Frihet i medier – hot eller smaklöst?

Ett fritt inlägg.

---

 

Hotar Telia det fria nätet?

Idag är det min morfars födelsedag. Om han hade levt skulle han ha fyllt 112 år. Det sägs att den bästa presenten han fick på sin 58 års dag var att min mamma kom hem från BB med mig. Kanske är det sant, men mer troligt en efterkonstruktion. På min egen födelsedag, för en vecka sen, fick jag ett nytt jobb. Det slog nog morfars bästa present. Kanske..? Hur som helst, idag är det också pressfrihetens dag. Syftet med dan är att påminna världens regeringar om yttrandefriheten, den som finns i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag tycker att det är bra med både yttrandefrihet och pressfrihet, men det är ju inte alltid det efterföljs. Och ibland har jag svårt att acceptera att vissa saker görs till yttrandefrihetsfrågor. Jag förstår till exempel inte varför 27 publicister menar att Telia och Facebook hotar det fria nätet. De 27 publicisterna liknar Telias fria surf på sociala medier för sina kunder vid en gräddfil köpt av ett bilmärke:

[…] Tänk vilket försprång BMW skulle ha om biltillverkaren kunde göra en deal med Trafikverket som innebar att bara BMW-bilar fick köra i bussfilen eller slippa trängselavgifter och trafikskatt! […]

Aftonbladet tar in annonser från Telia.

De menar att nätneutraliteten begränsas. Jag förstår inte riktigt resonemanget. Jag bara tackar och tar emot, för den fria surfen gäller även Instagram och Twitter, där jag har konton (inte på Fejan, alltså). Men så är jag ju också Teliakund. Inte blir jag klokare när det intill detta upprop på till exempel Aftonbladets webbplats sen finns Teliaannonser. DÅ tycks publicisterna inte ha nån invändning, när media kan tjäna pengar på Telia. Nån som kan förklara så jag förstår varför detta skulle hota det fria ordet??? I mina ögon främjar detta det fria ordet. Eller tänker jag fel???

Den här kameran varken filmar eller fotar jag med.

En annan sak jag känner mig fundersam till (underdrift!) är privatpersoners filmande av olyckor, katastrofer och liknande och medias publicering av sånt material. När det gäller foto och filmning finns särskilda lagar för detta. Ändå tycks media inte ha några skrupler att ta emot och publicera allmänhetens bildmaterial från svåra händelser. Igår inträffade en dödsskjutning i Uppsala igen. Förra gången hände det en morgon för cirka två år sen utanför huset bredvid mitt. Igår skedde det på Ulleråkersområdet. Åter igen var det en polis som sköt en misstänkt till döds. Jag säger inget om nån eventuell skuldfråga här – jag var inte med vid nåt av tillfällena (jag hörde bara de sju skotten 2014, men jag såg inte händelsen), så jag kan inte veta. Däremot kan jag förstå att det händer när det uppstår tumult och den misstänkte/a är beväpnad. Men varför filmar allmänheten och varför lägger lokalblaskan ut en film från händelsen på sin webb? Det är… fan ta mig smaklöst!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets aprilsläpp

Ett pocketbokligt inlägg.

---

 

För flera dar sen trillade det in information om Månpockets aprilutgåvor i min inbox. Dessvärre strular e-posten fortfarande och jag har inte kommit till skott med att skaffa en ny mejlleverantör (det är ju så mycket som redan är knutet till den e-postadress jag har…) – därav dröjsmålet med detta inlägg. Men här kommer några titlar som jag tycker är intressanta – på ett eller annat vis:

Simma med de drunknade av Lars Mytting
När en vackert snidad träkista dyker upp efter farfars begravning vänds tillvaron upp och ner för Edvard. Han har vuxit upp hos sin fåordige farfar på landsbygden, men beger sig ut i världen för att finna svar på sina livsfrågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och Frankrike där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia, sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet. Detta låter som en riktigt spännande släktkrönika!

 
 

Vita Spår av Emelie Schepp
På Norrköpings centralstation står ett tåg stilla i den kalla vinternatten. Ombord har en ung kvinna hittats död. Hennes fingrar är blodiga och från munnen droppar ett vitt skum. Med sig hade hon en väninna som nu är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad har hänt dem? Jana Berzelius kopplas in som åklagare, men fallet gör att hon återigen ställs öga mot öga med sitt dunkla förflutna. Hon måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det.
Jag har inte läst Emelie Schepp än, men jag ska, jag ska!

 
 

Varats olidliga lätthet av Milan Kundera
De lever i exil i Schweiz efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien. Tereza älskar Tomas djupt men svartsjukt. Hans älskarinna Sabina, konstnär, inleder ett förhållande med Franz, olyckligt gift universitetsprofessor. Tomas och Tereza återvänder till sitt hemland och fråntas möjligheterna att arbeta i sina yrken. Franz reser som fredsaktivist till Kampuchea och Sabina hamnar i USA, skeptisk mot både kommunism och kapitalism. Varats olidliga lätthet från 1984 sammanfattar vår tids politiska, moraliska och erotiska dilemman och har blivit en modern klassiker. Jag såg den på bio. Jag minns den bland annat därför att jag alltid gav den fel titel, typ Tillvarons obändliga varaktighet… Och Lena Olin, förstås…

 

Feberfågel av Maria Nygren
I en febrig augustihetta är den före detta polisen Linn ute i skärgårdsidyllen Sejdarö på Ålands hav. Under täckmanteln att fotografera öns fågelliv utreder hon varför så många olyckor drabbat öborna. Enkla försäkringsbedrägerier visar sig vara något helt annat och djupt fördolt finns en hemlighet. Är orsaken till olyckorna övernaturlig eller världslig? Feberfågel rör sig i gränslandet mellan förnuftet och den gåtfulla naturen – både den mänskliga och den yttre runt om oss.

 

Go’ läsning önskar jag dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontraster i verkligheten

Ett inlägg om min verklighet och den där ute.

---

 

Det är fortfarande mörkt och vinter – fast inte lika mycket snö nu som i januari 2010 när den här bilden togs…

Jag var så väldigt nöjd med mig själv för idag på lunchen kom jag äntligen iväg till Bil 3:an. De har finfin drop in där för byte av lampor. Clark Kents* kupélampa pajade i förra veckan. Inte tror en att en jädra kupélampa behövs, men… det är fortfarande vinter. Dessutom är det mörkt i garaget och mörkt på parkeringen när jag åker hem från jobbet. Lite svårt att se var en ska stoppa in nyckeln för att starta bilen. Jag ringde häromdan och trevlige Robin sa att jag var så välkommen – fast inte före jobbet och inte efter klockan 16. Så jag åkte på lunchen. Med mig hade jag en bok och en macka. Den senare åt jag tillsammans med kaffe som verkstan bjöd på. Jag hann knappt svälja sista tuggan så var Clark redo efter ingreppet. Själv blev jag bara 70 spänn fattigare och det tycker jag att det var värt.

Under morgonen, i verkligheten där ute, tappade en buss från Förorten in till Uppsala ett av sina hjul. Asså, förstår du nu varför jag inte åker buss utan väljer bil? I bilen har jag kontroll över min körning och min säkerhet så tillvida att det är mitt ansvar att se till att bromsar, lampor, hjul och andra vitala delar fungerar som de ska. Nu skedde lyckligtvis ingen olycka och det är jag förstås glad för. Men kanske bussarna här i krokarna skulle behöva ha en alldeles egen Bil 3:an..?

Kökskranen droppar trots byte av munstycke.

En annan sak jag tog tag i idag var att mejla Riksbyggens felanmälan för att få hit en rörmokare. Nu har jag samlat på mig ett antal småjobb, så jag hoppas att jag snart blir kontaktad. Jag mejlade för att formuläret för felanmälan på deras webbplats inte har fungerat på… ett bra tag. Riksbyggens mejl fungerar desto… mer. Jag fick hela tre (3) bekräftelser med olika lydelser om att mitt ärende inkommit och att jag ska bli kontaktad för att boka en tid. Vid tredje mejlet kunde jag inte hålla tyst utan svarade och tackade för de tre (3) bekräftelserna och att jag hoppades att jag snart blir kontaktad av en RÖRMOKARE också. Det var liksom det jag ville. Vad tror du hände då? Jaa… jag fick ett fjärde mejl. Så nu är jag tyst och avvaktar och hoppas att nån röris kanske RINGER snart. Jag är nämligen rätt trött på min droppande kökskran, kranen på toa som läcker och kranen i duschen som en behöver vara Starke Adolf för att kunna vrida runt…

Kranhattarna antingen läcker eller går inte att vrida runt.

Jag var så väldigt nöjd med att jag liksom kom till skott med även rörmokarkontakten idag, men jag har faktiskt jobbat däremellan också. Bland annat lay outat en uppdatering av en beskrivning. Det är fullt ös på jobbet och ändå är framtiden osäker. Det gjorde mig grymt irriterad att jag på grund av stelbenta regler blev tvungen att tacka nej till ett uppdrag utanför jobbet som jag tror både skulle ha passat mig och roat mig. Tyvärr har jag ingen egen firma.

Och medan jag, i min verklighet, stannade vid Tokerian för att handla veckans luncher och lite billig fisk, hittade några förskolebarn ett vapen. Vart är vi på väg??? Verkligheten där ute i Uppsala skrämmer mig. Snacka om kontraster jämfört med min verklighet här…

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

CSI: Cyber

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I måndags hade en CSI-serie premiär på Kanal 5, CSI: Cyber. Eftersom jag inte hade nåt bättre för mig och dessutom var lite nyfiken bestämde jag mig för att titta på detta första dubbelavsnitt. Jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att mrs Medium Allison Dubois och Dawson plötsligt poppade upp som kriminalare. Eller Patricia Arquette och James Van Der Beek, som de ju heter i verkligheten.

CSI: Cyber-gänget med Medium-Allison och Dawson, bland andra.

I det första avsnittet hackas en babymonitor och ungen kidnappas för att säljas på nån sorts auktion. I det andra avsnittet hackar nån sig in på en berg-och-dalbana, med en olycka och ett dödsfall till följd.

Inte ett dugg spännande är det en enda gång. Mrs Medium, som har huvudrollen, spelar så intetsägande sin roll att jag hela tiden misstänker – eller rentav hoppas på? – att hon när som helst ska få en dröm i vilken en döing berättar vem den skyldige hackern är – så att det händer nåt!.. Nej, det här tittar jag inte på nån mer gång om jag inte bara vill rensa skallen och slippa tänka. Nä, CSI har nog gjort sitt.

Toffelomdömet blir det lägsta. Och då är jag snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen rök utan eld, ingen rök tack vare regn och ingen mobil vid ratten!

Ett inlägg om aktuella saker, lokalt samt nationellt.

---

 

Äntligen kom regnet igår kväll! Det var över 20 grader varmt långt in på kvällen. När så regnet började smattra mot tak och rutor sjönk utomhustemperaturen här till behagliga 18 grader. Idag har jag vaknat till en morgon som är mulen och blåsig på riktigt. Jag hoppas att det kommer mer regn. Då slipper jag mycket rök – utan att jag går in på detaljer.

När det regnar slipper jag mycket rök och stank av gris.

Med regnet kom också ett mejl med information. Karma tycks åter ha slagit till, denna gång mot vuxenmobbare. Jag kan inte påstå att jag gottar mig åt denna persons olycka till hundra procent. Men det känns lite, lite bra att h*n fick smaka på sin egen medicin. Förhoppningsvis ger det insikter och lärdomar för resten av (arbets)livet.

Tidigt i morse läste jag en krönika signerad Frida Boisen. Hon skriver att vår värld inte är frisk utan sjuk, men gör inga jämförelser med svåra och ibland dödliga sjukdomar. Därför håller rubriken som liknelse, till skillnad från en viss lokal politikers, ett kommunalråd i opposition, blogginlägg. Även politiker är människor och har rätt till känslor och personliga åsikter, men som förtroendevald kanske man ska vara liiite mer aktsam hur man formulerar sig när man skriver saker som vem som helst kan läsa. Detta till trots kan jag faktiskt förstå liknelsen, men i det här sammanhanget blir den nästan lika olycklig som när en viss pastor sa att såna som jag är cancersvulster. Fallet blev faktiskt prövat i domstol och Åke Green blev först dömd i tingsrätten 2004 för hets mot folkgrupp, därefter friad i Hovrätt och Högsta domstol 2005 – med hänvisning till yttrandefriheten och religionsfriheten. Skillnaden är emellertid att Stefan Hanna, liksom Frida Boisen, säger att Sverige är sjukt, medan Åke Green anser att homosexuella är sjuka och abnorma.

Mobiltelefoni i alla former borde totalförbjudas vid ratten.

Idag läste jag också om att det kan bli skärpt lagstiftning kring att sms:a vid ratten när en kör bil. Hurra i såna fall! För jag ser faktiskt bilförare varje gång jag själv är ute och kör som sitter med ratten i ena handen och mobilen i den andra, blicken ömsom lyftad, ömsom sänkt ner mot telefonen. Det är inte OK! Att köra bil kräver uppmärksamhet från föraren. Det har skett så många olyckor den senaste tiden och det skulle inte förvåna mig om sms – eller i vart fall mobiltelefoni av nåt slag – har varit inblandat. Men… det finns en fortsättning… sen när olyckan väl har skett vad ser en då? Jo, en jädra massa människor som fotar och filmar olycksplatser! Helt sjukt, enligt min mening. I höst tillsätter regeringen en pliktutredning. Jag hoppas att resultatet av den får bort alla fotande, filmande och hindrande människor vid olycksplatser. Det handlar om människor som faktiskt står i vägen för räddningspersonal och dito fordon. Eller om människor som filmar en förtvivlad människa som hoppar framför tåget i stället för att försöka hjälpa eller trösta.

Får en träffa flickor i den nyöppnade butiken, tro?

Nä vet du, på seneftermiddagen idag flyr jag verkligheten och besöker en nyöppnad retro-, antik- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala och tittar på fina saker. Det är bland annat ett kommunalråd i majoritet som driver den, till skillnad från den ovan nämnda bloggaren som är kommunalråd i opposition.

Till kvällen tänker jag bänka mig framför TV:n klockan 21 och se den första delen av fyra av Safe house, som visas på TV4. Det är en brittisk kriminaldramaserie från i år som handlar om en familj som behöver skydd efter ett överfall. TV-veckan i övrigt är tämligen mager. Torsdagskvällen räddas av Broadchurch klockan 21 på TV4. Lite glad är jag i alla fall åt att Vera på SvT1 på fredagarna ska ersättas av tre delar av Black work, en brittisk kriminalserie med timslånga avsnitt, som startar klockan 22. Annars är det inget mer sevärt förrän på söndag när tredje delen av sex av norska thrillerserien Mammon visas klockan 21 i SvT1.

Vad händer hos DIG idag??? Skriv några rader och berätta, för du vet ju att jag är nyfiken!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turkoschockad, i sista minuten och snigelpost med betoning på snigel

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.

---

 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Vilken turkoschock!

Anna har haft sin äldsta dotter hos sig i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jag på det jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måste fler körkort dras in?

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.

---

 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…

Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens, enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Vilken karaktär är du i semesterdeckaren?

Ett skoj-litterärt inlägg.

---

 

Skulle du kunna vara en karaktär i en semesterdeckare? Jag hittade ett roligt test hos @Deckarhuset på Twitter där du kan få reda på det! Testet är baserat på vilken semester du har. Genom att svara på sju frågor får du även veta vilken författare som kunde ha skrivit/skriva boken om dig och hur du skulle ha tagits/hur du tas av daga…

Testa din semesterdeckare här!

Jag gjorde testet och blev Stadssuddaren, en person som mest jobbar (!) under sommaren. Jag är oftast utan pengar och dricker helst starköl om det bjuds. Jag plöjer TV-serier eller softar på min balkong. Vid ett flertal tillfällen har jag varit berusad och har gjort sexuella val med dåligt omdöme. Jag dör i en sammandrabbning som ser ut som en olycka och boken om mig är skriven av Mons Kallentoft, Jens Lapidus, Katarina Wennstam eller Kristina Ohlsson. Eller möjligen Sjöwall-Wahlöö…

Om det ligger nån sanning i detta? Tja jobbar gör jag ju inte, men jag skulle HELST göra det. Pengar har jag inga och starköl gillar jag, men jag är aldrig berusad och plöjer sällan TV-serier. Några sexuella val med dåligt omdöme har jag inte gjort de senaste åtta åren. Jag har softat på ballen* typ en helg i sommar. Vad gäller resten kan jag ju inte veta det… Vem blev DU??? Eller vågar du inte göra testet???

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »