vidare

Ett inlägg om drycker, sånt som är på väg att ta slut och annat.

---

 

Hum. Jag tycker allt att de som läste min blogg igår är dåliga på att gissa. Eller svara på min fråga. Hum hum, det blir bakläxa. Vad handlar elva i förra inlägget om???

Nu ska jag inte banna dig som läser. Om nån ens läser. Jorå, jag ser att det finns läsare, men som vanligt verkar det vara svårt att kommentera. (Lättast verkar det vara för den som vill vara oförskämd, men sån kommentarer sorterar administrationsskorpionen bort åt mig, så de publiceras aldrig.) Det är lite synd, det, för trots att eländet är utdraget (bloggen, allts) är utrymmet fortfarande på väg att ta slut. Och när det är slut går det varken att kommentera eller skriva inlägg.

Andra saker i min tillvaro är också på väg att ta slut. I morse fick jag bekräftat nåt jag bara hört ryktesvägen. Jag själv är inte direkt berörd eftersom läget är som det är med kontrakt och sånt. Men jag kan se att en kompetens går förlorad. Jag kan emellertid också se att det kan vara bra att gå vidare, nåt som inte enbart gäller mig själv.

Nåt som tycks ha tagit slut och gått vidare är kaffeautomaten på jobbet. Här är ganska turbulent rent allmänt sen nån månad tillbaka, med folk som byter rum, rum som byggs om, kontor som delas av etc. Det kommer flera, alltså. Ja, människor. Gissningsvis räckte gamla kaffeautomatens kapacitet inte till. Till lunch upptäckte vi en sprajtans ny. Premiärkoppen gjorde dessvärre inte nåt större intryck på mig. Nån revolutionerande förändring vad gäller styrka och smak var det inte. Men det gladde mig att vi numera får GRATIS kaffe på jobbet – i alla fall enligt den nya automaten…

Ny maskin till kaffet på jobbet. Och kaffet har visst blivit gratis också…

 

Som du säkert har noterat är det fredag idag. Jag har haft en kämpig dag där högerarmen och handen har fått jobba stenhårt tack vare en dumhet jag gjorde häromdan. Men vi är här för att lära oss, finns det folk som säger, och lärde mig gjorde jag minsann. Den hårda vägen. I kväll får jag vila armen och inte lyfta nån tung ölburk utan ett lätt glas rött. Fästmön håller på att köpa hem godsaker till vinet åt oss (vinet finns redan i vinskåpet). Det blir framför allt ostar, men också kalkonsalami, oliver och lite annat smått och gott. Som gjort för att låta arbetsveckan ta slut och gå vidare in i helgen.

Min helg började redan i morse när jag upptäckte att jag hade lagt fram mina gamla favoritstrumpor, en julklapp (?) från Anna för några sen. Vilket märks eftersom resåren har ett och annat att önska. Men se slut är de inte än, strumporna. De går bara vidare i mina skor/tofflor.

Mina favoritstrumpor är på idag.

Vi drar till Stockholm i morgon och träffar goda vänner och på söndag ska vi träffa Annas snälla mamma. Jag hoppas att DU får en lika gå helg som jag tror att jag får!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den kommer närmare

Ett inlägg om verkligheten.

---

 

Den kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande.  Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.

Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.

---

 

Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.

 

Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?

Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.

Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.

Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.

Var rädd om dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lilla smycket

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är inte alltid jag har läst alla som får Nobelpriset i litteratur. Patrick Modiano, som fick det förra året, hade jag inte läst. Vilken tur att jag fick hans bok Lilla smycket för nästan ett halvår sen på min födelsedag. Tack Jerry och Elias! I kväll har jag läst ut den lilla boken.

Tonårstjejen Thérèse får syn på en kvinna nere i tunnelbanan. En kvinna i en sliten, gul kappa. Hon tror att kvinnan är hennes mamma. Fast mamman sägs ha dött tio år tidigare i Marocko. Thérèse följer i alla fall efter kvinnan. Och hamnar… bakåt i tiden. Det är naket, ensamt och smärtsamt.

Märkligt hur en kortoman, 128 sidor, kan säga så mycket. Jag blir väldigt berörd av Thérèse sorg och längtan efter sin mamma. Det här att plötsligt och oförklarligt bli lämnad… Varför? Inte är det nån lätt liten bok. Ändå är språket underbart böljande, nästan som en vals.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Britt-Marie var här

Ett inlägg om en bok.

---

 

Fredrik Backman skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.

Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.

Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.

Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.

Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.

Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagarna med Morrie

Ett inlägg om en bok om döden.

---

 

ALS är en av de jävligaste sjukdomarna jag vet. Den här boken handlar om två män som efter 20 år återupptar kontakten. En av dem har ALS och håller på att dö. Den andre mannen besöker honom varje tisdag. Tisdagarna med Morrie blir totalt sett bara 14 stycken. Dessa tisdagar blir Mitch Alboms och Morrie Schwartz sista projekt tillsammans: deras sista uppsats blir den här boken. En bok jag köpte för fem (5) kronor på Återbruket.

Morrie är Mitchs lärare. Men när skolan tar slut skiljs deras vägar åt. Två decennier senare får Mitch genom ett TV-program reda på att hans gamle lärare har fått sjukdomen ALS. Han tar då kontakt med Morrie och de inleder sitt sista projekt. Mitch reser över 100 mil varje tisdag för att besöka och samtala med sin gamle lärare.

Samtalen blir som filosofiska kapitel, där Morrie lånar tankar från olika religioner såsom buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen. Kapitlen handlar om att tycka synd om sig själv, saknad, pengar, kärlek, förlåtelse med mera. Men framför allt handlar de om döden. För döden kommer ju i den här boken. Varje tisdag kommer den allt närmare.

På mindre än 200 sidor har jag fått nånting stort att ta till mig och ösa ur. Här finns så många guldkorn att jag inte vet vilka jag ska välja att berätta mer om. Kanske det om den sjuka kvinnan som varje dag la sig på mage, med ansiktet neråt, på ett golv, i flera timmar. Hon talar inte med nån och alla ignorerar henne. Utom Morrie. Så småningom får han veta att det hon mest av allt önskade var att nån skulle lägga märke till att hon fanns.

Det här är en underbar liten bok. Den kom ut redan 1997. Jag har tänkt läsa den många gånger, ända sen jag tipsade mina läsare om den när jag var redaktör för en taltidning. Boken är också fruktansvärt jobbig att läsa, för man blir berörd. Döden är jobbig, men vi måste våga prata om den. Vi ska ju alla möta den en dag.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

PS Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Strålande

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Mycket drama på en dag

Ett dramatiskt inlägg.

---

 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

De var stulna!

Nu hoppas jag bara att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varg Veum: Svarta får

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskvällar har sen ett tag tillbaka inneburit norsk deckare på Sjuan. Inte har jag varit särskilt imponerad hittills. I kväll gick Varg Veum: Svarta får (2011) och jag flyttade in från ballen* till fåtöljen.

Varg är tillsammans med Karin. Hennes mamma ligger för döden och önskar inget hellre än att Karin hittar sin syster Siren. Siren är försvunnen, men Varg lovar att hitta henne. Han finner henne, nerknarkad och prostituerad, på ett hotell och tar med henne till mamman. På väg tillbaka blir Varg och Siren osams i bilen. Varg tvingar henne att stiga av. Då är olyckan framme. Eller… var det en olycka..?

Det är fortfarande samma stereotypa roller. Mannen slåss för en/sin kvinna och blir blodig. Kvinnorna är antingen våp, horor eller knarkare – ibland allt i ett. Men det här gången är något annorlunda. Och i slutet blir jag faktiskt berörd.

Toffelomdömet blir medel.  

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet efter dig

Ett inlägg om en bok.

För ett tag sen kom det ett paket i min postbox. Det var inte nån julklapp, men ändå nåt av det finaste jag kan få i gåva: en bok. Den vänliga Augustifarmor, som jag aldrig har träffat och ändå räknar in i vänkretsen, hade sänt mig Jojo Moyes bok Livet efter dig. Jag har läst och läst och läst – och jag är allt annat än oberörd…

Livet efter dig hamnade i min postbox tack vare Augustifarmor.

Louisa Clark jobbar på ett kafé, men blir en dag uppsagd och arbetssökande. Eftersom hon inte har nån vidare utbildning får hon mest själsdödande jobb. Hon behöver emellertid en inkomst eftersom hon bland annat försörjer sina föräldrar. Lite av en slump hamnar hon därför som personlig assistent hos Will Traynor. Will var en gång väldigt framgångsrik både i privatlivet och i yrkeslivet – fram till den dan en motorcykel träffade honom med en sån kraft att han blev mer eller mindre totalförlamad. Will har bestämt sig för att dö. Hans föräldrar anställer Lou för att ändra på detta.

Det här är en stark bok. Den handlar om utsatthet och rätten till sitt eget liv – och sin egen död. Euthanasi, alltså. Men också kampen för ett drägligt liv för en förlamad man i sina bästa år.

Läs den! Tjut, böla, bli stärkt. Var säker på att du blir berörd! Högsta Toffelbetyg!

Här kan du läsa vad Augustifarmor tyckte om boken!

Livet är kort.

Read Full Post »