Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Personligt, tagged administrationsskorpion, Allt ljus på Uppsala, andningshål, annorlunda, arbetslös idiot, åsikt, bakelse, barn, bil, bild, bilder, bildoktor, bitter feministfitta, blogg, blossare, bokmärke, bryta vana, Busters öron, byggnad, centrum, chilli cheese, Corren, dag, dator, decennium, efterräkning, föräldrar, förfölja, förföljd, fimpa, fira oss själva, foto, fundera, godsaker, gratistidning, grädde, grubbla, Gustav Adolfdagen, hävda rätt till yttrandefrihet, håna, höst, hembakade kakor, hemma, julklapp, kaffemugg, kanelbulle, kanelwienerbrödsbulle, köksbord, kladdkaka, kletig nötkaka, kokostoppar, kommentar, kräva en plats, läsa, läsa på nätet, litteratur, ljus, lussekatt, mars, Maryland cookies, märklig upplevelse, medarbetare, megamupp, mitt jobb, morgon, morotskaka, novembermörker, ord, otroligt vackert, papperstidning, på gränsen, plats, prenumeration, publicera, rökning, Remikex, sätta punkt, separationsångest, skratt, skriva, släcka lampan, snö, socker, somna, stänga butiken, sticka ut hakan, stolt, stopp, ta slut, tankar, tårar, tidningsägare, titta, torsdag, toscakaka, tradition, tycka synd om sig själv, Uppsala, UppsalaTidningen, Upsala Nya Tidning, vaniljhjärta, våffla, veckovisa sammanfattningar, vinter, vintertofflor on 06 november 2014|
28 Comments »
Ett litet separationsångestinlägg.
Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.
I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.
Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.
Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…
Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.
Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.
Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.
Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.
Mina ord får ta vägen nån annanstans.
Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!
Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:
Detta bildspel kräver JavaScript.
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Read Full Post »
är en av de jävligaste sjukdomarna jag vet. Den här boken handlar om två män som efter 20 år återupptar kontakten. En av dem har ALS och håller på att dö. Den andre mannen besöker honom varje tisdag. Tisdagarna med Morrie blir totalt sett bara 14 stycken. Dessa tisdagar blir Mitch Alboms och Morrie Schwartz sista projekt tillsammans: deras sista uppsats blir den här boken. En bok jag köpte för fem (5) kronor på Återbruket.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 