Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensamt’

Ett inlägg om en bok.


 

Lilla smycketDet är inte alltid jag har läst alla som får Nobelpriset i litteratur. Patrick Modiano, som fick det förra året, hade jag inte läst. Vilken tur att jag fick hans bok Lilla smycket för nästan ett halvår sen på min födelsedag. Tack Jerry och Elias! I kväll har jag läst ut den lilla boken.

Tonårstjejen Thérèse får syn på en kvinna nere i tunnelbanan. En kvinna i en sliten, gul kappa. Hon tror att kvinnan är hennes mamma. Fast mamman sägs ha dött tio år tidigare i Marocko. Thérèse följer i alla fall efter kvinnan. Och hamnar… bakåt i tiden. Det är naket, ensamt och smärtsamt.

Märkligt hur en kortoman, 128 sidor, kan säga så mycket. Jag blir väldigt berörd av Thérèse sorg och längtan efter sin mamma. Det här att plötsligt och oförklarligt bli lämnad… Varför? Inte är det nån lätt liten bok. Ändå är språket underbart böljande, nästan som en vals.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett återkopplande inlägg.


 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal på nummerpresentatören

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

toapapper med text om kärlek

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Mörkare regnmoln

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett stökande inlägg.


 

Less is more more or less

Så sant, men…

Den här söndagen är regnig och härlig. Både FEM och jag vaknade tidigt. Jag hade inte ro att ligga och läsa så länge, så jag skuttade in i duschen och tvättade håret. Måste ju vara hyfsat fräsch i morgon förmiddag när jag ska in till stan på möte. Jag kan meddela att lusten för det mötet är mera less than more… Men jag vet ju att jag ska göra nåt svettigt, fast roligare efteråt: åka och försöka få hem mina rödbruna Billyhyllor från Återbruket.

Ingen större vilodag idag, alltså. Vi for iväg en tur till Stormarknaden, för jag telefonerade med mamma igår och jag hörde att hon nog vill ha en ny perkolator. Så jag köpte en för en femhundring. Jag tog halva min matkassa för maj månad. Det där med mat brukar ordna sig. Och jag uppskattar mer om mamma inte ältar perkolatorn varje gång vi ringer. Nu får hon den som en tidig Mors dags-present, har jag sagt, levererad av snälla FEM i eftermiddag.

På Stormarknaden kikade vi i ytterligare ett par affärer, bland annat Akademibokhandeln, förstås. Men där är ju böcker så dyrt, så jag nöjde mig med ett Mors dags-kort. Vi var hemma i New Village igen efter nån timme och tog en fika med Ballerinakex av olika sorter till.

Vi lyfte över det lilla rullbordet som FEM hade köpt på Återbruket från min bil till hennes. Trots att hon har en stor bil var den nästan full nu – bästefåtöljen till Finske Pinnen tog upp bra med plats. Så lotsade jag henne med hjälp av Clark Kent* ut ur Uppsala, på rätt väg tillbaka till Metropolen Byhålan. På vägen flög en duva in i Clarks högersida, men den verkade ruska lite på sig, duvan, och flög sen vidare.

Hallen

Hallen är förberedd för två hyllor.

Hemma var det ensamt, men jag grejade först lite med bilen, försökte fälla säten etc. Det vete 17 hur jag ska få hem hyllorna… Bilen är INTE stor… Här hemma förberedde jag genom att ta ner några tavlor och flytta mattan lite i hallen, där de två ”nya” hyllorna ska stå. Och nu har jag bäddat rent i gästsängen, så det är bara för nästa gäst att komma på besök.

I morgon hoppas jag få greja med mina böcker på eftermiddagen och kvällen, men därmed inte sagt att jag inte måste klämma in tid för sedvanlig administration. Vidare ska Clark förberedas för besiktningen på onsdag – han ska tvättas utvändigt och torkas av och dammsugas invändigt. Det får bli tisdagsjobb och eventuellt onsdagsjobb (förmiddag). Eftersom det ska regna båda dagarna har jag ju inte så stor lust att tvätta bilen, men jag måste.

När jag får ordning på böckerna tror jag att det blir riktigt fint och bra. Jag har tänkt ut vilka böcker jag ska ha i hyllorna i hallen. Genom att flytta över böcker blir det luftigare i de sex hyllorna i arbetsrummet. Och plats för ännu fler böcker… Vadå less is more..? Tja, more or less, kanske… Böcker kan jag aldrig få nog av! Det får inte FEM heller och det är härligt att dela ett sånt intresse med en kompis. Men rätt farligt, också, för vi tipsar ju varandra hela tiden om bra böcker…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså i kväll, efter första arbetsdagen, är jag überüberalles müde. Därför tjuvstartade jag min lilla julgransplundring. Du vet, den jag traditionsenligt först skulle ha på söndag när det är Tjugondedag Knut, sen i morgon, lördag, eftersom jag ska på en annan julgransplundring, i Himlen på söndag. Jaa, jag är inte alltid en kvinna som står för mina ord, det är tydligt, det.

Det var skönt att kliva ur kläderna och hälla ner sig i mjukiskostymen. Även om jag numera tappar jeansen är knappar och nitar skaviga mot ärret. Hälen har gått alldeles för mycket idag och är OND! Hade det synts hur ond den är utanpå hade den varit ilsket röd.

Som sagt, när man är überüberalles müde sätter man, om man heter Tofflan i cyberspace, igång med julgransplundring. Jag har plockat bort alla tomtar och skit, slängt juldukarna i tvätten, dammat och tagit fram säsongsneutrala textilier. Min lilla sockertoppsgran är strippad från stjärna och silverkulor, vattnad och placerad på ballen*. Faktum är att granen lever och frodas, det trillade bara några enstaka barr från den. Frågan är vad jag ska göra med den nu. Jag kan bara inte slänga den när den är så fin!

min julgran 2012

Min lille julgran 2012 som Fästmön hade införskaffat åt mig. Ävenså hade hon köpt blåa hyacinter, knäck, ischoklad och den underbara polkaamaryllisen. Den där Anna, vet du, hon går inte av för hackor!!!


Allra sist plockade jag ner
de sex sköra julfigurerna som har hängt i köksfönstret.

snögubbe

Snögubben är den av figurerna jag har haft längst.


Jag virar in figurerna
i sån där plast med bubblor i. Motstår frestelsen att smälla bubblorna, faktiskt.

mus

MUSikanten är söt, tycker jag.


De här figurerna
var de enda jag ursprungligen hade tänkt ta fram till jul. Men som så ofta blev det lite till. Dock inte på långt när så mycket som det brukar vara. Luciafigurerna, till exempel, fick ligga kvar i lådan, för på Luciadagen opererades ju jag och då sket jag totalt i figurer med ljus i håret. Fast jag hade så gärna velat se Lucia i TV, som ju var från Uppsala Domkyrka.

tomte i plan

Tomten har flugit ner i lådan.


Till i morgon
har jag sparat lite att plundra. Det blir stakarna och stjärnorna som åker ner i kartonger och ut i förrådet då. Jag orkar inte hålla på att klättra och klänga så här på kvällskvisten.

Julängel

Julängeln/fén och bakom henne, den frodige tomten, har hängt klart. 


Jag har varit ute i förrådet
med mina två stakar för levande ljus. Och så har jag hämtat in kartongerna/askarna/påsarna som adventsstjärnorna och -stakarna ska slumra i. Jullådan är packad med julfigurer och försedd med lock, men jag väntar till i morgon med att bära ut den, den är lite tung.

tomte

Guldtomten vinkar adjö för den här gången!


Det kändes konstigt och ensamt
att komma hem till en mörk och tom lägenhet, men Anna behöver ju vara mamma på heltid ibland. Nu funderar jag på om jag ska ta mig en knäckemacka och ett glas mjölk. Läsa lite, softa framför TV:n. Klockan 23 är det nån spännande film, men jag är osäker på om jag orkar vara uppe. Jag har ju arbetat idag…

I morgon fortsätter julgransplundringen. To be continued, alltså…


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det min pappas dag. Hans födelsedag. Pappa skulle ha fyllt 85 år. Om han nu inte hade gått bort så där hastigt för sex år sen.

Min pappa som jag minns honom.


Sex år har gått,
som sagt. Så klart jag funderar på hur allt hade varit om han inte hade drunknat den där varma dagen i slutet av juli. Och jag saknar och sörjer fortfarande. Tycker att det är tråkigt att pappa och Fästmön aldrig fick träffas, att det är ledsamt och ensamt för min lilla mamma. Men så är livet.

Vi vet så lite om livet. Visst kan vi till stor del påverka vad som händer oss genom de val vi gör, men baske mig inte allting! Döden kommer när den tycker att det är dags. Och då är det oåterkalleligt.

Sista kvällen pappa levde fick vi i alla fall prata ovanligt länge i telefonen. Det känns gott. Det känns gott att veta att hans sista timmar var mysiga och att han hade det bra på semestern tillsammans med mamma. Föga skulle jag då ana att jag nästa kväll skulle sova i sängen där han hade sovit sin sista natt – jag fick ju ge mig av i all hast neråt landet. Som tur var hade jag vännen Mia här som skjutsade mig, för sen blev jag ju tvungen att köra hem mamma och pappas bil (mamma har inte körkort).

Det finns ögonblick från den där dagen jag helst glömmer. Som när mamma ringde på eftermiddagen och jag hörde hennes förtvivlade röst på telefonsvararen – men jag kunde inte svara för att själva telefonapparaterna var avstängda för att spara batteri! Och väntan… Väntan på att sjukhuset i Jönköping skulle ringa tillbaka med ett besked. Det gjorde de aldrig och det tycker jag var riktigt jävla dåligt! 

Till sist fick jag tag i nån på hotellet och jag insåg att jag skulle åka ner. Min pappa hade slutat sina dagar i den sjö där han simmade som krigsbarn – när han inte tvingades arbeta utan lön i sin värdfamiljs fabrik.

Älskade lilla pappa vad jag saknar dig!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, tackar som frågar. Jag mår bättre. Men det är inte bra. Halvt på skoj sa jag till fru Chef2 i onsdags eftermiddag att jag blir sjuk om jag inte får jobba. Det skulle jag visst inte ha sagt, för min magåkomma satte igång i fredags, den första dan på länge som jag inte arbetade…


Jag försöker se en ljusning…


I morgon ska jag träffa en man och en kvinna
och prata ett eventuellt uppdrag. Nej, jag säger inte jobb, för om det blir nåt av blir det ett uppdrag. Ett tidsbestämt uppdrag. Jag har förberett mig lite idag, så gott det nu går mellan magkramperna, och det ser väldigt intressant ut från mitt håll. Känner mig taggad och skulle bli glad för denna utmaning samtidigt som jag förstås försöker se en ljusning på ekonomifronten. Mina två Viktiga-papper-pärmar är knökfulla och skulle behöva rensas, men det här med ekonomi är inget roligt kapitel just nu. Men du måste hålla med om att jag ändå är lite duktig som har lyckats göra en hushållsbudget för 2012 – trots att min sista säkra lön för året kom i onsdags?!

Ibland får man bita sig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av en…


För övrigt idag har kämpat med
att bita mig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av mig. Vem är jag att döma nån annan? Vem är jag att påpeka andra människors fel när jag själv är långt ifrån felfri? Jag vet att jag har svårt att hålla tyst ibland, men när det gäller nära och kära är det väldigt, väldigt svårt att ta in – och inte säga nåt, tycka nåt, ha en åsikt. Självinsikten är det ännu svårare med. Det är snudd på underverk att ens ha tillstymmelse till sådan!!! Och jag har väl en millimeter eller så, typ…

Det här med magen skrämmer mig lite. Bland annat därför att jag har symtomen i skov och detta tillsammans med vissa ledproblem (jag har i skrivande stund en krånglande knoge och en värkande armbåge). Men genom att blogga om det försöker jag intala mig att jag är hypokondrisk. Eller att jag har överdoserat C-vitamin. Så den som är min verkliga vän skulle väl aldrig komma och erbjuda mig ett glas C-vitamin brus eftersom jag kanske blir sjuk av det? Nej, tänkte väl det.

Jag har telefonerat med mamma och med Fästmön och fått rapporter om väder, mat och sjukt barn. Anna blir hemma med Elias ett par dar, pojken är inte alls kry. Han såg så blek ut igår, stackarn, och han ligger mest och tittar på film eller TV, orkar inte ens sitta vid sin älskade dator.

Det blev en tur ut i vintersolen, i alla fall en sväng till Tokerian. Där tycktes det vara De Närsyntas Dag, för folk sprang omkring med pilsnerbottnar på näsorna och ändå krockade vi! (Jag själv har ny styrka på linserna sen i höstas, men det tycks inte hjälpa.) Sen fick jag raskt springa hem i stället eftersom magen kom på att den hade fått frukost och det ville den göra sig av med. Genast.

Nä, det är inte kul att vara ämlig, men som sagt, tackar som frågar, jag mår mycket bättre idag. Fast det är ensamt att tillbringa hela helgen i stan medan familjen är i Himlen. Värst av allt är emellertid tanken på morgondagen när jag inte behöver ställa klockradion på 6.15. Jag ska ju inte upp och jobba…

Read Full Post »

Dagen började ju nästan så gott som med tårta. Prinsesstårta, för min del. På eftermiddagen fanns det några bitar kvar. Då provade jag en annan tårta som jag tror Fästmön kallar Carl Gustaf-tårta. Och så undrar jag varför jag är tjock…


Dagens andra tårt-slafs!

                                                                                                                                                           Carl fick en riktig långlunch, så jag såg inte så mycket av honom. Men han kom tillbaka fram på eftermiddagen och jag fick i alla fall ta en bild på honom och hans fina blomma. Den han menade att han nog har ihjäl på några dar. Tills jag upplyste honom om att det är en blomsteruppsättning som står i oasis och inte en krukväxt, så ja, den självdör nog. Om nån vecka, eller så.


Carl will kill his companion…

                                                                                                                                                              Det kändes vemodigt att säga hej då. Jag fick två kramar. Vi har kamperat ihop varje vardag i en och en halv månad. Det lär bli ensamt på måndag. Så ensamt att jag har bestämt mig för att delta i varenda morgonmöte uppe på avdelningen. OCH avdelningsmötet på tisdag när jag för övrigt ska ha en dragning om mina forskarsidor.

Jag fick en fin luva-tröja av Carl med ”företagets” namn tryckt på i rött mot blyertsgrå botten. Visst låter jag som Ingrid Schrewelius? Menjag kan ju inte visa den på bild här för då avslöjar jag ju min hemvist under vardagarna. Och än så länge vill jag inte att alla ska veta – även om en del säkert har gissat.

Stannade till på Tokerian och köpte räkor med tillbehör. Ringde mamma en för att kolla läget. Hade varit hemma en kvart innan Anna klev in genom dörren. Vi har ätit och druckit Chardonnay. Jag är trött som f*n, men ska försöka se Tyst vittne. Har ett glas vin kvar. Den slinker nog ner. Räkskalen är utburna. Jag vill bara sitta och vara med min älskling.


Rätt OK chardonnay.

                                                                                                                                                                          PS Jag fick en påse tortillas-chips när jag var och handlade med självscanner på Tokerian. Månntro de har börjat en charmoffensiv för att jag ska komma tillbaka som kund???

Read Full Post »

Older Posts »