Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Frankrike’

Ett pocketbokligt inlägg.


 

För flera dar sen trillade det in information om Månpockets aprilutgåvor i min inbox. Dessvärre strular e-posten fortfarande och jag har inte kommit till skott med att skaffa en ny mejlleverantör (det är ju så mycket som redan är knutet till den e-postadress jag har…) – därav dröjsmålet med detta inlägg. Men här kommer några titlar som jag tycker är intressanta – på ett eller annat vis:


Simma med de drunknade av Lars MyttingSimma med de drunknande

När en vackert snidad träkista dyker upp efter farfars begravning vänds tillvaron upp och ner för Edvard. Han har vuxit upp hos sin fåordige farfar på landsbygden, men beger sig ut i världen för att finna svar på sina livsfrågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och Frankrike där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia, sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet. Detta låter som en riktigt spännande släktkrönika!

 
 

Vita Spår av Emelie ScheppVita spår

På Norrköpings centralstation står ett tåg stilla i den kalla vinternatten. Ombord har en ung kvinna hittats död. Hennes fingrar är blodiga och från munnen droppar ett vitt skum. Med sig hade hon en väninna som nu är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad har hänt dem? Jana Berzelius kopplas in som åklagare, men fallet gör att hon återigen ställs öga mot öga med sitt dunkla förflutna. Hon måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det.
Jag har inte läst Emelie Schepp än, men jag ska, jag ska!

 
 

Varats olidliga lätthetVarats olidliga lätthet av Milan Kundera
De lever i exil i Schweiz efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien. Tereza älskar Tomas djupt men svartsjukt. Hans älskarinna Sabina, konstnär, inleder ett förhållande med Franz, olyckligt gift universitetsprofessor. Tomas och Tereza återvänder till sitt hemland och fråntas möjligheterna att arbeta i sina yrken. Franz reser som fredsaktivist till Kampuchea och Sabina hamnar i USA, skeptisk mot både kommunism och kapitalism. Varats olidliga lätthet från 1984 sammanfattar vår tids politiska, moraliska och erotiska dilemman och har blivit en modern klassiker. Jag såg den på bio. Jag minns den bland annat därför att jag alltid gav den fel titel, typ Tillvarons obändliga varaktighet… Och Lena Olin, förstås…

 

FeberfågelFeberfågel av Maria Nygren
I en febrig augustihetta är den före detta polisen Linn ute i skärgårdsidyllen Sejdarö på Ålands hav. Under täckmanteln att fotografera öns fågelliv utreder hon varför så många olyckor drabbat öborna. Enkla försäkringsbedrägerier visar sig vara något helt annat och djupt fördolt finns en hemlighet. Är orsaken till olyckorna övernaturlig eller världslig? Feberfågel rör sig i gränslandet mellan förnuftet och den gåtfulla naturen – både den mänskliga och den yttre runt om oss.

 

Go’ läsning önskar jag dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om verkligheten.


 

Ljus och eiffeltornetDen kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande.  Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.

Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.


 

Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.

 

Den umbärliga

Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?

Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.

Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.

Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.

Var rädd om dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

HäxanFör ett tag sen strålade jag samman med Annas snälla mamma i samband med att Fästmön köpte en bästefåtölj. Då hade hon med sig en kasse böcker som vi fick gå igenom innan den skulle lämnas till Myrorna. I den kassen hittade jag Jan Mårtensons deckare Häxan, som jag roffade åt mig. Nu har jag läst boken. Det blev angenäma stunder med god mat och dryck, antikviteter och självaste August Strindberg, minsann! Eller i alla fall den senares konst. Tack, Ing-Mari!

Den här gången hamnar antikvitetshandlare Homan i Frankrike, närmare bestämt i Grez gamla hotell. Nu som då har ett gäng svenska konstnärer samlats. I gänget finns också konstkritiker, konstakademiker och en journalist. Det är en brokig samling människor, men ett tycks de ha gemensamt: hatet mot Pauline, konstkritikern, som går under öknamnet Häxan. Faktum är att hon hatas så mycket att nån tar livet av henne. Eller är hennes fall från slottsruinen en olyckshändelse? Vad har i såna fall hänt med Strindbergstavlan som Homan fått som tacksamhetsgåva för att han räddat en person från att drunkna och som Häxan ”lånat”?

Som vanligt i Mårtensons Homan-deckare är det mycket prat om mat och dryck, men det stör mig faktiskt inte. Inte heller blir jag jättestörd av nyhetsrapporteringen och att de politiska frågor som var på tapeten när boken skrevs omnämns. De tillför förstås inte själva berättelsen nåt. Däremot blir det lite av ett tidsdokument. För övrigt är boken spännande och jag lyckas inte lista ut mördarens identitet trots att Mårtenson på nåt ställe i boken skriver att det klassiska i gamla Agatha Christie-deckare är att den minst sannolika är den skyldiga.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den tredje röstenNär det gäller litteratur kör jag varannan deckarnas numera. Cilla & Rof Börjlinds bok Den tredje rösten gav jag bort till Fästmön som sommarpocket. När hon hade läst den lånade jag den. Nu har jag läst den. Och frågan är om det var en bra gåva eller inte…

Två parallella historier skildras. Dels den där en tonårsflicka hittar sin pappa död. Pappan har hängt sig hemma, tror alla först. Men det är inget självmord utan mord. Polisen tror att det har att göra med droger som tullen, där pappan arbetade, har beslagtagit, droger, som plötsligt dyker upp på ”marknaden”. Samtidigt hittas en kvinna mördad och styckad i Marseille. Förre polisen och tillika hemlöse Tom Stilton åker tillsammans med vännen Abbas till Frankrike. Abbas har uppenbarligen koppling till både Marseille och den mördade kvinnan. Men det märkliga i kråksången är att de båda fallen så småningom har kopplingar till varandra…

Det här är en riktigt otäck historia. Den visar att man verkligen inte kan lita på den man borde kunna lita på. Mer än så avslöjar jag förstås inte, det vore att förstöra nöjet för dig som vill läsa boken. Och det tycker jag att du ska göra, om du gillar spänning och om du tål otäckheter…

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Sophies historiaHur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Tove Jansson foto Making Movies

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Uppenbarligen ska det grillas hela kvällen. Detta medför att jag får sitta inomhus och knapra dansk peppar* och surfa på nätet i stället för att sitta på ballen**, läsa och njuta av solen. Så du som inte heller kan sitta på ballen och ha det gött på grund av grillgrisar är välkommen att hänga med mig på tur i cyberspace i stället!

Tågmålning på toaTågelände! Ja, jag vägrar att använda ordet kaos som medierna nu har slitit ut. Från midnatt blir det tågstrejk i södra Sverige. Och sen förra veckan är det ju si och så med tågen där jag bor. Värst är det visst mellan Märsta och Knivsta. Personal arbetar dygnet runt (med att åtgärda felen, förhoppningsvis). Men när kan vi tro att tågen rullar igen här mellan Uppsala och Stockholm? Tja, den 9 juni klockan fem på morgonen. Sägs det…

Ödmjuk autodidakt. Fästmöns styvmoster ger ut en ny bok i dagarna. Elsie Johansson, 83 bast, debuterade som 49-åring (48-åring, enligt lokalblaskan). Den nya boken handlar om rättvisa och lika värde.

NejHund bajsade i mittgången – plan tvingades nödlanda. Ja, vad säger man? Nöden har ingen lag, eller? Planet var två timmar försenat när det lyfte. Den stackars hunden blev uppenbarligen skitnödig under den tiden. Folk spydde. Jag skulle spy om nån spydde. Stackars hunden! Den kunde ju inte hjälpa att den inte hade nån bättre stans att skita på. Det var för övrigt en ledarhund och sådana är tillåtna i kabinen.

Lizzies hattar för höga för Cittror. Drottning Elizabeths hattar har orsakat problem. Nästa vecka ska drottningen besöka Frankrike. Men hennes hattar är för höga för den Citroën som det var tänkt att hon skulle färdas i under besöket. Nu får hon åka Renualt i stället. Those frogs’ cars…

GuldpengarFejkade anfall för att slippa betala restaurangnotan. En amerikan har satt i system att lura restauranger. Inte så att han tar en springnota. Nej, han stannar kvar och… låtsas svimma. Nu är han dömd till fem års fängelse – han har nämligen blivit gripen 90 gånger…

 


*dansk peppar = salta, hårda karameller med pulver i

**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »