Ett inlägg om en bok.
Fredrik Backman
skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.
Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.
Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.
Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.
Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.
Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
