Ett inlägg om verkligheten.
Den kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande. Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.
Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.
Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.
Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.
Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?
Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.
Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.
Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.
Var rädd om dig!!!
Livet är kort.
Varken komedier eller actionrullar står högst på min lista på filmer jag vill se. Men härom natten gjorde jag ett undantag eftersom jag bara hostade och hostade och hostade (det var liksom ingen idé att försöka sova). 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 