Ett inlägg om en bok.
En del är såna att de sparar det bästa till sist. Inte vet jag om jag är en sån rent allmänt, men Fredrik Backmans bok En man som heter Ove var den sista i högen födelsedagsböcker för i år. Det flesta böcker jag fick till födelsedagen i år var riktigt bra böcker. Fast faktum är att jag verkligen sparade den absolut bästa till sist. Tack, Anna!
Det här är en bok som redan i inledningen fångar min uppmärksamhet. Ove, 59 bast, ska nämligen köpa ”data”. Ove är lite av en grannarnas skräck, han är en aning (!) bitter och framför allt: han är bostadsrätts-föreningens självutnämnde ordningsman. Han har inga vänner utan umgås bara med sin fru. Det tar emellertid över 40 sidor innan vi läsare får veta mer direkt var den där frun är. När en nyinflyttad familj backar in i Oves brevlåda vet han inte om att han får vänner för livet. Ilsken svär han och tar kommandot över såväl bil som släp. Sen drar en märklig historia igång – med tillbakablickar på Oves liv. Allt medan Ove själv försöker ta livet av sig.
Först är det en väldigt rolig bok. Men under läsningen av vissa kapitel kommer faktiskt tårarna. Den här boken är så mycket! Den skildrar en man som gillar rutiner, men också en man med ett mycket stort hjärta. Om nu bara omgivningen tar sig tid och ser det. Nåt av det sorgligaste i kråksången är att Ove inte längre har nån funktion. En måndag var det bara tack och hej från jobbet, till exempel (måndagar är för övrigt inga bra dagar för Ove):
[…] Människan behöver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifrån honom. Han har gjort allt som det här samhället har sagt åt honom att göra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt, gjort rätt för sig, kört en ordentlig bil. Och hur tackade samhället honom? Det kom in på hans kontor och sa till honom att gå hem, det var vad det gjorde. Och en måndag hade han ingen funktion längre. […]
Jag skulle kunna skriva åtskilligt fler citat, men det tänker jag inte göra. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken. Den får nämligen högsta Toffelbetyg. Men nån jävla filmatisering (Oves svordom!) av boken tänker jag inte se! Det skulle definitivt inte Ove ha gjort heller…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Säg till om du vill låna ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, om du inte redan har den förstås!
Till. 😛
Då hörs vi i veckan om när det passar, så kommer jag och ”mormor” hojande över till dig!
Vi får ta det nästa vecka (4 aug — ). Är borta på intervju i morgon och födelsedagsfirande på onsdag, sen åker vi till Pride. Men jag hör av mig när vi har landat hemma igen! 😛
Ja, jag har ju den boken i mitt bibliotek jag 🙂 haha ! gillade den verkligen, annorlunda
Nämen, har du?! 😉 Jaa, den var riktigt bra och nu ska jag låna uppföljaren av Agneta! 😛
Ja, en av tjugo böcker 🙂 ha ha 🙂
Ha ha ha, vi är så olika där! 😛 Jag behöver en ny bokhylla. Akut!!!
Kan bara hålla med, en riktigt bra bok med mycket av allt, eller extra allt som de säger i pizzareklamen. Jag håller på med uppföljaren som jag inte alls kommer överens med, läser hela tiden andra böcker i stället.
Jaså, uppföljaren är inte bra? Jag ska låna den av Agneta så får vi se om jag kommer igenom den.
En alldeles, alldeles underbar bok!
Hade ju den som talbok i bilen och på slutet av den satt jag utanför danslokalen och väntade på Elvira och tårarna bara rann!
Folk som gick förbi tittade väldigt konstigt på mig och bilen, men jag bara grät!
En bok som ”sitter kvar” väldigt länge, åtminstone hos mig.
Uppföljaren tyckte jag var bra, inte lika bra som Ove, men det är ju svårt 😉
Här hos mig regnar det just nu, inte jättemycket, men tillräckligt för att Morris ska hålla sig inne!
Håller tummar och tår för dig, det vet du!
Ha dé!/Kram
Jag ska, som sagt, låna uppföljaren av Agneta.
Kram!
Jag gillade verkligen Ove-boken, men uppföljaren har jag inte ens orkat läst klart. Har precis läst ut Ruiz-Zafons bok ”Marina”. Alla hans böcker är underbara.
Jag ska i alla fall läsa Fredrik Backmans uppföljare.
Av Ruiz-Zafón har jag läst Ängelns lek och Vindens skugga. Bra, men annorlunda berättartradition än vår.