Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlåtelse’

Ett lägesbeskrivande inlägg.


 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Solnedgång den 10 maj 2015

Den sista dagen…

 

No dancing except on tables

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

Ha lite mer tålamod

I min fortune cookie i fredags…


Det här inlägget kan ingen kommentera.
Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om döden.


 

ALSTisdagarna med Morrie är en av de jävligaste sjukdomarna jag vet. Den här boken handlar om två män som efter 20 år återupptar kontakten. En av dem har ALS och håller på att dö. Den andre mannen besöker honom varje tisdag. Tisdagarna med Morrie blir totalt sett bara 14 stycken. Dessa tisdagar blir Mitch Alboms och Morrie Schwartz sista projekt tillsammans: deras sista uppsats blir den här boken. En bok jag köpte för fem (5) kronor på Återbruket.

Morrie är Mitchs lärare. Men när skolan tar slut skiljs deras vägar åt. Två decennier senare får Mitch genom ett TV-program reda på att hans gamle lärare har fått sjukdomen ALS. Han tar då kontakt med Morrie och de inleder sitt sista projekt. Mitch reser över 100 mil varje tisdag för att besöka och samtala med sin gamle lärare.

Samtalen blir som filosofiska kapitel, där Morrie lånar tankar från olika religioner såsom buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen. Kapitlen handlar om att tycka synd om sig själv, saknad, pengar, kärlek, förlåtelse med mera. Men framför allt handlar de om döden. För döden kommer ju i den här boken. Varje tisdag kommer den allt närmare.

På mindre än 200 sidor har jag fått nånting stort att ta till mig och ösa ur. Här finns så många guldkorn att jag inte vet vilka jag ska välja att berätta mer om. Kanske det om den sjuka kvinnan som varje dag la sig på mage, med ansiktet neråt, på ett golv, i flera timmar. Hon talar inte med nån och alla ignorerar henne. Utom Morrie. Så småningom får han veta att det hon mest av allt önskade var att nån skulle lägga märke till att hon fanns.

Det här är en underbar liten bok. Den kom ut redan 1997. Jag har tänkt läsa den många gånger, ända sen jag tipsade mina läsare om den när jag var redaktör för en taltidning. Boken är också fruktansvärt jobbig att läsa, för man blir berörd. Döden är jobbig, men vi måste våga prata om den. Vi ska ju alla möta den en dag.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

PS Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Dagens citat är förstås inte skrivet just idag. Det är skrivet i början av 1956. Upphovsmannen är Dag Hammarskjöld och jag hittade orden i hans Vägmärken, som jag läser just nu.

[…] Förlåtelse är svaret på barnets dröm om miraklet genom vilket det trasiga åter är helt och det fläckade alltjämt är rent.
Det är i denna mening vi behöver och måste ge förlåtelse. […]

 

Efter Dag Hammarskjölds död i september 1961 hittades manuset med titeln Vägmärken i hans hem i New York. Manuset består av anteckningar. Dessa gavs ut helt oredigerade postumt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind, elände och ondska.


I natt – eller tidigt i morse –
kom den första snön. När jag klev upp för att skjutsa Fästmön till jobbet var det vitt på taken och på en del bilar på parkeringen. Själv har jag förmånen (nåja, jag betalar för det) att ha plats i kallgarage. Det är skönt vintertid, för då slipper jag skrapa is och borsta bort snö. Men just den här första snön har faktiskt redan hunnit smälta bort.

Snö på bilbakruta

Snö på en av de parkerade bilarnas bakruta.


Jag har fredag hos mig idag
och det har gissningsvis du också. De vackra blommorna från Inger pryder sin plats på mitt köksbord. Inger-mysteriet är för övrigt löst nu, tack vare sms igår kväll. Gerbera är en favorit hos oss båda, har vi konstaterat!

Livet går på och det känns som om jag går bredvid. Som om jag inte deltar riktigt. Det är mycket som känns som om det är på ”hold” just nu. Stannat upp. Jag försöker hitta meningsfullheter, men drabbas hela tiden av antingen slag i huvudet eller apati. För att inte tala om skvaller. Och tänk, visst är det vidrigt att använda en död person som slagträ? Det tycker i alla fall jag. Eller att insinuera att man har ljugit för att människor ska tycka synd om en, ungefär. Eller att ta kontakt med mina jobbkontakter och förtala mig. Det gör så ont, så ont och det är säkert syftet med det hela. Jag vet ju att förlåtelse inte är nånting som står högt i kurs. Inte när det handlar om ren ondska.

Det är nog så att jag skulle behöva en rejäl dos med frisk luft idag. Men det ser fortfarande ruggigt ut utomhus, det blåser och är inte särskilt varmt även om solen tittar fram.

I eftermiddag efter jobbet ska det storhandlas och därefter går färden till Himlen. Ja, platsen Himlen på jorden alltså. Det har funnits dagar när jag har stått vid spåret – bokstavligt talat – och väntat på att fara vidare, men jag skulle nog inte hamna i Himlen-Himlen utan en trappa ner. Och alltid retar det nån att jag är kvar. Några till och med gläds att jag lever. Och såna som Inger tycker att jag är värdefull. Det är inte dåligt alls, det. Men jag förstår att det ger upphov till avundsjuka, missunnsamhet och förtal.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.


Lötenkyrkan tog in 500 personer
och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.


Prick klockan 19
började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳


Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 


Anna och Fatous pappa konverserade
under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 


Anna träffade på en före detta arbetskamrat
och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.

Read Full Post »

I kväll blev det äntligen en stund över för Fästmön och mig att se nummer två av söndagens deckare från SvT1, Ont blod, inspelad på DVD-hårddisken. Och första delen av tre bådade gott!


Huvudpersonen!

                                                                                                                                                         Ruth är i 30-årsåldern när hon släpps ur fängelse. Hon har avtjänat ett långt straff för mord på två polismän när hon var tonåring. Långsamt börjar hon bygga upp sitt nya liv. Men längtan och saknaden efter den yngre systern Katie är stark och hon försöker på flera sätt få kontakt med henne. Dessvärre blev systern bortadopterad. Adoptivföräldrarna ställde som krav att Katie, numera Lucy, inte skulle ha nån kontakt med sin syster.

Handlingen är så här i första avsnittet lite hoppig. Skälet är att skildra de familjer som påverkas av Ruths frisläppande. Ruth träffar familjen som bor i huset där hon växte upp och där får hon oväntat hjälp i efterforskningarna av systern. Men hon träffar också på de vuxna barnen till en av polismännen hon mördade. Och så systerns adoptivfamilj som i slutet av avsnittet får ett brev av vilket det framgår att Ruth vill träffa sin lillasyster.

Det här känns som en riktigt bra och spännande brittisk serie. Dessutom en serie med lagom många avsnitt, tre. Och just det att det är en deckare som även handlar om förträngning av minnen, svek, hämnd och förlåtelse gör den så bra. Kan en människa, som begått ett sånt hemskt brott som mord, nånsin få förlåtelse? Ett högaktuellt ämne nu när Annika Östberg just kommer ut med sin bok om sitt liv.

Jag ger den här serien högsta betyg!

Read Full Post »

Är just hemkommen efter en tur med en matkasse ut till Den Mest Älskade och pojkarna i Himlen. Anna såg trött och medtagen ut, men febern har tack och lov varit lägre idag. Däremot har hon tyvärr fått veta att fri blir hon INTE på nyårsdan, så då får vi upp och skutta tidigt så hon är på jobbet tio i sju. Jippi! Det var i alla fall mysigt att träffas igen och se att hon mår bättre. Även Elias är betydligt piggare än sist jag såg honom. Slaktar-Pojken fick jag en glimt av också när han vaknade framåt eftermiddan.

Vittjade postboxen när jag kom hem, men idag var det inget paket där i. Usch, jag blir riktigt bortskämd av alla snälla läsare! 😀 Däremot hittade jag ett brev från facket som gjorde att jag undrade om de fått och läst det jag skickade till dem för över en vecka sen. Trött blir jag…

Mamma har roat sig själv i några timmar och just nu är det nån skönhetsmiss-serie hon glor på framför TV:n. Jag ska strax ställa mig vid spisen och fixa spaghetti och kycklingfärs. Det är lagom avancerat idag.


Men spaghettin ska ligga i grytan, inte lekas plockepinn med på gatan…

                                                                                                                                                           Såg en intressant artikel i Dagen på nätet. Hade jag haft tid och ro så skulle jag ha bloggat om den och mina tankar kring dess innehåll. Det var rubriken jag fastnade för – Fri genom nåd. Det är så otroligt vackra ord. Artikeln handlar om Annika Östberg och hennes möte med Gud, förlåtelsen hon inte fått och bitterheten som inte slagit klorna i henne. Mycket för somliga att ta till sig, så jag rekommenderar varmt en läsning av artikeln!

Till kvällen ska vi sen koppla av med säsongsstart av Kommissarie Lewis klockan 21 på Kanal 5. Det blir lagom djupt, det…

Read Full Post »

Older Posts »