Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘död’

Ett tisdags-hatiskt inlägg.


 

 

Sepiahimmel

Are you up there?

Det finns inget lustifikt alls med att vakna till skottlossning. Det har varit en hemskare tisdag än vanligt – och ändå har jag det inte värst. Vid 14-tiden på eftermiddagen togs avspärr-ningarna i området bort och poliserna drog. Jag har sett horder av svart-klädda kvinnor passera utanför mitt köksfönster.

Redan på förmiddagen gissade jag vad som hänt och vilka som var inblandade. Långt innan media hade en susning. När media sen väl fick en susning blev det förstås ingen hejd på skriverierna. Samtidigt gör journalisterna såna misstag att man baxnar. Jag menar, ska man avslöja vem som har blivit skjuten av polisen är det bra om man åtminstone kan stava namnet på den döde rätt. Tidpunkten för skottlossningen liksom antalet skott varierar också. Men hallå! Det var klockan 4.16 och skotten var sju till antalet. Jag vet. Jag var här. Jag minns att jag tänkte, direkt efter sista skottet:

Nu är han död.

Hur jag nu kunde veta att det var en han. Eller att denne var död.

Det som hände här i morse gav en del perspektiv. OK, jag mår jävligt dåligt, men jag är inte död i alla fall. Illamåendet har varit värst idag, medan hostan och ryggen varit något bättre än igår. Febern är lägre, men jag fryser, fast svettas fortfarande. Det är tur att jag är ensam, för jag har inte mycket till röst. Det märkte jag när vännen P ringde.

Mitt mål för dagen var att duscha och tvätta håret. Det har jag klarat av. Jag har ätit nyponsoppa med Mariekex i kväll igen till middag samt en knäckemacka med ost. Trots att jag äter långsamt mår jag illa. Kräktes gjorde jag bara tidigt i morse, inte nu. Nu åker soppan och kexen hiss, bara.

Det har inte blivit så mycket läst idag. Jag har mest legat i nån sorts dvala av och till. Ytterligare ett kapitel i min egen bok har jag tänkt. Det regnar ute. Jag fryser. Jag tog mig nerför trappan och kollade postboxen. Hade fått ett kort från min tandläkare att hon vill träffa mig. Jag mejlade och avbokade tiden.

I morgon är det onsdag. Jag orkar inte åka och jobba då heller. Bävar inför torsdag när jag ska vara hos naprapaten klockan tio minuter över nio. De senaste dagarna har ryggen inte riktigt velat vara med så dags.

På fredag fyller Fästmön år. Och jag som inte är klar med presentinförskaffningen… Man hinner tänka en del när man mest ligger och inget gör mer än hatar tisdagar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Louise Penny-bokDet är jul och skitkallt.
Och kommissarie Gamache återvänder till den lilla byn Three Pines. Min förkylda hjärna har frusit några dagar ikapp med innehållet i Nådastöt. Idag, på kökssoffan, läste jag ut boken. Den enda bok, för övrigt, som jag köpte på årets bokrea. De 415 inbundna sidorna kostade endast 69 spänn.

Det snöar nästan hela tiden i boken. Det snöar mycket. Under den årliga curlingtävlingen i Three Pines upptäcks plötsligt en död kvinna i publiken. Hon är… förkolnad. Kommissarie Gamache ger sig till byn och börjar rota i såväl dödsfallet som offrets förflutna. Vem var hon egentligen? Vem var hennes föräldrar? Och varför var hon så elak?

Det här är den andra boken i Louise Pennys serie om kommissarie Gamache och kanadensiska byn Three Pines. En by som bebos av ett gäng riktiga original, för man lov att säga. Den första boken i serien, Mörkt motiv, gav jag medelbetyg. Jag kände mig lite besviken över denna nya bekantskap som Louise Penny är. Men i tvåan tycker jag nog att hon har arbetat upp sig. Även om boken är lite för omfångsrik och bitvis lite för omständlig i sitt språk och sättet att föra handlingen framåt, känns Nådastöt ändå bättre. Det är mer spänning, ett ännu mer märkligt livsöde som rullas upp och framför allt, lite som Morden i Midsomer, ett underligt modus operandi vad gäller själva mordet.

Toffelbetyget blir lite högre den här gången. Och det är inga feberfantasier!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergman Foto SvT

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.


Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Mörkt motivDet är alltid spännande
att göra nya bekantskaper – även i litteraturens värld. Jag har länge varit sugen på att läsa nånting av Louise Penny. I februari skickade jag efter en av hennes böcker i pocket, Mörkt motiv, den första i serien om kommissarie Gamache.

I bästa Agatha Christie-stil hittas en gammal kvinna död i skogen i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Jane Neal, 76 år, har fått en pil rakt genom hjärtat. Först tror man att det är en olyckshändelse eftersom skogarna vimlar av tjuvskyttar, men snart kommer kommissarie Gamache och hans poliser på att att nån faktiskt mördade den gamla damen.

Boken andas trivsam stämning, småstadsidyll och känns nästan lite brittisk, men händelserna utspelar sig i Kanada. (Författaren är kanadensisk.) Tyvärr blir Louise Pennys bok ganska seg och händelsefattig, till skillnad från Agatha Christies deckare. Det är bara understundom som det glimtar till av klipskt polisarbete eller rafflande spänning. Nu är den andra boken i serien redan inköpt, så jag ger inte upp än. Men Mörkt motiv når bara upp till medel. Lite besviken är jag allt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tegelsten. Nej, en bok.


Den senaste veckan
har jag travat omkring med en riktig tegelsten under armen. Jag har precis läst den ena av julklappsböckerna jag fick av Fästmön, tillika den avslutande delen av Engelsforstrilogin. Nyckeln, på över 800 sidor, är nu lagd ad acta.

Nyckeln

En tegelsten avslutade Engelsforstrilogin.


Tillbaka i det påhittade Engelsfors
fortsätter de goda tonårshäxorna att försöka stoppa världens undergång. Men även i magins värld är det osäkert vem man kan lita på och vem som vill en illa. Under resans gång, även det precis som i verkliga livet, drabbas ungdomarna av såväl kärlek som död. Något mer om själva storyn kan jag faktiskt inte skriva, för då avslöjar jag för mycket. Och spoilers gillar vi inte! Men att säga att boken handlar om förändring är inte att säga för mycket. Inte heller att man kan dra paralleller till livet. Ett HBTQ-tema finns också inklämt.

Det är rätt fantastiskt att två författare, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kan skriva en sån här bok tillsammans utan att man hittar ”skarvarna” eller ser skillnaderna mellan de två skribenterna. Samtidigt tycker jag att över 800 sidor är i mesta laget. Förutom att boken är väldigt otymplig att ta med sig, hittar jag en hel del luft i handlingen. Eller rättare sagt luft som inte för handlingen direkt vidare. En eller två trådar som släpps hittar jag också.

Icke desto mindre blir Toffelbetyget högt. Det här är en väldigt spännande avslutning. Och även om det är en bok för ungdomar finner även en tant som jag ett stort nöje att läsa den.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte jag om Cirkeln.

Så här tyckte jag om Eld.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en modäääääääärn TV-serie.


När jag var barn,
på stenåldern, brukade det gå polisserier på lördagskvällarna. Eller deckare, kallade man dem. En av dem var en blekfet gammal surgubbe som hette Ironside. Nu har han återuppstått och jag kollade in första avsnittet av nio – och fick lite av en chock: Ironside hade blivit brun/svart/färgad/afroamerikan, vältränad och 30 år yngre än på stenåldern. Det enda som var samma som då, anno dazumal, var surheten och att båda var rullstolsburna.

Ironside 2013

Ironside av idag. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ironside sitter visserligen i rullstol,
men har är fortfarande snut, precis som han var innan han blev skjuten. På ytan ser det ut som om hans partner mår sämre än han själv på grund av skuldkänslor. Fast frustrationen och ilskan får vi tittare se emellanåt.

I det här första avsnittet hittas en ung kvinna död nedanför ett höghus. Vid första anblicken ser det ut att vara självmord. Men är det verkligen det? Ironside och hans team kommer snabbt på att kvinnan höll på med skumma affärer å sin pojkväns vägnar…

Ja, jo… Ironside från 2013 (avsnitten är väl inspelade då, gissar jag) ser ju lite fräschare ut än på 1960-talet. Men frågan är om TV-serien är så mycket bättre. Scenerna är typiskt nutida TV-serier väldigt korta. Växlingarna är lite för snabba för att tilltala mig. Visst ger de fart och fläkt till programmet, men hallå… Jag är inget dagisbarn.

Nye Ironside får medelbetyg. Bra att en person med funktionshinder har en huvudroll, men serien i övrigt känns rätt… amerikansk och det är ganska stor dussinvarning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron.


Jag visste det!
Jag visste att jag skulle vakna upp till en vit helg. Tyvärr. Men i januari ska det vara vinter och snö. Och jag hatar det. Jag hatar att frysa, halka, skotta. I skrivande stund har himlen och marken samma färg – vit. Mina ögon, som föredrar mörker, kämpar med att stå ut i det ljusa. Fult är det också. Fult!

Snöig baksida

Titta så fult det är på baksidan av huset jag bor i!


En del säger:

Det blir ju mycket ljusare och finare med snön!

Vad spelar det för roll när jag åker hemifrån och solen ännu inte har gått upp och åker hem när solen har gått ner. Däremellan går jag tio steg utomhus till lunchstället. Det är synd att vi inte slapp snön den här vintern, tycker jag. Synd. Men självklart är jag inte förvånad. Nu är mitt största problem mina trasiga vinterskor som lär ta in snö om jag inte får dem lagade. Fast vad ska jag då ha på fötterna?

Det blev sent igår kväll. Jag hade bestämt mig för det. Det var därför jag inte körde igång filmen förrän klockan passerat halv elva. För att hålla mig vaken, alltså, så att jag skulle kunna sova i morse. Annars vaknar jag nämligen så himla tidigt den första av min veckas sovmorgnar. Visst var jag upp en sväng på morgonen, men jag kunde somna om. Fick ta en Ipren för huvudet bultade som om jag hade varit på fest igår. Stor fest. Det var ju bara fredagsbajs hos mig. För att överleva fredagen sköljde jag ner den med en (1) starköl.

Jag är mycket nöjd med att jag packade ner stakar, stjärnor och mina julfigurer från köksgardinen igår kväll. Visserligen var jag skittrött, för det tog sin lilla tid. Framför allt att byta gardin i vardagsrummet. Men med detta gjort kunde jag verkligen unna mig en sovmorgon idag. Det enda jag gjorde alldeles nyss – eller det sista jag gjorde som har med julen 2013 att göra (förutom att läsa julklappsböckerna!) – var att kasta två döda, blåa hyacinter och gå ut med julkrukorna i förrådet. Och tänk! Inte en enda jädra eftersläpande tomte har jag upptäckt sen jag packade ner dessa förra helgen! Måtte ha haft ögonen med mig då.

Tomten

Va? Tomtemor på ballen*? Hur hamnade hon här? Den här filten är för övrigt försvunnen. Om nån vet var vi har lagt den, låt oss gärna få veta det!


Idag ska jag halka ut till Himlen.
Det faller bara enstaka flingor här, men jag gissar att jag får skotta både här och där. Min rygg lär älska det – NOT! Mina magmuskler är ännu kassare efter ingreppet 2012, så de kan inte bära upp min feta lekamen som de ska. Ja, jag vet att jag borde träna, men jag vill inte. Då tar jag hellre ryggskott. Att träna är för andra, inte för mig.

Inte har vi några större planer för helgen, Fästmön och jag. Det ska gissningsvis (stor)handlas eftersom alla fyra ”barnen” är där i två veckor nu och så ska vi väl ha nåt gott till middag. Ja, Anna lagar bara god mat, förstås, aldrig äcklig. I kväll ser vi nog Stjärnorna på Slottet: Leif Andrées dag. Och i morgon är det söndag. Ännu en vilodag. Ännu en vit dag. Jag är så väldigt, väldigt… trött…

Vad händer hos dig i helgen??? Varför inte skriva några rader här och berätta???


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Det finns några svenska författare
som skriver kriminalromaner med lite övernaturliga inslag. Mons Kallentoft, ursprungligen från mina hemtrakter, är en av dem. Jag fick hans senaste bok Vindsjälar i julklapp av mamma. Och nu har jag slukat den!

Vindsjälar

Kriminalroman med övernaturliga inslag – och realistiska.


Det är varmt i Linköping
trots att sommaren går mot sitt slut. Polisen Malin Fors dotter Tove jobbar på ett äldreboende. En morgon hittar hon en av gamlingarna död. Inget ovanligt i sig, kanske, men den gamle mannen har tagit livet av sig. Fast… han var ju glad kvällen före. När mannen obduceras visar det sig att han faktiskt har blivit mördad.

Liksom Kallentofts andra böcker innehåller den här boken en del övernaturliga inslag. Men den innehåller också dagsaktuella, faktiska och realistiska inslag såsom vanvård och människor som tjänar miljarder på… vårdaffärer…

Det här är en riktig bladvändare och att jag slukade den var verkligen sant. Den kanske inte är lika omfångsrik som Kallentofts tidigare böcker, men minst lika spännande.

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


För ett tag sen
kom det ett paket i min postbox. Det var inte nån julklapp, men ändå nåt av det finaste jag kan få i gåva: en bok. Den vänliga Augustifarmor, som jag aldrig har träffat och ändå räknar in i vänkretsen, hade sänt mig Jojo Moyes bok Livet efter dig. Jag har läst och läst och läst – och jag är allt annat än oberörd…

Brev fr AF och Livet efter dig

Livet efter dig hamnade i min postbox tack vare Augustifarmor.


Louisa Clark jobbar på ett kafé,
men blir en dag uppsagd och arbetssökande. Eftersom hon inte har nån vidare utbildning får hon mest själsdödande jobb. Hon behöver emellertid en inkomst eftersom hon bland annat försörjer sina föräldrar. Lite av en slump hamnar hon därför som personlig assistent hos Will Traynor. Will var en gång väldigt framgångsrik både i privatlivet och i yrkeslivet – fram till den dan en motorcykel träffade honom med en sån kraft att han blev mer eller mindre totalförlamad. Will har bestämt sig för att dö. Hans föräldrar anställer Lou för att ändra på detta.

Det här är en stark bok. Den handlar om utsatthet och rätten till sitt eget liv – och sin egen död. Euthanasi, alltså. Men också kampen för ett drägligt liv för en förlamad man i sina bästa år.

Läs den! Tjut, böla, bli stärkt. Var säker på att du blir berörd! Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad Augustifarmor tyckte om boken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagskvällen och lite om idag.


Efter julmöblandet igår
var jag helt slut. Fredagen var en enda, jääättelååång arbetsdag. Först gick jag upp en kvart tidigare än vanligt, det vill säga klockan sex, och när jag sen äntligen var klar för dan med såväl jobb som hemarbete var klockan över 21. Det blev 15 timmars arbetsdag – med avbrott för en halvtimmes lunch och en liten Lucia-fika på förmiddagen, förstås.

ostbågar

Min middag.


I morse skrattade jag lite
när jag kollade in mitt diskställ – och nä, det blir ingen bild. Där stod en kaffemugg och en grön skål. Tro nu inte att jag hade haft sallad i skålen. Ingen risk – den hade härbärgerat en halv påse prästbågar. Nej, mina matvanor när jag är ensam har en del att önska…

Efter julmöblandet igår satt jag en stund vid datorn. Noterade då via Twitter att det pågick ett TV-program som lät intressant. Jag hällde ner mig i bäste fåtöljen och tittade och lyssnade. Och äntligen var det nåt sevärt en fredagskväll! Niklas Strömstedt var värd och tackade för musiken programmet Tack för musiken. Totalt ska det bli sex program, detta var det andra. Varje gång har Niklas Strömstedt besök av en artist. Igår var det Marie Fredriksson. Det tog en halv sekund, sen var jag fast i programmet! Såväl värd som artist var otroligt bra.

Ballader Marie Fredriksson

På den här, Ballader av Marie Fredriksson, finns mycket fint!


Ofta när sångare blir äldre
tappar de sina röster. Så är inte fallet – varken med Marie Fredriksson eller Agnetha Fältskog (tänk om Niklas Strömstedt fick henne som gäst…) eller Jessica Folcker heller, för den delen. Men Marie Fredriksson har ju dessutom gått igenom en del svårigheter i form av sjukdom (hjärntumör), så att ens se henne på en scen var som ett litet mirakel i sig.

Marie framförde, ibland tillsammans med bandet, ibland bara akustiskt med Niklas Strömstedt på gitarr, bland annat låtar som It must have been love, Sparvöga och Ännu doftar kärlek. Jag sjöng naturligtvis duett här i min ensamhet och tänkte att

Fasen, det var bättre förr – i alla fall med tanke på de låtar som skrevs då!

Timmarna gick och jag tvingade mig att stanna uppe så länge som möjligt, för jag ville inte vakna klockan sex idag. Det slutade med att jag glodde på American horror story på kanal 9. Det är en bisarr och läskig TV-serie och faktum är att jag inte har pallat att se många avsnitt av den. För läskiga, alltså… Men igår höll jag mig vaken – för att sen direkt efter programmet slockna som ett ljus.

I morse vaknade jag av att grannarna skrikande tycktes jaga varandra i en lägenhet nära min. Kände mig helt död och tänkte skrika nåt fult svärord åt dem. Men en blick på klockan sa mig att det ändå var dags att gå upp. Den var runt halv nio. Nu blir det lördagsfrukost och därefter dusch innan jag ger mig ut för att införskaffa föda julmat.

Om du vill se nåt riktigt sött föreslår jag att du tittar på Hagasessan när hon bakar pepparkakor. Det vill säga mest äter deg. Allra bäst är sortin, när hon tydligt visar att det är nog.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 250 andra följare