Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hemskt’

Ett italienskt, lite jordigt, men rent inlägg.


 

Nähä. Min gamla biltvätt vid Råbyleden is no more. Dit kom jag igår glad i hågen i vårsolen för att tvätta min smutsige lille bilman Clark Kent. Jag tror jag såg ut som en riktig fågelholk – stället var helt igenombommat: ingen biltvätt, ingen affär, ingen bensinmack – nada! När jag hämtat mig från chocken for jag till Statoil vid moskén – bara för att finna att alla andra i Uppsala stod där i kö till tvätten med sina smutsiga bilar. Då gav jag upp och åkte hem med mina fem italienare skallrandes i skuffen på bilen. Ja får en inte vått på sig får en trösta sig med att få det i sig, tänkte jag.

Fem italienska viner

Fem italienare till tröst.

 

Priserna på de fem italienarna varierade från 89 kronor för Epicuro Zinfandel, den liggande flaskan på bilden ovan till 205 kronor för Villa Righetti Amarone, tvåa från vänster. Övriga viner var Grande Alberone för 99 kronor (längst till vänster), Conero Riserva för 99 kronor (tvåa från höger) och Ricossa Barolo för 169 kronor (längst till höger.) Men nej! Jag har inte provsmakat en enda av dem! Det blev ett glas Zensa primitivo till middagen i stället, för den flaskan var redan öppnad.

Lördagsmiddag med tänt ljus och bok

Lördagsmiddag från ICA Kvantum. Ljuset, boken, brillorna och vinet är privat ägo.

Vinerna köpte jagSystemetStormarknaden. Efteråt passade jag på att rulla in på ICA Kvantum. Där var lika hemskt som vanligt. Efter två minuter var jag yr och snurrig och ville bara därifrån. Men jag hade sans nog att köpa med mig middag. ICA Kvantum har en fin matbar där en kan plocka ihop en matlåda. Jag valde kyckling med soltorkade tomater och basilika i nån sås samt kokt ris. Och faktum är att trots att jag bara micrade maten på kvällen, doftade det hemlagat i mitt kök.

Hemma i New Village efter shoppingturen kunde jag ändå nöjt konstatera att jag visserligen glömt lappen på en av köksbänkarna, men kommit ihåg allt utom müsli. Jag kom till och med ihåg att jag skulle ge mig själv blommor!

Tulpaner

Tulpaner till mig från mig!


Men innan det blev kväll och middagsdags 
tragglade jag mig igenom några sidor av min bok på gång. Jag tog passande nog en Millenniumöl till läsningen. Det hjälpte föga. Boken är sååå tråååkig… Jag stirrade lite på min blommande pelargon en stund i stället.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lördagskvällen blev seg. 
Jag hade skval-TV på i bakgrunden, men dagis-pop är inte min grej. Jag tittade upp från boken och Wordfeud när Sarah Dawn Finer i hennes två skepnader framträdde. Och ja, när det showades av deltagare från andra år glodde och lyssnade jag också. Bara bra artister och låtar! Låten som vann i år har jag faktiskt ingen aning om hur den låter…

Nån fullmåne var det inte igår kväll, men däremot en urhäftig halvmåne. Den ville jag förstås fota. Då tyckte min amaryllis, som har skjutit sta mot höjden och fått en knopp, att det var läge att vippa på vardagsrumsgolvet. Blomman överlevde fallet och jag fick dammsuga IGEN vid halv elva-tiden på kvällen. Hoppas nån i huset hörde att jag var hemma, om jag säger så…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Alla sova, tyst det var i huset i morse… 

Ha ha ha, jag bara skojar! Vid sjutiden väcktes jag av nåns TV. Jag klev ur sängen och beundrade mina tulpaner, nu flyttade till köksbordet, medan jag fixade kaffe på sängen åt mig själv. Sen blev det en stunds läsning i sängen. I skrivande stund har jag klarat av hälften av bokeländet och jag ska väl försöka palla att läsa ut den. Men det tar emot.

Tulpaner och bok

Tulpanerna är fina och boken tråkig.


Till sist tröttnade jag på 
den tråkiga boken i kombo med grannens TV. Jag sköljde käften med fluor, klädde på mig och åkte iväg för att tvätta bilen. MEN… inte ens Statoil vid moskén kunde stå till tjänst med automattvätt idag – den hade pajat under natten! Så jag styrde hemåt igen, men svängde av till Statoil närmast mig. Där betalade jag ett hutlöst pris (359 kronor) för en briljanttvätt. Det var fyra bilar före mig när jag kom, så jag hann bli rejält frusen medan jag väntade. Men nu är bilen så ren och fin, jag har tinat upp med en mugg varmt kaffe och strax blir det frukost. Biltvätt är inte det roligaste att glo på, men det slår vissa musiktävlingsprogram på TV med hästlängder och skådespelet inne i automattvätten är faktiskt både läskigt och fascinerande…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ha en go söndag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För fjärde säsongen har jag och alla andra som kan se SvT2 möjligheten att få följa När livet vänder i åtta program. Anja Kontor är den som står både bakom och framför serien – och i allra högsta grad är mitt i den.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Johann

Johann Neumann berättade sin uppväxt, om sitt liv och om när livet vände.

I mina ögon är När livet vänder en av svensk TV:s bästa serier. Mina förväntningar var höga när jag äntrade bästefåtöljen och startade TV:n klockan 20. Premiäravsnittets huvudperson var Johann Neumann, kanske mera känd som Iprenmannen, vars föräldrar tänkte sälja honom till en cirkus.


I kvällens program
blev det både tårar och skratt. Så där som… livet är. Det var hemskt att höra hur Johann gömdes i tvättkorgen, att han längtade efter att mamman skulle tvätta honom med sitt spott för då fick han känna närheten av henne. Många och tunga var stunderna av svartaste svarta mörker i Johanns liv, men där finns också ljusa tillfällen. Som när han kom till Stockholm för att spela teater. Och när han äntligen mötte kärleken på riktigt. I mitt hjärta finns han för alltid som Iprenmannen. Det var faktiskt nästan så att jag slutade köpa Ipren när reklamfilmerna med Iprenmannen upphörde…

En stark öppning, men som vanligt ger jag inte programmen i När livet vänder några omdömen i rosa toffelform. För vem är jag att betygsätta andra människors liv och svårigheter? Däremot ger jag högsta betyg till Anja Kontor. Framför allt gladde jag mig åt att hon var mer synlig i detta säsongens första avsnitt. Det var bara bra.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 8 april 2016).


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om verkligheten.


 

Ljus och eiffeltornetDen kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande.  Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.

Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.


 

Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.

 

Den umbärliga

Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?

Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.

Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.

Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.

Var rädd om dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fredagligt inlägg.


 

Äppelmunkar med namn

Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen!

Det är fredag kväll. Jag har jobbat min andra vecka på mitt nya jobb. I det här inlägget tänkte jag inte skriva så mycket mer om mitt jobb än att jag fortfarande trivs och tycker att det är roligt. En del saker är svåra, men jag har som mål att lära mig. Och jag är väldigt glad över alla nya, snälla kollegor, framför allt min närmaste kollega. Vi kommer så bra överens och är alldeles lagom personliga och sociala med varandra. Utbytet i yrket är också bra. Det är härligt att vara del av ett jobbgäng igen. Jaa, det kan inte vara bättre. Så… jag blir lite trött på alla som jobbar och som klagar på sina jobb, som gnäller att de har ett jobb att gå till när måndagen kommer och som sen klagar hela veckan ”på skiten”.

Om en inte trivs på jobbet finns det några alternativ. Att gnälla och klaga, som en person jag följer på Twitter gör varenda dag, hjälper inte. Vill en förändra sin situation måste en vara aktiv. Det är alltid lättare att få nytt jobb om en söker jobb när en redan har ett jobb. Det är mycket, mycket svårare att få jobb när en är arbetslös – tro mig, jag vet. Men självklart lyckas inte alla som redan har jobb heller. Då får en försöka göra det bästa av situationen. Prata med chefen eller facket kan vara ett alternativ om trivseln har med arbetsmiljön eller liknande att göra. En utbildning eller några kursdagar kan göra att en piggas upp också. Tar möjligheterna slut att göra nåt åt jobbet jobbet, så att säga, gäller det att se till att en har fritid som är stimulerande nog i stället.

På mitt förra jobb var det hemskt. Jag sov inte på nätterna och hade ont i magen när jag skulle åka och jobba. Jag pyste på bloggen, men bet för det mesta ihop. Sen blev jag väldigt glad när jag stängde dörren efter mig min sista arbetsdag. Löftena jag gav mig då – att aldrig återvända och att aldrig utsätta mig för nåt liknande igen – har jag hållit. Nu när det har gått ett tag ser jag det som en prövning och en lärdom. Jag lärde mig att det finns människor som inte är ett dugg snälla. Men jag lärde mig också att det finns människor som är snälla. De senare håller jag kontakten med.

Äppelmunk

Boendet kunde vara bättre.

För egen del är boendet just nu så att jag önskar att jag kunde säga

TGIF!*

och gå hem. Men jag är ju redan hemma – och jag trivs inte. Det handlar om allt från grannar som inte hälsar, grannar som snokar, grannar som skvallrar, men mest om grannar som inte visar hänsyn. Inget tycks förändra sig och då är det jag som måste förändra min situation. Eftersom jag inte har nåt fast jobb är det då inte bara att flytta. Ändå drömmer jag om det där huset i skogen eller på landet. Huset, som jag också vet att Fästmön drömmer lite om. Tänk om våra drömmar nån gång kunde slå in och bli verklighet… DET jobbar i alla fall jag på!

Vad har DU för mål just nu??? Skriv några rader i en kommentar, det är fortfarande åtta procents utrymme kvar här!


*TGIF! = Thank God it’s Friday!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.


 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vättervatten vid Vätterpromenaden

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Telefontroll

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Dödens bokDödsdomen
Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…


Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Morden i Sandhamn drog igång sin fjärde säsong i kväll. De tre avsnitten är baserade på Viveca Stens bok I natt är du död. Jag sjönk ner i bästefåtöljen och försökte stå ut med TV4:s reklampauser. Det gick rätt bra – det var ju spännande däremellan.

Nora Linde

Nora Linde spelas av Alexandra Rapaport. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Det är sommar och sol 
på Sandhamn. Nora har separerat från sin man och bor med sina två barn på ön. Hon hyr ut huset hon fick ärva. En annan mamma kommer dit för att hälsa på sin pluggande son. I stället för kaffe och bullar hittar hon sonen hängande från en krok i taket. Självmord. Eller? Polisen Thomas Andreasson blir misstänksam eftersom den unge killen bland annat hade planerat en resa. Dessutom hittar Thomas ett öppet fönster. Och nedanför, i gräset, syns tydliga skoavtryck… Vad var det egentligen som Marcus gjorde sitt projektarbete om? De personer han skulle ha träffat råkar nämligen också illa ut.

Egentligen är det rätt hemskt att det sker så många fruktansvärda saker på Sandhamn. För de vackra bilderna därifrån gör att jag påminns om det där besöket jag vill göra hos Ulla som bor på ön. Men förutom att det är snyggt filmat tycker jag att det är spännande – trots de romantiska inslagen.

Toffelomdömet om den första delen blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mumsigt inlägg.


Idag var det veckans andra lediga dag.
På min agenda var det inledningsvis en del foto- och skrivjobb. Fästmön passade på att åka iväg och göra annat under tiden. Mamma fick ett telefonsamtal efter 13-tiden (man får inte ringa henne tidigare) och efter det kom vi äntligen ut tillsammans.

Första anhalten var Tokerian där jag bland annat skulle köpa pålägg till jobbet till i morgon. Vi hade ju köksvecka den gångna veckan jag och K och skulle ha bjudit på nåt till fikat i fredags. Eftersom det var morgonmingel för hela huset fredag förmiddag och K dessutom jobbade hemifrån, bestämde vi att bjuda på frukost i morgon, måndag, i stället. K har nu förhoppningsvis bakat gott bröd (vem fan bakar äckligt?) och mitt bidrag är ost, paprikor, smör och gurka.

På Tokerian var det bara hemskare än hemskt idag. Nu börjar det smitta av sig rejält på personalen också, som inte klarar av att hantera en kund i taget utan hattar mellan flera samtidigt. Inte bra. Jag slutar snart handla där om det inte blir omflyttat och klart snart. Om man inte har fobier av endera slaget får man det när man är där. Idag fick jag akut social fobi av stressen. Notera då, att jag klarade av att åka buss ENSAM in till vigseln igår. Ja ensam utan personligt sällskap (Anna tog en senare buss), men på en knökfull buss. Dessutom damp det ner en vitlöksnisse på sätet bredvid mig. Tur att mina orange vantar var med och nytvättade. Jag andades in i dem nån form av outdoor fresh-sköljmedel.

Orange vantar

Tack och lov för dessa!


Men man överlever
fler trauman än man tror. Jag överlevde bussresan igår och jag överlevde besöket på Tokerian idag. Sen åkte vi ut till Morgonen dit vi blivit inviterade på söndagskaffe. Lite ödmjukt medtog jag ett paket vit nougat som mamma haft med sig till jul, men som ingen av oss vågade ge oss på av tand-skäl. Barna Olsson lät sig väl smaka! Och tur var väl det eftersom den ena gästen ==> jag tog TRE chokladkex (ja, fan, de satt ju ihop…)

Nougat o fikabröd

Vit nougat och fikabröd på Morgonbordet.


Det var gött att göttä sä littä,
men att försöka klå mr Cobra i Wordfeud är visst omöjligt. Nu har jag fått väldigt ont i höger armbåge och gissningsvis är det mus-båge i kombo med Wordfeud-båge. Inga fler spel på ett tag nu!!!

Middag blev det sen hemma i New Village för Anna och mig. Vi tog en av katterna på Morgonen – de hade ju två där – och lagade till en riktigt… Nej då, men ärligt talat verkade det som om Maxi Katt inte skulle ha haft nåt emot att hänga med hit och bli gosad med…

Maxi nära

Maxi Katt.


Nä, det blev pizza i kväll
– med kyckling på, inte katt. Och nu ska jag sätta mig och läsa en stund. Jag har knappt 150 sidor kvar i Nyckeln, ba!

Vad göttär du dä mää då i kväll???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »