En salig litterär blandning: Pippi, Quick och pocketar

Ett litterärt inlägg.

---

 

Pippi på de sju haven var min favorit Pippi-film. Här på bilden är Inger Nilsson Pippi som sjörövare och sjunger Sjörövar-Fabbe.

På torsdag fyller Pippi Långstrump 70 år. Tänk, denna egensinniga, rödhåriga och urstarka lilla flicka fyller mer än pensionär! Jag tror att många av oss har sitt eget speciella förhållande till Pippi. Själv ville jag nog vara lite Pippi som barn, men jag var för feg. Pippi stod för det som var modigt och tufft, men också rättskaffens. Sån ville jag också vara!

Det är ju allmänt känt att Pippis författare Astrid Lindgren fick sitt första Pippimanus refuserat av ett känt förlag här i Sverige. Vilken tur att ett annat förlag inte sa nej! Eller rättare sagt, det senare hade en tävling som Astrid Lindgren vann.

För mig är Pippi väldigt mycket Inger Nilsson. Det gör lite ont, för jag vet att Inger Nilsson hade det tufft under och efter Pippi-tiden, framför allt i lilla Kisa där beundrande fans kunde kliva rakt in i hennes barndomshem. Men jag var bedårad på avstånd och läste böcker, såg på TV och såg filmerna. Mest gillade jag Pippi på de sju haven som film, för den var ju lite spännande. Sen har det genom tiderna kommit en massa olika Pippi Långstrump. Jag träffade faktiskt finska Pippi, Peppi Pitkätossu, en sommar när jag var i Finland. Det mest bestående från det mötet var att jag tyckte att hon var så himla sur. Och så lärde jag mig sjunga Pippi-sången på finska. Första versen och refrängen sitter faktiskt kvar…

Göran Lambertz bok Quickologi.

Till Inger Nilssons – och sin egen! – barndomsstad Kisa kom i förra veckan Göran Lambertz för att prata om sin bok Quickologi. Jag har läst Hannes Holms bok om Thomas Quick och tro mig, det räcker. Precis som Stefan Lisinski i DN tycker jag att det är dags att avsluta Quick-historien nu. Thomas Quick, numera åter Sture Bergwall, är friad från alla mordmisstankar. Och Göran Lambertz har erkänt på sin webbplats att han har haft fel på flera punkter i sin bok. I Aftonbladet medger han till och med att det kan finnas mellan fem och tio fel i den egna boken. Trots detta har förlaget inga planer på att dra in boken. Däremot säger man från förlaget att man ska publicera rättelser så fort man får kännedom om faktafel. Eh… jag säger nog bara nej tack till den här boken!

Nä, jag håller mig nog mest till pocketböcker och tittar som vanligt på Bokus webbplats där det finns många intressanta pocketböcker till bra priser. Här finns bland annat Carin Gerhardsens Hammarbyböcker och de sex första säljs för 39 kronor styck i pocket. Har du missat dem rekommenderar jag varmt denna spännande läsning! Bland pocketnyheterna kan också nämnas I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson, Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs, Britt-Marie var här av Fredrik Backman med flera, samtliga för endast 47 kronor styck. Det är ett bra pris jämfört med en affär nära mig som tar det dubbla…

Har du missat dessa? Bra pris just nu hos Bokus!

 

Detta blev en litterär blandning från mig och ett och annat boktips. Men nu undrar jag om DU har nåt boktips till mig??? Skriv gärna detta i en kommentar – jag läser MYCKET och GÄRNA och behöver ny input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Britt-Marie var här

Ett inlägg om en bok.

---

 

Fredrik Backman skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.

Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.

Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.

Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.

Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.

Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man sår får man skörda

Ett personligt inlägg.

---

 

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 

---

 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.

*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ett inlägg om en bok.

---

 

Till födelsedagen i år gav Fästmön mig en bok av Fredrik Backman, En man som heter Ove. Det är en helt underbar bok – rolig och allvarlig på samma gång, med många igenkännanden. För ett par veckor sen fick jag låna uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, av vännen A. Jag hade snappat upp att omvärldens omdöme om tvåan var att den är OK, men inte riktigt i samma klass som ettan. Sen är ju jag som jag är: jag blir anti om folk tycker saker ibland och vill bilda mig en egen uppfattning. Den får du läsa om nedan.

Elsa är sju, snart åtta, år. Och hon är annorlunda. Det är tur att hon är så bra på att springa när mobbarna sätter efter henne. Elsas bästa mormor är 70 bast äldre än sitt barnbarn. Mormor är väldigt annorlunda. En del tycker att hon är galen. I Elsas värld är hon tryggheten. Ingen kan berätta sagor som mormor och det är till landet Miamas som mormor tar Elsa när hon inte kan sova om nätterna. Fast sen dör mormor. Elsa får ett gäng uppdrag: hon ska lämna brev från mormor till en massa människor. Brev där mormor säger förlåt. Det blir inledningen till ett nytt skede i Elsas liv, men också sanningen om sagorna och varelserna i dem.

Det finns inget dåligt med den här boken. Möjligen är den lite pratig – lite… tankesnurrig så där som tankar är. Den handlar bland annat om döden. Jag läser och gråter, för döden har den effekten på mig. Döden har en stor plats i boken. Den är förgöraren, den som gör människor elaka, knäppa, alkoholiserade. Men genom omtanke och kärlek kan de som drabbas av dödens konsekvenser resa sig igen. De får… hopp… Det blir bättre, det blir bra, liksom, för att citera Elsas mormor.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gäller att inte tappa sugen…

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Inte riktigt sommar de senaste dagarna.

Det har inte riktigt varit sommar de senaste dagarna. Igår började många jobba igen efter sina semestrar. Och här sitter jag, fullt kapabel och relativt frisk och gör… allt för att inte tappa nån sug.  Fästmön tillhör sen igår de arbetandes skara. Genom att hon är hos mig just nu är det lättare för mig att hålla ihop mig själv och tillvaron. Struktur, liksom. Dessutom skärper jag mig lite extra för att inte tappa nån sug när Anna är här.

Ingen förstår nog riktigt hur det är – om man inte själv har varit i samma läge. Det känns som om en del aldrig uppskattar den grundtrygghet de faktiskt har. Det gjorde inte jag heller – tills katastrofen kom. Att bara fixa en inkomst är inte alltid så lätt. När tillvaron också just nu omfattar att stångas med a-kassan blir man lätt trött. Det tar på krafterna och energin, sånt jag borde lägga på det väsentliga, nämligen att söka jobb.

I morse klev jag upp 20 minuter över sex. Jag hade lovat att skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, det är inget Anna ber mig om utan jag erbjuder mig. Det ger mig nånting att göra en stund och det gör att jag känner mig behövd. Och så får jag visa min omtanke om nån som jag älskar. Jag har också lovat att skjutsa Anna till en kurs i eftermiddag. Den ligger på ett lite avsides ställe och på andra sidan stan från hennes jobb sett. Inte är det några problem, jag måste ändå ut och handla.

På seneftermiddagen får jag besök av A som har lovat passera här på vägen hem från jobbet med en bok jag ska få låna. Det är uppföljaren till En man som heter Ove av Fredrik Backman. Uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, har visst inte fått lika bra kritik som Ove-boken, men jag lyssnar inte på sånt utan läser själv och bildar mig en egen uppfattning.

I kväll blir det en tur ut till Förorten. Anna behöver hämta nåt. Även Förorten och ställena där ute ligger lite avsides – åtminstone sommartid, tycker det lokala bussbolaget (det är väl fortfarande sommartidtabell hos UL, tror jag, och vissa bussar går bara en gång i timmen).

Min aktuella att-göra-lista.

Och jag då? Vad gör jag för mig själv idag? Tja, jag har damm-sugit efter intressanta lediga tjänster att söka och inte hittat nån enda idag – hittills. Jag har ju redan sökt de flesta intressanta jobb som finns ute just nu. Det handlar om 70 sökta jobb. I juli. Jag tycker att det inte är särskilt få. Dessutom är det ju lite väntans tider för mig – på flera sätt. Spänningen är snudd på… olidlig.

För att inte tappa sugen har jag för övrigt en att-göra-lista som ligger i köket. Den har emellertid fått väldigt många bockar nu, så jag måste nog skriva rent den för att få bättre överblick och kanske komplettera med nåt. Rent allmänt börjar det redan kännas tradigt att gå och dra. Jag borde ta tag i skrivandet, om inte annat, men jag har en plan för det om saker och ting går i lås. Trots allt är en tredjedel inte så pjåkigt att ha fått till trots gungande tillvaro. (<== jag peppar mig själv).

Men den här dagen har nyss börjat. Jag har skjutsat Anna till jobbet, jag har bäddat, perkolerat kaffe och tryckt i linserna. Dags att ta en dusch och spola av sig känslan av tappad sug.

Och Robin Williams hittades död i natt, svensk tid. Det är synd. Jag gillade en del av hans prestationer, särskilt i filmer som Garp och hans värld, Good morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Uppvaknanden, Fisher King och Välkommen mrs Doubtfire. Tro det eller ej, men jag gillade Robin Williams redan som Mork i Mork & Mindy på TV… Men kändisskapet har ett högt pris. Det sägs att Robin Williams var missbrukare och att han tog sitt eget liv. Fruktansvärt tragiskt, om det är sant. Oavsett dödsorsak, säger jag:

Na-noo, na-noo

Det betyder ungefär

Sov gott, Robin Williams!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En man som heter Ove

Ett inlägg om en bok.

---

 

En del är såna att de sparar det bästa till sist. Inte vet jag om jag är en sån rent allmänt, men Fredrik Backmans bok En man som heter Ove var den sista i högen födelsedagsböcker för i år. Det flesta böcker jag fick till födelsedagen i år var riktigt bra böcker. Fast faktum är att jag verkligen sparade den absolut bästa till sist. Tack, Anna!

Det här är en bok som redan i inledningen fångar min uppmärksamhet. Ove, 59 bast, ska nämligen köpa ”data”. Ove är lite av en grannarnas skräck, han är en aning (!) bitter och framför allt: han är bostadsrätts-föreningens självutnämnde ordningsman. Han har inga vänner utan umgås bara med sin fru. Det tar emellertid över 40 sidor innan vi läsare får veta mer direkt var den där frun är. När en nyinflyttad familj backar in i Oves brevlåda vet han inte om att han får vänner för livet. Ilsken svär han och tar kommandot över såväl bil som släp. Sen drar en märklig historia igång – med tillbakablickar på Oves liv. Allt medan Ove själv försöker ta livet av sig.

Först är det en väldigt rolig bok. Men under läsningen av vissa kapitel kommer faktiskt tårarna. Den här boken är så mycket! Den skildrar en man som gillar rutiner, men också en man med ett mycket stort hjärta. Om nu bara omgivningen tar sig tid och ser det. Nåt av det sorgligaste i kråksången är att Ove inte längre har nån funktion. En måndag var det bara tack och hej från jobbet, till exempel (måndagar är för övrigt inga bra dagar för Ove):

[…] Människan behöver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifrån honom. Han har gjort allt som det här samhället har sagt åt honom att göra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt, gjort rätt för sig, kört en ordentlig bil. Och hur tackade samhället honom? Det kom in på hans kontor och sa till honom att gå hem, det var vad det gjorde. Och en måndag hade han ingen funktion längre. […]

Jag skulle kunna skriva åtskilligt fler citat, men det tänker jag inte göra. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken. Den får nämligen högsta Toffelbetyg. Men nån jävla filmatisering (Oves svordom!) av boken tänker jag inte se! Det skulle definitivt inte Ove ha gjort heller…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »