När livet vänder: Niklas

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Efter en tung och bedrövlig dag bänkade jag mig för att se på När livet vänder. Jag var inte helt säker på att jag skulle orka titta i kväll. Men jag vet att jag genom att titta på Anja Kontors fina serie får distans till mina egna problem. Jämfört med dem Anja Kontor samtalar med är mina bekymmer liksom en piss i havet. Typ.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Niklas gudfar hette Adolf Hitler och Niklas pappa kallades Polens slaktare.

I kvällens program fick vi göra Niklas Franks bekantskap. Nej, namnet kanske inte får några klockor att ringa, men Niklas Franks far Hans kallades Polens slaktare och avrättades när sonen var åtta år. Gudfar till Niklas var Adolf Hitler. Niklas Franks fyra syskon hade svårt att hantera detta… ”arv”. De lever inte längre.

Det gjorde ont att höra att det inte fanns nån kärlek i familjen Franks hem. Men det gjorde gott att höra Niklas tala om sin fars feghet – han kom ständigt tillbaka till den under samtalet med Anja Kontor. För genom att fadern var så feg måste Niklas vara modig… Otroligt modig så att han orkade leva vidare.

Som vanligt var kvällens program mycket starkt. Jag tror att Anja själv blev väldigt berörd. Personligen tyckte jag att det var häftigt att höra henne prata så naturligt på tyska.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla böcker och elektroniska matrecept

Ett inlägg om att gamla texter är mer varaktiga än nya.

---

 

Den här öppnade vi i eftermiddags.

I eftermiddags hade mamma och jag bestämt oss för att titta i gamla böcker. Framför allt var det den stora Karl XII-bibeln som hägrade, för den har jag aldrig tittat i. Vad jag minns. Mamma minns annorlunda. Vem som har rätt kan man träta om ifall man vill det.

Den gamla boken var jätteskör och dess pärmar lossnar nästan från ryggen. Så det gällde att vara försiktig. Vi la den tunga boken på matsalsbordet och öppnade och bläddrade så försiktigt vi kunde. Vi skulle nog ha haft bomullshandskar på oss, men det hade vi inte.

Min farfar var en klok och noggrann man. Han hade samlat en massa klipp om bibeln generellt i en plastmapp som låg inuti. Där låg också kopior på brev han skrivit till just den här bibelns ägares släktingar samt svar från dem. I farfars ägo kom bibeln 1940 i present på 40-årsdagen. Han fick den av en diakonissa från S:t Petersburg ursprungligen, men som arbetat tillsammans med farfar i kyrkan i Finland. Hon hade även känt farfars pappa och hans farfar, liksom sonen, min pappa. Fyra generationer… Diakonissan hade för övrigt i sin tur fått bibeln för lång och trogen tjänst av familjen Munck.

På 1940-talet var Finland i krig. Till slut blev situationen ohållbar för den lilla familjen. Det fanns varken mat eller kläder och pappa kunde inte gå i skolan. Pappa kom till Sverige som krigsbarn i början av 1940-talet. Men den gamla bibeln kom hit med farmor och farfar när farfar 1944 fick tjänst som pastor i Linköping i Sverige.

Inuti bibeln hade de tidigare ägarna nedtecknat uppgifter om giftermål och barn. Min duktiga farfar har sen tytt kråkfötterna och skrivit rent dem på skrivmaskin. Vad jag kunde se hette bibelns första ägare Eric Holmberg. Han har skrivit i boken att han gifte sig 1744. Farfar har skrivit rent texten och lagt till att Eric Holmberg avled 1748. Att vi vet att det är Eric själv som har skrivit beror på att han har skrivit i jag-form. Alltså måste bibeln vara från 1700-talet. Karl XII-bibeln kom ut 1703, men jag hann inte se tryckåret på boken som låg på mammas matsalsbord. Jag försökte fota så mycket jag kunde av försättsbladen, breven, klippen etc, men mamma blev otålig och irriterad över att jag skulle fota ”allt” – vilket medförde att jag inte kunde just fota ”allt”. Vad jag hann uppfatta hette den senaste ägaren före farfar Munck. Kopplingen till familjen Bernadotte var att en prinsessas farmors mor eller nåt ditåt varit gift med denne Munck. Farfar skrev till prinsessan Bernadotte och fick ett mycket nådigt svar.

Den gamla bibeln hade intakta metallspännen så att den gick att stänga ordentligt. I övrigt var den så skör att jag tyckte att ryggen sprack lite för varje gång vi rörde vid boken. Därför vill jag inte öppna den igen och ta fler bilder. Men nån gång i framtiden ska jag öppna den igen och då ska jag dokumentera ”allt” på riktigt, jag lovar!

Här är några av de bilder jag tog av vår Karl XII-bibel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite senare telefonerade jag med Fästmön. Under samtalet utlovade jag ett recept som jag hade på datorn. Trodde jag. Det visade sig att det inte fanns ett enda recept på min dator, inte heller på den USB-sticka jag hade med mig. Troligen är alla recept jag hade på gamla datorn… bara borta… Jämför det med en Karl XII-bibel från 1703…

Igår letade mamma och jag efter två andra gamla religiösa skrifter. ”Nån” hade flyttat på dem från mammas ”gömställe”, men jag lyckades hitta dem. Nu förvaras de på ett ställe som vi båda känner till. Ett tag, hoppas jag, i alla fall. Tills nån gömmer dem igen. Vi bläddrade även i dessa idag och de var betydligt mer hanterbara än Karl XII-bibeln. Den här silverasken innehåller bibelord:

Silverasken med bibelord är lite mindre än Karl XII-bibeln och ryms lätt i min handflata.

Men nya testamentet på engelska var totalt omöjligt för mina ögon att läsa – trots att den lilla asken faktiskt innehåller ett förstoringsglas, tro det eller ej:

Nya testamentet på engelska klarade inte mina ögon av att läsa. Men jag bläddrade i den lilla bibeln i alla fall. Vi tror att den kom till Sverige med pappas farmor Mabel som var från England.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Premiäravsnitt: Jordskott

Ett inlägg om en ny TV-serie.

---

 

I kväll var det dags för premiäravsnittet av Jordskott på SvT1. Jag var mycket förväntansfull inför den här serien, som kallats

en svensk version av Twin Peaks

Spänning med övernaturliga inslag kändes väldigt lockande. Det handlar om barn som försvinner. Först dottern till en polis, flera år senare en pojke. Flickan ansågs ha drunknat, men nån kropp hittades aldrig. När nu ytterligare ett barn försvinner återvänder polismamman till hålan. Officiellt handlar det om att hon ska ta hand om arvet efter sin far. Inofficiellt tänker hon utreda försvinnandena.

Gänget i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Höga förväntningar har jag allt, men jag är samtidigt lite förundrad över skådespelarlistan. Göran Ragnerstam och Ann Petrén tillhör dem jag utgår från ska leverera lika bra som alltid. Men Yohio? Happy Jankell? En artist och en röst med ett känt efternamn…

Nåja i detta första avsnitt njuter jag av Göran Ragnerstams skådespeleri. Han spelar alltid lite märklig och han passar bra in som polisen Wass från riks. Jordskott är nämligen en märklig historia. För Eva är ute och kör en dimmig kväll och från ingenstans dyker en flicka upp. En flicka, som har samma örhänge som dottern Josefin hade den dan hon försvann.

Det är kusligt och obehagligt. Visst påminner det lite om Twin Peaks i det kusliga, men också i det lite roliga att Wass gillar paj precis som agent Cooper, eller vad han hette. Roligast av allt är emellertid när ICA-Stig (den riktige) dyker upp som kuf på bibblan.

Ja, nu låter det ju som om detta är en komedi. Det är det INTE. Det är läskigt. Och det blir inte mindre läskigt av blandningen mellan det logiska och det som händer i slutet med flickan och blomkrukorna…

Toffelomdömet för premiäravsnittet blir högt. Jag ska definitivt se de kommande delarna!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommande TV-spänning: En midsommarnattsdröm och Jordskott

Ett inlägg om två nya TV-serier.

---

 

Det har blivit gott om spänning på TV och sånt gillar jag. Nu när Deckarna och Mordet snart avslutas tar nya serier vid. Och det är SvT1 som visar de två nästkommande: Arne Dahl: En midsommarnattsdröm samt Jordskott.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm låter ju snällt och gulligt och väldigt Shakespeare. I själva verket handlar det om mord på polska kvinnor som gömmer sig i Sverige. Offren är viktiga vittnen i en rättegång mot polsk maffia. När tre av vittnena hittas mördade hoppas polisen på att de två som saknas fortfarande lever. Fallet hamnar hos den nya A-gruppen. Tyvärr ser jag att Starke Samuelsson fortfarande ska vara med och skådespela med bredaste östgötskan. Bara för att man är känd för att man är väldigt stark behöver man inte automatiskt bli skådespelare också, tycker jag. Två avsnitt av Midsommarnattsdrömmen blir det i alla fall och det första visas nu på söndag, den 15 februari, klockan 21 i SvT1.

Arne Dahls A-grupp är i farten igen från och med söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Även i Jordskott använder man kändisar som inte är skådespelare. Här är det Yohio som gör sin debut. Om vi bortser från detta – och mina förutfattade meningar – handlar Jordskott om försvunna barn. Först försvinner polisen Eva Thörnblads dotter. Man tror att flickan har drunknat, men nån kropp hittas inte. Flera år senare försvinner ett nytt barn. Eva reser tillbaka hem, officiellt för att ta hand om ett arv. Men naturligtvis vill hon se om barnens försvinnande hänger ihop på nåt sätt. Starka och okända krafter och en historia hämtad från den svenska urskogen utlovas. Premiäravsnittet visas måndagen den 16 februari klockan 21 i SvT. Därefter följer ytterligare nio avsnitt.

Tre poliser i Jordskott. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Pelle Hallert)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sonjas sista vilja

Ett inlägg om en bok.

Nu är det snart sex veckor sen jag var och klippte mig. Min frissa och jag brukar prata böcker. Tipsa varandra om böcker som vi kanske inte annars skulle ha valt att läsa. Och när jag fick håret klippt sist tipsade M mig om Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja. Förra fredagen trillade den ner i min postbox och nu har jag läst ut den.

En dag dör Sonja Gustavsson knall och fall utanför Åhléns. Dödsfallet är inte på nåt sätt planerat, men inte heller oväntat. Däremot har Sonja planerat för vad som ska hända efteråt. Hennes tre bästa väninnor Rebecka, Susanne och Maggan ska få ärva henne. Och det är inte lite de får… Det handlar om både miljoner och investeringar. Men naturligtvis finns där villkor. En av dem hamnar i Paris, en i London och en på Mallorca. Alla tre får de var sitt projekt att ro iland.

Jag blir faktiskt rätt förbannad när jag läser den här boken. För vem har inte önskat sig så mycket av det som de tre vännerna får av sin fjärde kompis? Pengar, lyx, spännande uppdrag… Och så har den kluriga Sonja ett finger med i spelet till och med när det gäller deras kärleksrelationer.

Det här är en bok som inte på nåt vis är i Nobelprisklass. Detta är typisk kvinnolitteratur med inriktning mot tantsnusk. Jag skulle gärna sätta den i händerna på mamma, men jag vet inte riktigt om jag pallar. Boken innehåller nämligen en hel del sex och det gör mig generad. Och lite ointresserad. För det är ju heterosex.

Boken är lättläst och självklart vill man som läsare veta hur det går för de tre damerna. Men den saknar ett riktigt djup. Ett djup som skulle ha kunnat haft en plats mellan pärmarna.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

Helg, mammor och en och annan tanke om arv

Helgen närmar sig med stormsteg efter en vecka vars dagar har rusat fram. Inget sportlov här, inte. Men jag älskar ju att jobba, så det gör mig ingenting. Bygget av den nya interna webbplatsen för Huset går bra, men jag känner att jag måste stämma av med uppdragsgivaren idag så att jag vet om jag är på rätt väg. Dessutom behöver jag lite underlag. Men jag har som sagt många idéer och en del har jag påbörjat.

Huset från baksidan sett.

En annan avstämning har jag nästa vecka med prefekten på institution 2. Jag är väldigt orolig för framtiden, det är lätt att vänja sig vid att ha ett jobb att gå/åka till varje morgon. Men vad gör man när det tar slut? Det finns inte så många intressanta jobb ute att söka nu. När det gäller vissa arbetsgivare känns det som om det inte är nån idé heller att lägga ner tid, kraft och energi på att skriva ihop en ansökan. Jag vet inte vad det är dessa ser – eller inte ser. Min ålder? (HA! De skulle bara veta hur barnslig ungdomlig jag är…) Min bredd ser de definitivt inte. Nåja, jag hoppas och tror att jag får bra referenser här ifrån. Det finns nog en och annan som har goda ord att lägga och jag kan ju också vifta med sånt som ökade besöksfrekvenser från externer (det vill säga människor utanför företaget) på våra externa webbplatser sen jag började jobba med dem.

I afton strålar Den Mest Älskade och jag samman hemma hos mig. Gissningsvis tar vi en drink innan vi åker ner till Fina Restaurangen, där jag har reserverat bord för två. Kanske borde jag hålla lite hårdare i slantarna, men jag vill fira oss i efterskott och på tukvinnahand på Alla Hjärtans Dag. Jag får ju i alla fall två löner till… Resten av helgen ligger som ett oskrivet blad framför oss. Två hela, lediga dar tillsammans…

När jag pratade med mamma i onsdags kväll bjöd jag hit henne till påsk. Vi får se om det går, för hon måste ju ansöka om riksfärdtjänst. Jag kan inte köra 4 x 30 mil för att hämta och lämna henne, jag tror inte min onda häl går med på det. Som det är nu klarar jag 2 x en mil per dag, det vill säga till och från jobbet. Åker jag mer, får jag ont. Och ändå är det inte gasfoten som är besvärlig utan kopplingsfoten. Hälen är trots allt mycket bättre än tidigare, men den är inte bra.

På tal om mammor fyller Annas snälla mamma år idag. Jag ska slå en signal under dan och gratulera, tänkte jag, om hon nu har tid att komma till telefonen. Gissar att hon har en del folk på besök – hon har många syskon. För att inte tala om barnbarn (elva stycken!). Till och med barnbarnsbarn… Ändå är hon själv rena ungdomen!

Tulpaner till Annas snälla mamma.

Tänk så olika det kan vara i livet – jag har varken syskon eller barn, så några barnbarn eller barnbarnsbarn kan jag inte få. Skulle jag dö nu ärver min mamma mig, men om hon skulle gå bort före mig finns det inte nån som ärver mig. Om jag inte gifter mig, vill säga… Vem vet, det kanske är dags snart. Jag lämnar ju en del efter mig, som manuset till min bok, en svart bok, en svart låda, minimalt med skulder och lite annat. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle dö i höstas. Därför ”städade” jag lite och sorterade och gjorde färdigt. Avslut, helt enkelt. Så en och annan spänn kanske man kan tjäna på min bortgång. Sen finns det andra som lär darra när sanningar uppenbaras. Men tyvärr, tyvärr kan ni inte nå mig då med era hot och förföljelser.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lukter, dofter och vissa organ

Idag luktar jag citron – i alla fall under armarna. Några skulle säkert säga att hela jag är som en citron, andra skulle säga att jag doftar citron. Min pappa, född i Finland, gjorde en distinkt skillnad på lukt och doft i svenskan (han var perfektionist och ville lära sig tala och skriva svenska korrekt):

Det luktar illa, men doftar gott!

Jag tycker att det stämmer, så jag har fört arvet vidare. Det är därför jag skriver att jag luktar citron. Jag har bytt deodorant för tredje gången på kort tid och idag var det citronpremiär. Men inte tyckte jag att den luktade så här starkt när jag köpte den… Blomma vill jag varken lukta eller dofta under armarna, men eftersom jag inte använder parfym till vardags kan jag tänka mig en lite lätt kryddig deo eller fräsch citron. Fast dagens var lite …too powerful i lukten/doften. Nej, jag får nog fortsätta min jakt på ny deo! To be continued, alltså…

Luktar/doftar lite mycket citron.

På tal om det här med att lukta och dofta… Igår läste jag o en busspassagerare som fick resenärer att klaga och chaufförer att skriva till UL. Mannen luktade nämligen så illa att medresenärerna mådde illa och chaffisarna tyckte att han var ett arbetsmiljöproblem. Nu har representanter från UL hälsat på hos mannen och pratat om hans personliga hygien. Kommunen är visst också inkopplad på nåt hörn. För uppenbarligen är det nån som har problem med att klara detta med hygienen och som behöver hjälp. Inget att skratta åt alls, jag bara hoppas att mannen verkligen får hjälp – för allas väl och ve. Själv är jag väldigt känslig för både lukter och dofter. Värsta vanliga lukten tycker jag nog är rök. Jag mår illa och vill det sig illa får jag svårt att andas också. Illamående blir jag och svårt och andas kan jag även få av vissa parfymdofter, ska tilläggas.

I övrigt blir jag rätt skrämd när jag läser att polisen har gripit en bloggare blottare i Enköping och att en karl i Skokloster slog av sin grannes näsa. Det är alltså bäst att hålla vissa organ inne – så gott det nu går. Om man, som jag, är utrustad med en gigantisk kran är det lite svårt. (Den andra kroppsdelen har jag lite svårare att vifta med jämfört med män, så den håller jag instängd i jeansen).

NU ballade det här inlägget ur. Bäst att avsluta. Här.

Livet är kort.

Read Full Post »

Arne Dahl: Europa blues – TV-serien

Jag var inte särskilt imponerad av de första Arne Dahl-filmatiseringarna för TV. Men i kväll visades den sista av dem för den här gången, Arne Dahl: Europa blues. Och faktum är att jag inte bara tycker att det är den bästa Arne Dahl hittills, den är riktigt, RIKTIGT bra!

Ett av seriens läskiga mord. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Den här första delen av de två sista avsnitten av filmatiserade Arne Dahl-böcker inleds med en ganska läskig stämning. Nynassar beter sig illa och skändar judiska gravar. Samtidigt är en judisk hjärnforskare på väg till sin frus grav. Strax därpå kommer larm till A-gruppen att mannen har hittats död, hängandes upp och ner från ett träd, med en jättenål i sig. Samtidigt sticker ett gäng ukrainska prostituerade från en flyktingförläggning. Och, som pricken över i:et, morgonen därpå hittas en mördad man inne hos järvarna på Skansen.

Det är en tuff start på sommaren för polisgänget. Chefen har fått sparkrav som säger att tre ur gruppen måste omplaceras. Samtidigt har en av dem blivit miljonär via arv, en ska bli mamma och en ska bli pappa. För att nämna något. Magnus Samuelsson är tack och lov mest synlig i början och han har varken så många repliker eller nån framträdande roll.

Den här TV-serien innehåller ganska mycket – nynassar, trafficking och lite annat smått och gott – vilket kan göra den lite rörig. Men som vanligt hänger det mesta ihop. Och detta avsnitt är riktigt obehagligt och spännande.

Det kan bara bli högsta betyg den här gången!

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför är man utrustad med vissa kroppsdelar och organ?

Varning för kissåbajshumor, mest kiss!!!

Jag var nyss inne hos en av mina nya bekantskaper, Klara, och läste om hennes eländiga rygg. Klara är inte bara en ny bekantskap, hon är befriande arg. En själsfrände, alltså. Och när jag hade skrivit en sån här lååång kommentar på hennes inlägg, insåg jag att jag kanske skulle använda min egen blogg och skriva ett inlägg i stället…

Varför är man skapt med en rygg? Jag har haft ont i min sen härom natten när jag BRUTALT väcktes av min stinna kissblåsa och FLÖG upp ur sängen – utan att beakta att jag faktiskt är närmare 100 bast. Eller, varför är man utrustad med urinblåsa, det kan man ju också fråga sig? Detta måste jag nog blogga om! Ilsket!

Jag vet att jag har en taskig rygg. Det är ett av de mindre roliga arven efter föräldrarna. Och nu när temperaturen börjar krypa neråt vet jag också att jag måste se till att hålla ryggen varm när bilen är kall inuti och att jag måste sluta med att flyga upp ur sängen. Jag flyger nämligen upp ibland, till exempel varje vardagsmorgon när jag ska skutta iväg till mitt stimulerande ”jobb”. Tro mig, det låg ingen ironi alls i föregående mening – det är verkligen så det känns. Äntligen! Men jag måste sluta flyga. Jag är liksom varken 30 eller 20 eller ens 15, jag är 49 år. Tanter på 49 år flyger inte upp ur sängen. Det är inte tantlikt.

Annars är det här med stinna urinblåsor ett typiskt tantproblem. Eller farbrorproblem? Fast jag brukar tro att jag har prostataproblem. Vissa nätter kan jag skena som värsta X2000 till toa – bara för att varje gång med nöd och näppe klämma ur mig tre droppar, trots att jag känner mig jättekissis! Vad beror det på? Nån medicinskt kunnig som har svar?

Det är när man börjar närma sig en viss aktningsvärd ålder som tankarna och reflektionerna kommer över vissa kroppsdelar och varför man är utrustad med dem. En rygg till exempel, den är ju mest besvärlig, som i mitt fall. Inga bra gener alls där, varken från ryggskottspappa eller diskdegenerationsmamma. Och urinblåsan, dårå. Där jag uppenbarligen börjar få svårt med signalerna. Jag tror att jag är kissnödig och sen är jag det inte. Eller? Nej, jag får nog installera en kateter så behöver jag inte känna efter. Tänk så praktiskt!

Kiss & Bajs i gosedjursform fick jag i present av en mig närstående person redan för en tre år sen.

                                                                                                                                                      Skämt åsido, nu blev det ju lite kissåbajshumor här igen och jag som skulle försöka agera mer min ålder. Men Fästmön berättade igår att hon hade sett ett spel som hon övervägde att inhandla i julklapp till ”Nån” – Bajsspelet. Och jag tror denna ”Nån” inte var hennes yngsta barn, som för länge sen kommit ur kissåbajsåldern, utan hennes fästmö…

Det här verkar vara ett skitroligt spel där alla bajskorvar tävlar mot varandra och först till toa vinner.

Read Full Post »

Babel den 12 maj: Skrivbord, japanska Twitternoveller och Kairo

Ja, när jag läser rubriken har jag svårt att se den röda tråden i torsdagens Babel. Vi får se om jag finner nån!..

Veckans dokudiktare var en för mig helt okänd förmåga, Pamela Jaskoviak. Nåväl, som vanligt spolar jag snabbt förbi de inslag som handlar om dokutramset, så jag förblir väl ovetande om vem hon är. (Nejrå, jag har googlat!)

Första gäst i studion var den unga amerikanska författaren Nicole Krauss, vars senaste bok heter Det stora huset och i dess centrum befinner sig ett skrivbord. Nicole Krauss är förvånande nog uppskattad av såväl kritiker som läsare. Släktskap, arv, kärlek och förlust är teman i hennes böcker. Det judiska arvet och det egna barnafödandet har naturligtvis påverkat den här författaren! Diskussionen kom också in på författarskap/skrivande i motsats till barn – vad är viktigast? Går det att ”ha” båda parallellt?

                                                                                                                                                                                                  Nästa inslag handlade om noveller på Twitter. På japanska. De börjar och slutar på 140 tecken. Nyligen kom den första Twitternovellboken ut i Japan. Dess stora stjärna är Mica Naitoh. Redan på 1400-talet skrev man kort i Japan, så det är egentligen inget nytt. Haiku är ett exempel på kort diktning från 1600-talet. Naturligtvis får man in fler ord i ett japanskt tecken än i ett svenskt. Lättare att skriva kort i Japan, alltså!

Nawal el Saadawi var nästa gäst. Denna egyptiska författare och feminist som varit med om revolution helt nyligen, suttit i fängelse, tvingats att leva i exil. Det litterära genombrottet kom på 1970-talet – med en essäsamling. Förra året kom hennes senaste roman ut på svenska, Den stulna romanen. Författaren, som drömde om att bli dansare, som blev läkare, som blev… författare. Skälet? Författare kan rädda så många fler liv än läkare! Den här kvinnan är verkligen urhäftig! Vilken glöd!

Intervjun gled sen vidare i ett reportage i Kairo för att ta reda på vad som händer i litteraturen under i revolution. Bland annat intervjuades författaren och tandläkaren Alaa al-Aswany. Det har till exempel visat sig att den politiska revolutionen också har inneburit en litterär revolution. Tidigare var det hård censur av böcker. Idag är reglerna… oklara. Och böcker säljer som smör i Egypten!

Tillbaka i studion igen hade journalisten och förläggaren Svante Weyler anslutit sig. Bland annat diskuterade man de osynliga författarna. Svante Weyler pratade om Berlinmurens fall och de därefter uteblivna litterära verken – författarna hade inte skrivit under diktaturen. Och de stora författarna under Mubaraks diktatur vänder kappan efter vinden, menade Nawal el Saadawi.

                                                                                                                                                     Veckans boktips var böcker som den nya ledaren i Egypten borde läsa:
Svante Weyler: En tysk mans historia av Sebastian Haffner
Nawal el Saadawi: Den stulna romanen av Nawal el Saadawi

Read Full Post »